Profil de KenthKenth Krokodil´s vardag.PhotosBlogListesPlus  |  Outils Aide |
|
Kenth Krokodil´s vardag.Realkåseri och skrönor, reflekterat i en flersysslares öga 21 octobre Färjan Del 1: En vända till havs- En hafsig vändaÅh vad härligt. En kryssning till Åland. Bara vi två. Komma bort från allt och bara koppla av. Lite romantiskt kuckelimuck på havets våg.
Äta lite gott, dricka lite gott, och kanske köpa lite gott åxå. Sagt och gjort. In på nätet och beställa hytt och anslutningsbuss. Cinderella.
700 spänn plus några tior, och bokningsnumret var mitt.
Nu var det bara att vänta en vecka innan den stora dagen infann sig. Förväntningarna på den analkande avkopplingen eskalerade i takt med att de långsamt framkrypande dagarna blev färre och färre. Nu var det plötsligt dagen innan avresan, och resenerverna började göra sig gällande.... På Lella.
- Men... sno på nu, vi måste hem och packa, började hon plötsligt, när vi i lugn och ro strosade runt på Rusta på jakt efter en dörrstopp.
Den var nödvändig, så att dörren in till kattlådan inte skulle åka igen, och iomeddetta bidra till kissars kissningar i vår säng då vi var borta.
Packa? undrade jag. Det tar på sin höjd 20 minuter. Det kan vi göra i morgon. Vi ska ju bara vara borta ett dygn.
"Då känner du inte mej", blev det förutsägbara svaret.
På något sätt blev det i alla fall packat dagen därpå. 5 timmar innan avfärd. Allt väl. Inga problem.
Vi ankom terminalen 15.30 och fick våra biljetter. 17.15 började insläppet, och 800 personer började, snubblande över varandras rullväskor, äntra flaskhalsen till den långa landgången mot nöjespalatset. Halvägs upp på landgången stod som vanligt fotografen. En överdrivet trivsel-leende man, frenetiskt plåtande alla som gick förbi med ett nästan homosexuellt, "Välkomna", till alla och envar.
Korten skulle senare fästas upp på anslagstavlor vid informationen som ger en bild av en nästan påtvingande anmaning att köpa dom. Eljest hamnar de i registret över passagerare man borde hålla ett öga på.
Nu var vi äntligen ombord. Var är hytten? C2P, nr 2143? Aha, en trappa ner. Vi tog vårt pick och pack och traskade neråt i trapporna.
Hm. Våning sex. Våning fem. Vad är detta? (Korridoren hade blivit misstänkt smalare nu, och jag började känna krypningar i huden)
Hm... där hänger en karta på väggen. Vi går dit och tittar.
Ögonen vandrade noggrant över skeppskartans olika däck och hyttnummer. Längre och längre ner i skrovet. Humöret sjönk i takt med våningsplanen och när vi till slut lokaliserat hyttnumret var det i botten. Det var hytten också. Under bildäcket tillochmed, med bara ett par centimeter plåt mellan fötterna och det svarta djupet nedanför.
Jag såg hur färgen i Lellas ansikte gick från förväntansfullt skärt, till lik-grått.
-Aldrig i helvete att jag går längre ner i båten. Jag sover aldrig där. Inte en sportmössa! Det kan ju vara både lastbilar och tåg ovanför skallen Jag kliver av."
Tilläggas bör, att vi har att göra med en människa som inte är överdrivet förtjust i havet, och har en fömåga att bli sjösjuk redan vid åsynen av en vattenmelon. Situationen blev ju inte bättre av att jag något tidigare hade kommenterat bogvisirets eventuella hållbarhet.
- No way, Nu kliver jag av! Med sin väska stadigt klistrad i vitnande knogar, marcherade hon målmedvetet upp för trapporna igen. I rakt motsatt riktning, och tvärs igenom den skara av mötande medpassagerare som var på väg ner mot sin undergång.
Mitt inre famlade febrilt efter alternativa lösningar där jag i mitt krypande skinn följde efter kvinnan med det orubbligt fattade beslutet.
