Det finns många saker i livet man än så länge har ogjort. Saker som ligger på en framtid man inte vet så mycket om. Saker och personer man planerar att göra och möta, och saker och personer man oplanerat kommer att göra och möta, som trots sina oplanerade inträden i ens liv, likväl blir välkomnade eller icke välkomnade. Åt det andra hållet, dvs under tider som varit och flytt, ryms  upplevelser och saker man gärna hade ogjort...

Som alldeles nykläckt liten krokodil var jag redan ett utpräglat rovdjur. Ständigt på jakt efter nya offer. Som alla små gossar i sex-sjuårsåldern, saknade man under en period empati och förståelse för andras liv och lidande. Det var ju inte så att man inte visste skillnaden på rätt och fel, utan mer på det enkla viset att man helt enkelt sket i det. Det var inte heller så att man var besatt av en genetisk ondska, utan mer för att man var nyfiken på, och i rent nedärvt forskningssyfte, försökte finna svaret på förhållandet mellan vållandet av dödlig skada och den envishet som objektet ifråga alstrade, i syfte att behålla lem och livhank . Hundar och katter. Dessa arter var aldrig aktuella, då man som barn finner dessa exemplar alltför gulliga och för mycket påminnande om ens egna gosedjur därhemma på kudden. Dessutom hade jag ju en egen, riktig hund. Visserligen hände det väl ibland att han fick kläda skott, medelst en och annan spark, för ett och annat missnöje som jag erfor, men jag fick alltid dåligt samvete för det efteråt. Nej de stackare som  fick sätta livet till på det juvenila vetenskapens altare, härrörde främst från de lägre stående arterna inom ekosystemet. Såsom myror, gråsuggor och framförallt tvestjärtar, som ansågs helt överflödiga i livscykeln.(Det var först många år senare när jag lärde att tvestjärtar räknas vara de bästa föräldrarna på jorden, som jag fick en ny syn på dessa och bittert ångrade just deras frånfälle.)

Det var nu jag kom på hur man på bästa sätt kunde optimera utnyttjandet av förstoringsglas. Särskilt i kombination med solljus. Tidigare fascinerades man hejdlöst av effekten när man koncentrerade stjärnans strålar genom linsen och fixerade den perfekta brännpunkten på ett torrt löv. Leendet visste inga gränser när rök började bildas vid förbränningen. I och med insekters intåg på arenan, öppnades dimensioner, vida överstigande tidigare fantasier. Här fanns ju oändligt med forskningmaterial. En svartmyra fick bli det kreatur som spräckte den mordliga mödomshinnan. Med bultande hjärta och adrenalin på högvarv, riktade jag glaset mot en av de myror som pilade omkring vid gatstenarna utanför mitt hus. Det visade sig inte vara det lättaste. Att både hålla jämn fart med myran, samtidigt som brännpunkten skulle focuseras var allt annat än en promenad i parken(se Eng.) Den lille jäveln började springa i oregelbundna krokar för att undgå hettan som ändå uppstod, och till slut var den i säkerhet under gatan.  Faan, tänkte jag, och funderade en sekund på att gå in och ta ut det på hundstackarn, men jag ångrade mej och satsade istället på en ny myra. När också den kom undan var det dags att kasta handskarna. Nu jävlar var det allvar. Inget mer "fair play". Med yttersta toppen på det lilla fingret, tryckte jag försiktigt ner nästa myra mot marken. Inte så att den avled, utan bara tillräckligt för att göra den mer medgörlig inför sitt öde. Nu så. Trycket hade gett den en ensidig förlamning och den förmådde nu endast förflytta sig i högervarv. Enkel match. Trodde jag ja. Soljäveln gick i moln. Som barn är man ju mer motaglig för religiösa argument, och för ett kort ögonblick trodde jag det var någon form av himmelsk inblandning som försökte sätta käppar i hjulet för utvecklingen. Det visade sig dock att den mörka sidan denna dag var starkare, och snart kröp den gula skivan åter fram bakom molnranden. Under den tid som förflutit hade tyvärr livsgnistan på myran gjort detsamma. Eller också var det den bästa "speladödscen" jag någonsin skådat. I vilket fall som helst kom det en annan, intet ont anande myra och intog sin företrädares plats. Ett lätt tryck och försöksobjektet blev tillmötesgående. Inget högervarv denna gång dock, utan mer ett desperat försök att överhuvudtaget förflitta sig med 6 brutna ben. Skit samma, han var i alla fall inte död. Än. Glaset gled sakta in över kroppen. Brännpunkten smalnade mer och mer och befann sig till slut direkt över offret. Ett svagt frasande, följt av en gråaktig rökutveckling skvallrade om ett lyckat resultat. Myrans lekamen drogs ihop till en svart boll av värmen, och lika plötsligt som det började, lika plötsligt var det klart. "Det var  värst vad fort det gick", tänkte sjuåringen(Förmodligen. Minns ju inte exakt). Vad skulle jag göra med resten av adrenalinet som forsade i kroppen? Det var bara att fortsätta det. Nästa myra bedövade och brändes. Och nästa. Och nästa. Och en till. När det började kännas tråkigt efter en stund, gick jag åter tillbaka till att försöka ta dom i farten och efter en timme eller så var jag en ekvillibrist på myrbränning.

