Kenth's profileKenth Krokodil´s vardag.PhotosBlogListsMore  |  Tools Help |
|
Kenth Krokodil´s vardag.Realkåseri och skrönor, reflekterat i en flersysslares öga June 08 Sopsortering- Vårt eget "Battle at Kruger"Att sortera sina sopor till fromma för framtid och avkommor, tycks te sig som en självklarhet för de flesta av den moderna tidens svenskar. Så och för mej. Som före detta villaägare, var man ju i princip frivilligt tvungen att sortera, genom kommunens försorg som vällvilligt delade ut soptunnor för alla sorters avfall. Halva trädgårdsytan upptogs av gröna tunnor med plats för glas, papper, förpackningar och metallskrot. Tillochmed en liten låda för avyttrande av batterier, som man med jämna mellanrum kunde leverera till soptippen.
Som nyinflyttad till Västerås och numera bekymmersfri lägenhetsinnehavare, vill man ju gärna fortsätta för miljöns bästa, och till min glädje fanns en rejäl "miljöbod" på området där samma möjligheter till sortering erbjuds. Genast skaffade jag ett antal kärl i lägenheten, som användes som mellanstation och där jag med stor iver delade upp Lellas och mitt avfall för vidare befordran till miljöboden. Onödigt att springa ner varje gång en konservburk blev tom, resonerade jag. Bättre att samla ett tag och ta ner en större mängd när så tarvades. Lella höll med, och vårt gemensamma boende startade i miljötänkandets klara flamma. En flamma utan koldioxiduttömning. Trodde jaja. Hade jag, i mitt rusade tillstånd av globalt gottgörande varit mer uppmärksam, hade jag nog hört tveksamheten i min kära Lellas entusiasm.
Det dröjde inte länge innan jag upptäckte små prov på bristande miljöhänsyn. Mitt bland de vanliga soporna, i ett fåfängt försök till döljande, började glasflaskor och konservburkar uppenbara sig. När jag påtalade detta blev kommentaren oftast att glömska var boven i dramat, vilket jag naturligtvis kunde godtaga som tillfälligt skäl, och arkivera under rubriken "tanklöshet".
Men när det efter tids varande fortfarande dök upp obrännbara utensilier i påsen, började jag misstänka att allt inte var som det skulle i sopsorteringens paradis. Att en orm smugit sig in i eden. Speciellt illa var det ställt de gånger jag jobbade på annan ort och kom hem på fredagen, glad som en påse ekologisk täckbark, bara för att till min fasa upptäcka att påsen under diskbänken som var avsedd för komposterbart material, tragiskt lyste med sin frånvaro.
"Jag skådar dej o synd- och lättja är ditt namn" sade herren. I det här fallet jag. Och en till synes skamsen Lella, var tvungen att medge att inspirationen för sortering brukade lämna lägenheten ungefär samtidigt som jag.
Men vem kan bli arg på en sådan vän varelse som min Lella? Inte jag i alla fall. Med ett leende på läpparna lyssnade jag på hennes väl inövade argument, som faktiskt inte var hel felaktiga. I min iver att bistå moder natur, hade jag belamrat både balkong och diskbänksutrymme med allehanda kärl för alla påtänkliga sopor, som nu då våren gjorde sina trevande försök till entre', bildade en hord av individuella gaser och aromer, vilka för näsan inte var de mest angenäma.
- Du lider ju inte av dom, sa hon. Du e ju inte hemma. Men JAG, fortsatte hon lidande. Och katterna! Kom hon på, som ett kraftfullt slutargument. Så vad skulle jag göra. Det var bara att stryka flagg, och skeppa ut alla hinkar i soprummet på en gång. Och så var det med det. Nu e jag en miljöbov igen, men då och då försöker jag göra en liten insats när jag kommer ihåg. I helgen till exempel, bar jag ner två flaskor som jag slängde i rätt tunna. Fast papper och förpackningar brukar vi fortfarande sortera. Inte så mycket av miljöskäl kanske, som av utrymmesskäl. Det tar för stor plats för konserver och plast.
Och kompostpåsen brukar jag sätta i när jag kommer hem. Inte så mycket för kompostens skull, som för det faktum att den befinner sig rakt under slasken, där mina grönsaksspill landar vid matlagning. Sen åker den påsjäveln i den övriga soppåsen.
Man kan ju gå ner till miljöboden varje gång det blir en burk eller flaska tömd, men det ett jävla spring och då blir man anfådd. Och blir man anfådd, utsöndrar man mer koldioxid, och det är inte bra. Så lite miljötänk har man kvar. Fast å andra sidan..... vi äter rätt mycket kål och annat gott..........så....hm.
Ha de mums, alla...