Livade och lätt för-förfriskade människor skred fortfarande förbi oss in genom entre'n, där vi banade oss väg mot informationsdisken. Hon ett par barska steg före, jag efter med rullväskan efter mej, liknande en trilsken blindhund, där den studsade över mötande fötter. Två meter från info-luckan tvärstannade yrvädret, och lät med hela sin kroppshållning, påvisa att det nu var dags för MEJ att ordna upp det hela. Själv tänkte hon ägna sig åt egna panikyttringar under tiden. - Ursäkta, sa jag genom luckan till flickan med de väl tilltagna sjöbenen. Finns det möjligen någon annan hytt vi kan få, för hon här(jag nickade omedvetet uppgivet mot mitt nervösa damsällskap, där hon stod och trampade upp damm ur heltäckningsmattan) har lite problem att vistas så långt ner under däck. Flickan i båset tittade upp från sina papper och betraktade oss med en blick av förvånat förakt. Först på mej och mitt utstrålande av bårhuslugn, och sedan på Lella som i kontrast fick rutorna i informationskuren att skallra. OK, sa hon, med en knappt märkbar höjning av ögonbrynet. Vi ska se...... Nja, det enda vi har nu är en svit.... - Vad kostar den, sa jag innan hon var färdigpratad, angelägen om att så snart som möjligt få lite avslappning på spända nerver. - 4050 kronor. Jag kände hur plastkortet i fickan vred sig i plågor, i samklang med trycket i mina njurar som plötsligt verkade behöva gå på toaletten. - Men om ni väntar till kvart över sex så kan jag se på datorn om det blivit några återbud. - Men när går båten då?, frågade Lella, som på ett spöklikt sätt darrat sig närmare luckan och nu hade röst nog att deltaga i samtalet. - Den går klockan sex. sa flickan. (Vi visste ju redan det, men omständigheterna tarvade ändå denna fråga) Lella gick nu från likgrått, till en nyans närmare försurad träskmark. - Och hur är det då tänkt att jag ska komma av? Om det inte finns något ledigt. - Ja, sa flickan. det blir ju förstås värre det. Hon drog lite på munnen, som för att understryka det lustiga i situationen. Plötsligt kände jag mej som Basil Fawlty i Pang i bygget, när snickaren gör sig lustig för Sybil. Mina ögon knep ihop sig och mina axlar drog sig upp över öronen som skydd för det som skulle komma. - NO FUCKING WAY. Jag ligger inte där nere. Jag kliver av. Jag kan sitta på den där soffan hela natten. Hon pekade mot en obekväm bänk, en bit bort. - Ja det är väl bara att kliva av då, sa jag. Vi får göra en kväll i Stockholm istället. - Jag ska röka! Hon traskade bort mot rökrummet. Klockan var kvart i sex. Fem minuter, en del tandagnisslan två varmrökta ciggaretter senare hade jag bestämt mej. Vi ska ha denna resan, även om kortet smälter i läsaren. Jag visste ju att hon gärna ville åka på denna kryssningen. Så gärna, att hon var beredd att sitta på en soffa bland alla idioter, hellre än att gå iland. Jag, å andra sidan, närde lite större krav på bekvämlighet, och hade verkligen ingen lust att tillbringa natten på en stenhård korridorsoffa, med garnterad nackspärr som följd. Därför gick jag tillbaka till luckan och beställde sviten på stående fot. - Ok, sa flickan, som nu aldrig skulle glömma oss. -Men vänta i alla fall till kvart över så får vi se. Med nyfunnet lugn i själen på grund av lösningen, dyr eller inte, gick jag åter till rökrummet och förkunnade nyheten. Det Hm-ades och mumlades från det mörkhåriga huvudet bakom ridån av stressrök. Men jag kunde till slut tolka det som att det var dags att gå till baren. Vi var törstiga. En Corona och en stor stark, beställdes in och vi bänkade oss vid fönstret. - Nu händer nåt. Lellas hyperkänsliga balanssinne hade registrerat en förändring i skrovet. Mycket riktigt. Båten var på väg att göra som Bo holmström. Lägga ut. Klockan var sex. Nu fanns ingen återvändo. Antingen fick vi en normal hytt, eller så fick man vara beredd på att gynna Wasa-bröd den sista veckan till lön. En kvart senare var ölen slut och vi tog våra väskor och jackor och spatserade tillbaka till info-disken. Folk stirrade på oss, och undrade säkert varför vi fortfarande släpade runt på alla grejer. Jag tänkte inte förklara för dom. Glo ni. Ni kan läsa om det här, om ni vill. Flickan i fönstret ryckte till som om hon sett två av apokalypsen ryttare komma emot sig. - Jaaa, sa hon. Då ska vi se här.......... Väntan på domen var lång. I mitt huvud spelades tonerna från 10-tusenkronorsfrågan upp. Skillnaden var att jag inte skulle vinna några pengar, utan hur mycket jag skulle bli skyldig. -Vi har faktiskt flera