Det var dags att gå vidare. Att jobba sig upp för näringkedjan. En vandring genom vildmarken tog sin början. Djungeln svepte sig omkring mej där jag tyst gled fram mellan lianer och enorma stammar med mitt mäktiga strålvapen. Regnskogens vilda djur väsnades på avstånd, ihärdigt informerande om sina revir och bestämt varnande alla att inte komma för nära. Nu var jag inte längre Kenth, en liten spoling från Ängalundsgatan. Nej det var minsann "Djungel-Jim" som morskt och utan fruktan trotsade alla faror. Den lilla parken var Kongos vidaste vildskog och dess invånare skulle hädanefter buga sig för min vilja och godtycke. Ett bepansrat vidunder korsade plötsligt min väg. Jag stannade mitt i ett steg och betraktade besten. Besten stannade också, villrådig om den skulle attakera eller hitta en alternativ väg om hotet i dess väg. Snabbt drog jag mitt vapen och besparade honom vidare undran. Ett frasande, en rökpuff och det var slutet på den gråsuggan. Faran var inte över. Han hade vänner. Vänner som nu hotfullt närmade sig för att utkräva hämnd för sin fallna kamrat. Jag lät "pistolen" tala och snart var gläntan täckt av hoprullade, förkolnade lik. Segrande gick jag vidare. Inga odjur var för stora och inget liv var längre för heligt för mina skövlingar. Art efter art föll offer för det menings- och samvets-lösa våldet. Tvestjärtar, skalbaggar, spindlar och ännu mera myror och gråsuggor. Efter några timmar tröttnade jag och gick hem. Känslokall och utan ånger. Ibland kunde man "rensa upp" lite hemma också. Det hände sig allt som oftast, speciellt sommartid, att flugor dristade sig innanför vädrande-uppställda fönster. Det skulle dom inte ha gjort. Snabbt som fazettögat, var jag där med mitt förstoringsglas och utgöt solenergi över dom. Om solen befann sig på rätt plats på himlavalvet i förhållande till fönstret, vill säga. Var så ej fallet, blev frustrationen stor. Men ur frustration och nöd finner den rådige på råd, så det dröjde inte länge innan metoden att avlägsna vingarna på kräket kom's på's , och så var det problemet löst. Nu var det bara att flytta martyren till lämpligt fönster, och fräsa på. Jackpotten var när någon gång en geting eller någon av de förhatliga bromsarna förirrade sig in hos oss. Glädjen och blodtörsten fann inga gränser, och om det med de andra offren möjligen fanns ett uns av skuldkval inför deras avrättningar, så var förhållandet med getingar och bromsar det klart motsatta. Här fanns ingen grämelse eller skam. Bara känslan av ett osläckligt mått av brinnande självförsvar, blandat med en skopa iskall hämnd. Dessa naturens missfoster hade, både förr och senare(Skulle det via sig.) tillfogat mej åtskilligt obehag, och fick nu skörda frukten av sitt handlande. (Läs mer om det under: "Insekter- inte bara fågelmat)

Under flera somrar i barndomen, åren mellan 9 och 13 ca, spenderade jag några veckor i Älmhult. Föräldrarna till en av moderns bekanta huserade där på en bondgård och det ansågs på den tiden vara en uppbygglig tillvaro för ett barn från stan, att få uppleva lantlig idyll och vara nära naturen. Det tyckte jag med. Massor med saker att utrota. Nu var det ju inte så att mord upptog hela min tankevärld hela tiden, även om det kanske låter så. Den mesta tiden i Älmhult gick faktiskt åt till att snickra flygplan och "kak-knyckare", leka med grannungarna nästgårds, plocka kottar och göra kossor av, hoppa i höladan och göra hyddor däri, nästan drunkna i gödsel, skrämma kor och följa med på fågeljakt.  Förutom de två sistnämnda, som eventuellt kan ingå i kategorin elaksheter, var nog den mesta tidens sysslor ganska normala. Men ibland föll det sig bara så att tillfällen för dumheter bara infann sig. Som när jag under ett anfall av religiös fanatism, fick för mej att leka "Romare och Jesus", och härvidlag utförde ett stort antal korsfästelser av helt oskyldiga, svarta skogssniglar, vilka spikades upp på brädlappar som sedan naglades fast på var sin trädstam i en snygg rad. Där hängde de sedan, till allmän beskådan, och led sina sista slemmiga timmar i kval och förnedring. Vill minnas, om än svagt, att upptåget inte uppskattades av värdfolket på gården, utan snarast fingo bortplockas bort och grävas ner. Ja se ungar va? Jag fick återgå till snickerier och sporadiska ko-skrämningar istället.