K March 26 Cliff- In memoriamDet var dags att hämta Lella från jobbet. Hon slutade vid kl 22, och för att spara tid till mer avkoppling på sen-kvällen, hade hon deklarerat att jag skulle ta med Cliff och komma en kvart innan, så kunde han få gå en liten rastrunda innan Matte kom ut. Sålunda skulle han vara färdigkissad för natten. Två flugor i ett el-racket. Gott och väl. Klockan blev 21.30, och det var dags att knöla ner de soffsvullna promenadpedalerna i kängorna, och sela på djuret. För er som inte läst för-förgående inlägg om Cliffs eskapader, så rör det sig alltså om en vovve av märket Leonberger. Och för er som inte vet vad det är, så kan man väl sammanfatta med att det inte rör sig om en knähund. Såvida man inte är utrustad med ett knä som en helikopterplatta, förstås. Sålunda en stor hund.
Normalt sett är det lagom att i lugn takt börja röra sig mot parkeringen ca 5 över halv 10. Då hinner man (läs, Cliff) kissa ett par stänk innan man sätter sig i bilen, köra i rätt fart och komma fram lagom för att ta en skaplig runda runt parkeringen vid mattes jobb.
I normala fall alltså..... Med min bil....
Idag skulle vi ta Lellas bil, så den skulle få röra lite på sig också........
Är det någon som försökt sig på att skovla in en Leonberger i en Mercedes A-klass 160, nån gång?
Det är ungefär som att knyckla ner ett marsvin i en tändsticksask. Ingen lätt manöver alltså. Inte ens med smörjfett och skohorn. Först ska man få in frambenen, och eftersom A-klassen är ganska hög i förhållande till sin litenhet, så skapades det redan från början ett visst mått av dubium över huruvida detta skulle sluta. Där stod vi, en hund med framtassarna i bagagen, väntande på nästa steg, och jag med hela huvudet i djupa veck, grunnande på nästa stegs förfarande. Man såg att det skulle bli tajt, och man ville ju inte gärna att det skulle orsaka vovven några obehag, men det fanns för närvarande ingen tid till bekvämlighetsförbättringar. Att modulera sätena skulle ta för lång tid nu. Vi måste ju hinna kissa också, så vi satsar allt på ett kort. Ett stadigt tag om den aktre delen av djuret och..... Skjussss-in-i-ugnen. Sådärja, det gick ju....... bra?Hm. En snabb okularbesiktning av ekipaget gjorde gällande att situationen var tillfredsställande i funktions-synpunkt, om än något ringare vad gällde komfort. Ett var i alla fall säkert. Han skulle inte fara omkring i bilen i kurvorna. Försiktigt stängde jag bakluckan. Väl förvissad om att samtliga delar av hunden befann sig på insidan därom. Och förutom en eller två små tussar hår, som senare återfanns i listeverket runt luckan, måste jag säga att det gick till belåtenhet. Mitt i alltihop, ringde Lella och skanderade glatt att hon fått sluta tidigare: Hon förstod inte först varför hon bara fick skratt tillbaka, men efter ett tag förstod hon att vi var en smula försenade.
Så bar det iväg. Lite sent, och lite stressat. Och mer skulle det bli. Efter cirka 300 metrs rafflande bilfärd, insåg jag att vi måste stanna till och ordna sätena så han kunde ligga. För som det nu var upptog han hela utrymmet mellan sidorutorna med samma passform som en pusselbit. På huvudsidan rann dregel nedför rutan och på den motsatta pryddes glaset av föga inbjudande "pussmärken" från stjärt-rosetten. En busshållsplats fick agera depå' för operationen. In till kant, ut från förarsätet, in i baksätet, skjuta fram första hälften tills knäna knakade, över till andra halvan av baksätet, skjuta fram det likadant, en buss närmade sig bakifrån, visstja, böja ryggstöden åxå, faan, sådärja, KLART! Ut från baksätet, in i framsätet, ut från depå'n, bussen in i depå'n. (Man kanske skulle söka jobb på Monza som däckbytare? Verkar vara ett depå-ämne)
Så bar det iväg igen. Mot Hälla och Matte Lella. Resten av färden gick utan vidare missöden och Cliff hade nu till och med plats att ligga ner, vilket han också gjorde med en djup suck. En suck som klart klargjorde hans lättnad över att dumheterna från mej nu äntligen tagit slut.
The end.
Cliff var en av de trevligaste och goaste hundar jag någonsin kommit i kontakt med, och det har varit en stor ära och ett stort nöje att få vara del av hans vardag. Om än för en alltför kort tid. Endast ett halvår. Han togs ifrån oss igår, den 25/3-09, efter ett långt och lyckligt liv. Ett liv, har jag förstått, som det inte är många hundar förunnat att få leva.
Han och jag hann inte uppleva så många äventyr tillsammans, men de få vi hann med kommer jag att vårda i kärt minne, och le åt ibland, under tråkiga stunder. Tack Cliff, och hoppas du bär omkring på en saftig sko, där i din hundhimmel.