stycken ser jag här. Både här på sjunde, och tionde däck. Min ryggrad släppte spänningen och sjönk ihop flera centimeter av lättnad. - Vi tar på tionde. Ju längre från ytan, desto bättre. Endast 200 kr fattigare och humöret åter på topp äntrade vi lejdarna från sjunde, till tionde våningen. -Ska vi inte ta hissen, frågade Lella. Jag skakade på huvudet. -Det är inte värt risken. Efter allt detta vill jag inte fastna i en hissjävel nu när vi äntligen fått en bra hytt. Jag tar båda väskorna. Väl inkomna i hytten rann all spänning av och jag landade på sängen med en bekväm duns, och lät en känsla av lättnad och välbehag ta överhanden. Var är Vinet? Hördes en glad stämma från resväskan. Fortsättning följer i Del 2 ( Kommer snart) 27 septembre UschFy och usch. Nu var räkningarna betalda för denna gång, så nu e de bara att vänta på att ångesten ska slå till, när vidden av den monetära åtgången når upp till hjärnbarken. 8 juin Sopsortering- Vårt eget "Battle at Kruger"Att sortera sina sopor till fromma för framtid och avkommor, tycks te sig som en självklarhet för de flesta av den moderna tidens svenskar. Så och för mej. Som före detta villaägare, var man ju i princip frivilligt tvungen att sortera, genom kommunens försorg som vällvilligt delade ut soptunnor för alla sorters avfall. Halva trädgårdsytan upptogs av gröna tunnor med plats för glas, papper, förpackningar och metallskrot. Tillochmed en liten låda för avyttrande av batterier, som man med jämna mellanrum kunde leverera till soptippen.
Som nyinflyttad till Västerås och numera bekymmersfri lägenhetsinnehavare, vill man ju gärna fortsätta för miljöns bästa, och till min glädje fanns en rejäl "miljöbod" på området där samma möjligheter till sortering erbjuds. Genast skaffade jag ett antal kärl i lägenheten, som användes som mellanstation och där jag med stor iver delade upp Lellas och mitt avfall för vidare befordran till miljöboden. Onödigt att springa ner varje gång en konservburk blev tom, resonerade jag. Bättre att samla ett tag och ta ner en större mängd när så tarvades. Lella höll med, och vårt gemensamma boende startade i miljötänkandets klara flamma. En flamma utan koldioxiduttömning. Trodde jaja. Hade jag, i mitt rusade tillstånd av globalt gottgörande varit mer uppmärksam, hade jag nog hört tveksamheten i min kära Lellas entusiasm.
Det dröjde inte länge innan jag upptäckte små prov på bristande miljöhänsyn. Mitt bland de vanliga soporna, i ett fåfängt försök till döljande, började glasflaskor och konservburkar uppenbara sig. När jag påtalade detta blev kommentaren oftast att glömska var boven i dramat, vilket jag naturligtvis kunde godtaga som tillfälligt skäl, och arkivera under rubriken "tanklöshet".
Men när det efter tids varande fortfarande dök upp obrännbara utensilier i påsen, började jag misstänka att allt inte var som det skulle i sopsorteringens paradis. Att en orm smugit sig in i eden. Speciellt illa var det ställt de gånger jag jobbade på annan ort och kom hem på fredagen, glad som en påse ekologisk täckbark, bara för att till min fasa upptäcka att påsen under diskbänken som var avsedd för komposterbart material, tragiskt lyste med sin frånvaro.
"Jag skådar dej o synd- och lättja är ditt namn" sade herren. I det här fallet jag. Och en till synes skamsen Lella, var tvungen att medge att inspirationen för sortering brukade lämna lägenheten ungefär samtidigt som jag.
Men vem kan bli arg på en sådan vän varelse som min Lella? Inte jag i alla fall. Med ett leende på läpparna lyssnade jag på hennes väl inövade argument, som faktiskt inte var hel felaktiga. I min iver att bistå moder natur, hade jag belamrat både balkong och diskbänksutrymme med allehanda kärl för alla påtänkliga sopor, som nu då våren gjorde sina trevande försök till entre', bildade en hord av individuella gaser och aromer, vilka för näsan inte var de mest angenäma.
- Du lider ju inte av dom, sa hon. Du e ju inte hemma. Men JAG, fortsatte hon lidande. Och katterna! Kom hon på, som ett kraftfullt slutargument. Så vad skulle jag göra. Det var bara att stryka flagg, och skeppa ut alla hinkar i soprummet på en gång. Och så var det med det. Nu e jag en miljöbov igen, men då och då försöker jag göra en liten insats när jag kommer ihåg. I helgen till exempel, bar jag ner två flaskor som jag slängde i rätt tunna. Fast papper och förpackningar brukar vi fortfarande sortera. Inte så mycket av miljöskäl kanske, som av utrymmesskäl. Det tar för stor plats för konserver och plast.
Och kompostpåsen brukar jag sätta i när jag kommer hem. Inte så mycket för kompostens skull, som för det faktum att den befinner sig rakt under slasken, där mina grönsaksspill landar vid matlagning. Sen åker den påsjäveln i den övriga soppåsen.
Man kan ju gå ner till miljöboden varje gång det blir en burk eller flaska tömd, men det ett jävla spring och då blir man anfådd. Och blir man anfådd, utsöndrar man mer koldioxid, och det är inte bra. Så lite miljötänk har man kvar. Fast å andra sidan..... vi äter rätt mycket kål och annat gott..........så....hm.
Ha de mums, alla...
K 26 mars Cliff- In memoriamDet var dags att hämta Lella från jobbet. Hon slutade vid kl 22, och för att spara tid till mer avkoppling på sen-kvällen, hade hon deklarerat att jag skulle ta med Cliff och komma en kvart innan, så kunde han få gå en liten rastrunda innan Matte kom ut. Sålunda skulle han vara färdigkissad för natten. Två flugor i ett el-racket. Gott och väl. Klockan blev 21.30, och det var dags att knöla ner de soffsvullna promenadpedalerna i kängorna, och sela på djuret. För er som inte läst för-förgående inlägg om Cliffs eskapader, så rör det sig alltså om en vovve av märket Leonberger. Och för er som inte vet vad det är, så kan man väl sammanfatta med att det inte rör sig om en knähund. Såvida man inte är utrustad med ett knä som en helikopterplatta, förstås. Sålunda en stor hund.
Normalt sett är det lagom att i lugn takt börja röra sig mot parkeringen ca 5 över halv 10. Då hinner man (läs, Cliff) kissa ett par stänk innan man sätter sig i bilen, köra i rätt fart och komma fram lagom för att ta en skaplig runda runt parkeringen vid mattes jobb.
I normala fall alltså..... Med min bil....
Idag skulle vi ta Lellas bil, så den skulle få röra lite på sig också........
Är det någon som försökt sig på att skovla in en Leonberger i en Mercedes A-klass 160, nån gång?
Det är ungefär som att knyckla ner ett marsvin i en tändsticksask. Ingen lätt manöver alltså. Inte ens med smörjfett och skohorn. Först ska man få in frambenen, och eftersom A-klassen är ganska hög i förhållande till sin litenhet, så skapades det redan från början ett visst mått av dubium över huruvida detta skulle sluta. Där stod vi, en hund med framtassarna i bagagen, väntande på nästa steg, och jag med hela huvudet i djupa veck, grunnande på nästa stegs förfarande. Man såg att det skulle bli tajt, och man ville ju inte gärna att det skulle orsaka vovven några obehag, men det fanns för närvarande ingen tid till bekvämlighetsförbättringar. Att modulera sätena skulle ta för lång tid nu. Vi måste ju hinna kissa också, så vi satsar allt på ett kort. Ett stadigt tag om den aktre delen av djuret och..... Skjussss-in-i-ugnen. Sådärja, det gick ju....... bra?Hm. En snabb okularbesiktning av ekipaget gjorde gällande att situationen var tillfredsställande i funktions-synpunkt, om än något ringare vad gällde komfort. Ett var i alla fall säkert. Han skulle inte fara omkring i bilen i kurvorna. Försiktigt stängde jag bakluckan. Väl förvissad om att samtliga delar av hunden befann sig på insidan därom. Och förutom en eller två små tussar hår, som senare återfanns i listeverket runt luckan, måste jag säga att det gick till belåtenhet. Mitt i alltihop, ringde Lella och skanderade glatt att hon fått sluta tidigare: Hon förstod inte först varför hon bara fick skratt tillbaka, men efter ett tag förstod hon att vi var en smula försenade.
Så bar det iväg. Lite sent, och lite stressat. Och mer skulle det bli. Efter cirka 300 metrs rafflande bilfärd, insåg jag att vi måste stanna till och ordna sätena så han kunde ligga. För som det nu var upptog han hela utrymmet mellan sidorutorna med samma passform som en pusselbit. På huvudsidan rann dregel nedför rutan och på den motsatta pryddes glaset av föga inbjudande "pussmärken" från stjärt-rosetten. En busshållsplats fick agera depå' för operationen. In till kant, ut från förarsätet, in i baksätet, skjuta fram första hälften tills knäna knakade, över till andra halvan av baksätet, skjuta fram det likadant, en buss närmade sig bakifrån, visstja, böja ryggstöden åxå, faan, sådärja, KLART! Ut från baksätet, in i framsätet, ut från depå'n, bussen in i depå'n. (Man kanske skulle söka jobb på Monza som däckbytare? Verkar vara ett depå-ämne)
Så bar det iväg igen. Mot Hälla och Matte Lella. Resten av färden gick utan vidare missöden och Cliff hade nu till och med plats att ligga ner, vilket han också gjorde med en djup suck. En suck som klart klargjorde hans lättnad över att dumheterna från mej nu äntligen tagit slut.