Alltid saknad, men aldrig glömd.
"Fiiin pojke. Ååååhhh"
March 21 Trafikvett- vettig trafikTog en ny väg från jobbet igår. Arbetar ju nu på Ringhals, vilket betyder att man måste köra via Skara, Örebro till Västerås.
Man kan se de markanta förändringarna i trafiken, allteftersom man byter län och landskap.
Från Ringhals upp till Allingsås, är det inget att snacka om, eftersom vägen häremellan består av idel motorväg. Den enda skillnaden är väl att det var jag som blev omkörd fler gånger än det var jag som körde om. (Fattar ni?) Men sedan Blev det intressant. Ungefär vid Götene, där vägen är tvåfilig, men med en ganska väl tilltagen vägälg, f'låt, -vägren, ska de vara, började förvåningen över medtrafikanternas välvilja, göra sig påmind. Ivrig som jag var, över att få komma hem, hamnade väl gaspedalen en smula längre ner mot golvet äv vad tillåtet är. Och alla framförvarande bilar, utan undantag, gick villigt in till kanten och släppte förbi mej. Detta fortfor genom hela sjufinger-land ända fram till Finnerödja, ungefär. Sen började man känna igen sig. Folk i Närke och Västmanland, har ofta en märklig inställning till trafik. Här verkar alla tänka: "Näähää-duu. Jag betalar vägskatt, och den här delen av vägbanan har jag mutat in för eget bruk, så inkräkta inte på mitt område. Jag ligger här och tänker inte flytta på mej för allt smör i Mälardalen. För att inte tala om alla gurkor." Och att använda omkörningsfilen på motorväg, som sin egen privata gräddfil, där man kan såsa fram i behagligt mak och prata i mobilen, verkar här vara varje mans rättighet. Till och med skyldighet kanske, med tanke på den lidelse de lägger ner i detta moment.
Dessutom verkar det som om många i Västmanland måste kompensera sin bristande självkänsla genom att använda 2-1-vägarna som ett maktmedel att medvetet sakta ner bakomvarande trafik med, till en hastighet 10 km UNDER det tillåtna. Undrar vad som rör sig i skallen på vissa? Sen, när 2-filen börjar, DÅ går det bra att gasa undan. Har aldrig varit med om det någon annanstans än här i Gnällbältet. Ett påtagligt sämre trafikkunnande i allmänhet, jämfört med andra landsdelar, och en påtaglig arrogans och ovilja att hjälpa till för att få trafiken att flyta bättre. Verkar som det är bättre att sträva efter att få irritera sig på varandra istället. Kanske är det för att städsla epitetet "gnällbälte" fullt ut. Tyvärr, för annars e de bra här. ETT, ska man dock säga till deras fromma. Så kallade "flervägs-stopp" är de suveräna på här. Inget snack. Mycket noga med att alltid köra varannan bil i dessa korsningar. Eloge. Nu e de bara resten kvar. Håll tummarna, för snart ska jag ut på vägen igen, tillbaka till jobbet. Så nu ska jag sluta gnälla.
Hörs snart. K March 09 Vår herre- en retsticka Vår herre e dum. Jag tycker inte om han... Eller Darwin. Eller vem det nu är som är ansvarig för vår utveckling. Människokroppen är till största delen utvecklad till perfektionismens höjd. Jag är ett levande exempel på detta. (Hrm) Men på ett sätt ligger vi ännu så länge, långt efter det perfekta. För varför är det så att ryggen är det ställe där det alltid kliar mest, på hela kroppen, men vår herre undlät att skapa armar som räcker till för att åtgärda problemet. Har han en absurd känsla för humor, eller är han bara dum?
Man undrar ju..... February 20 Råttan på repet-katten på råttan..-i ny TAPPningSå var det då dags igen. Att rasta vovven. Denna trevliga lilla var-fjärde-timme-återkommande syssla. En syssla som för det mesta är både trevlig och rogivande. Vaglarna i promenadögat, brukar vara vädret och dess makter som man inte rår på, men som man likväl alltid måste trotsa när man har ansvaret för ett djur som vägrar gå på låda inomhus. Nåja lite luft skadar aldrig. Och särskilt inte denna dag. Knappa 3 grader under Celsius nolla, och en sol som generöst delade med sig av sin värme på de ställen den kom åt.
Jag satte på min levande-plockade dunjacka, satte betsel på Cliff, och så bar det av mot den lilla skogen om hörnet, som numer börjat
vänja sig vid våra besök och avföringar. Den svagt tinande snön knastrade under tassar och kängor när vi kämpade oss upp för slänten och in i gran-grönskan.