The end.
Cliff var en av de trevligaste och goaste hundar jag någonsin kommit i kontakt med, och det har varit en stor ära och ett stort nöje att få vara del av hans vardag. Om än för en alltför kort tid. Endast ett halvår. Han togs ifrån oss igår, den 25/3-09, efter ett långt och lyckligt liv. Ett liv, har jag förstått, som det inte är många hundar förunnat att få leva.
Han och jag hann inte uppleva så många äventyr tillsammans, men de få vi hann med kommer jag att vårda i kärt minne, och le åt ibland, under tråkiga stunder. Tack Cliff, och hoppas du bär omkring på en saftig sko, där i din hundhimmel.
Alltid saknad, men aldrig glömd.
"Fiiin pojke. Ååååhhh"
21 mars Trafikvett- vettig trafikTog en ny väg från jobbet igår. Arbetar ju nu på Ringhals, vilket betyder att man måste köra via Skara, Örebro till Västerås.
Man kan se de markanta förändringarna i trafiken, allteftersom man byter län och landskap.
Från Ringhals upp till Allingsås, är det inget att snacka om, eftersom vägen häremellan består av idel motorväg. Den enda skillnaden är väl att det var jag som blev omkörd fler gånger än det var jag som körde om. (Fattar ni?) Men sedan Blev det intressant. Ungefär vid Götene, där vägen är tvåfilig, men med en ganska väl tilltagen vägälg, f'låt, -vägren, ska de vara, började förvåningen över medtrafikanternas välvilja, göra sig påmind. Ivrig som jag var, över att få komma hem, hamnade väl gaspedalen en smula längre ner mot golvet äv vad tillåtet är. Och alla framförvarande bilar, utan undantag, gick villigt in till kanten och släppte förbi mej. Detta fortfor genom hela sjufinger-land ända fram till Finnerödja, ungefär. Sen började man känna igen sig. Folk i Närke och Västmanland, har ofta en märklig inställning till trafik. Här verkar alla tänka: "Näähää-duu. Jag betalar vägskatt, och den här delen av vägbanan har jag mutat in för eget bruk, så inkräkta inte på mitt område. Jag ligger här och tänker inte flytta på mej för allt smör i Mälardalen. För att inte tala om alla gurkor." Och att använda omkörningsfilen på motorväg, som sin egen privata gräddfil, där man kan såsa fram i behagligt mak och prata i mobilen, verkar här vara varje mans rättighet. Till och med skyldighet kanske, med tanke på den lidelse de lägger ner i detta moment.
Dessutom verkar det som om många i Västmanland måste kompensera sin bristande självkänsla genom att använda 2-1-vägarna som ett maktmedel att medvetet sakta ner bakomvarande trafik med, till en hastighet 10 km UNDER det tillåtna. Undrar vad som rör sig i skallen på vissa? Sen, när 2-filen börjar, DÅ går det bra att gasa undan. Har aldrig varit med om det någon annanstans än här i Gnällbältet. Ett påtagligt sämre trafikkunnande i allmänhet, jämfört med andra landsdelar, och en påtaglig arrogans och ovilja att hjälpa till för att få trafiken att flyta bättre. Verkar som det är bättre att sträva efter att få irritera sig på varandra istället. Kanske är det för att städsla epitetet "gnällbälte" fullt ut. Tyvärr, för annars e de bra här. ETT, ska man dock säga till deras fromma. Så kallade "flervägs-stopp" är de suveräna på här. Inget snack. Mycket noga med att alltid köra varannan bil i dessa korsningar. Eloge. Nu e de bara resten kvar. Håll tummarna, för snart ska jag ut på vägen igen, tillbaka till jobbet. Så nu ska jag sluta gnälla.
Hörs snart. K |
Lämna gärna en fjällig hälsning här.
Mindre vetvärd vetenskap, lingvistiska kullerbyttor mm.
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Envoyer un message privé
S'abonner au flux RSS
Conseiller à un ami
Ajouter à Mon MSN
Ajouter à votre réseau
Inscrivez-vous à des alertes|
|