Cliff, är av märket Leonberger, och äger sin likhet med såväl både lejon som grizzlybjörn. En nätt pjäs på 60-70 kilo. Han är dock snäll som en död get och lika lydig som en sovjet-undersåte. Dessutom är han nu en gammal man på snart 9 år, och tenderar inte att sätta av i fyrsprång som i unga år. Härvidlag, är det alltid riskfritt att låta honom traska lös i skogen under våra prommisar.
Så även idag. Jag lättade på fängslet och han hittade genast en gul snöfläck att köra ner näsan i, för att därefter sätta sitt eget bomärke över. Som för att visa vem som för närvarande ägde ensamrätten på den stenen. Själv drog jag mej undan en bit, och lättade även på min vattu-trängning mot en lätt undvikande tallstam. Friden sänkte sig över både tillvaro och blåsa, och vi strövade våra stigar genom mini- Narnia't. Jag lite efter, och Cliff 5 meter före.
Plötsligt avstannade kvittret från en ensam talgoxe, som av osäker anledning fått för sig att våren kommit och därför förgäves försökte komma ihåg hur vårsången lät förra året.
Ett rassel från en närliggande buske, klöv tystnaden och Hasse Hare uppenbarade sig mellan ett par kvistar. Han plirade en sekund och skrynklade med nosen innan han satte av i harsprång över snön. Fort gick det. Som en Jesus-ödla som springer på en Australisk vattensamling, drog han iväg, knappt vidrörande det vita underlaget. Under bråkdelen av en nano-sekund, log jag milt i naturlig beundran, innan jag blev varse om 65 kilo Leonberger som satte av efter haren. Föga lika graciöst, och definitivt inte lika tyst.
Snön yrde, kvistar knäppte, grenar knakade och den stackars mossa som sökt skydd under snön, låg nu uppriven och döende i hans spår. Borta var den gamla, sävliga hunden. Han hade ersatts av en rasande unghund med all den intensitet en sådan besitter. Instinktivt skrek jag "Cliiiiff-Stooooopp- Staaaaanna" till hunden, men han hade drabbats av akut dövhet, och hörde inte längre något som kunde ta intresset från bytesdjuret. Jag blev alltså tvungen att ta till andra sätt för infångnad. Det vill säga- springa.
Så där var vi nu... Haren efter frihet- hunden efter haren- Kenth efter hunden- 0ch kopplet hängande efter Kenth som en svans på en krokodil. Över stock och sten bar det. Genom snår och buskar. Haren var naturligtvis sedan länge ur synhåll och halvvägs till Hardanger, så den enda syn som fanns kvar var två idioter, en fyrbent och en två-bent, som till synes utan anledning stormade genom skogen med dunder och brak, lämnande efter sig en massakrerad skog som om Gudrun dragit fram lokalt där.
Till slut vann dock tvåbeningen över fyrbeningen, och jag lyckade få en hand runt halsbandet. Vann och vann förresten... Det enda vunna, var just greppet runt halsbandet, för inte faan stannade kreaturet sin framfart för det. Nääädå. Han fortsatte, och jag hängde efter. Med knapp balans på storkbenen, försökte jag kompensera farten med någon form av inbromsning medelst hasning av sko mot underlag, men det hela fick ett abrupt slut då min sko hakade i en försåtminerad rot och så gled jag där, som en kraschlandande albatross, fram i ett moln av snö och blåbärsris. Handsken satt fortfarande kvar i Cliff's halsband, likt en hånfull påminnelse om en förlorad auktoritet som nu, tillsammans med hunden, försvann i fjärran. Jag reste mej fort som attan, röd i ansiktet av skam och kall snö, och hoppades innerligt att ingen sett mej. Jag såg ingen. När känslan för självrespektens bevarande lagt sig, kom nästa skräck. Var var Cliff? Ingenstans syntes något som liknade päls, och en kall kyla grep om hjärtat när jag senare skulle behöva förklara för Lella varför hundens signalament numer var uppsatt på stolpar runt om i Västerås under rubriken: "Försvunnen". Jag borstade av mej snö och mylla och började lätt nedstämd gå i samma riktning som den flyende jycken.
Men vad var det som stod därborta, precis i diket utanför skogsgläntan? Något svart, gult och fult. Jovisst var det Cliff. Ivrigt bökande i de gula resterna av en tidigare besökande löp-tik.
Jag gick fram, kopplade honom, och så började vi gå hemåt. Ingen av oss yppade en enda stavelse om incidenten till varandra under hemfärden. Båda låtsades som om inget av det hade hänt, och för min del får det gärna fortsätta så....
Ha de bra, alla. Krokodilen |
Lämna gärna en fjällig hälsning här.
Mindre vetvärd vetenskap, lingvistiska kullerbyttor mm.
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Send a private message
Subscribe to RSS feed
Tell a friend
Add to My MSN
Add to your network
Sign up for alerts|
|