 Åren gick och jag lyckades förvärva mitt första luftgevär. Hur det gick till vet endast den lede, för modern var totalt emot allt vad vapen hette. Min första knallpulverpistol fick jag sent i livet, typ som 7-åring vilket kan förklara mitt intresse för vapen senare i livet. Dessförinnan fick jag nöja mej med träpinnar, vilka inte på långa vägar räckte till annat än att skapa ett undertryckt behov av pang-pang. Vad gäller luftgeväret, som dök upp i 14-årsåldern, kan jag bara tänka mej att jag köpte det i smyg och höll det gömt på vårt sommarställe, utanför matriarkens kännedom. Detta öppnade i alla fall helt nya möjligheter till missgärningar. Nu handlade det inte längre om forskning eller nyfikenhet. Nu var det jakt på hög nivå. Målskytte på levande mål. Det bästa med alltihop var att man kunde göra det på avstånd och på så sätt unkomma den mest akuta formen av självförebråelse. Hej och hå, ut i skogen ska vi gå... och stammen av talgoxar fick sig en kraftig nedskärning. För varje nedlagt byte ristades en skåra i bösskolven, ganska snart var större delen av undersidan på den tämligen raspig. Ide'n till detta hade jag fått från ett Westernserie-album som hette Red Dust, och jag kände närheten med honom varje gång en ny skåra, skars. Trots att det inte var han som hade skårorna på sin Colt, utan en av elakingarna i serien. Blåmesar var för små för att träffa. Svanar för stora. Måsar för långt bort och kråkor för smarta. Så fort de såg något som bara antydde pipan på en bössa, så var de i Sundsvall innan man ens hunnit säga "vapenskrammel". Nej, det fick duga med talgoxar. De var många och dom var lagom stora. Provade med en ekorre en gång men det var en snabb gynnare och verkade mest leka med mej där den retfullt kikade fram bakom tallstammen, för att i samma ögonblick som skottet gick av, befinna sig 5 meter högre upp i trädet. Hånfullt skrattande. Den fick vara. Han var inte längre värdig min uppmärksamhet. Hmpf. Fnys. Det verkade som om jag var skapad för att döda, även när jag försökte hjälpa. Vid ett tillfälle, när jag i rent ornitologiskt intresse studerade en svanfamilj(Jag var vid denna tid, paradoxalt nog, även aktiv i Fältbiologerna.), råkade jag skrämma dom så att en av de duniga ungarna kom ifrån sin mamma. Hon och de andra dunen simmade åt ett håll, och den här stackaren åt ett annat. I rent humanitärt syfte var min avsikt att försöka skrämma den tillbaka åt rätt håll. Det var därför jag plockade upp en sten för att plaska på sidan om pippin, så den simmade till sin mor. Istället plaskade den in i sidan på svanungen, som med ett kvid fick slagsida och drunknade. Antagligen i kombination med inre blödningar. Då fick sig samvetet en pungspark som faktiskt ömmar än idag. *Snyft* 

Min period av "lustjakt" avslutades på det sätt som sig bör när något inte är i jämvikt. Balansen måste återställas. Denna gång kan man säga att naturen slog tillbaka. En kamrat och jag var i färd med att hitta alternativa projektiler till diabolokulorna. Vid strandbrynet skuttade tusentals tångräkor glada i hågen. Dessa tilldrog sig vårt intresse. De var lätta att fånga, bet inte och passade att forcera ner i pipmynningen. Tyvärr visade det sig att de inte flög särskilt långt med bara luft, så för att ge det hela mera substans, laddade vi först med en vanlig kula och tryckte sedan ner en räka från mynningen. Nudå... För att se till att räkan åkte ner ordentligt, stötte vi kolven mot en sten samtidigt som jag kikade ner i pipan för att se när den var tillräckligt långt inne....... Det nästa jag såg var en blixt när skottet gick av och slungade både kula och räka rakt i ögat med en fart av 200 meter i sekunden. En krigsdans som skulle ha fått den mest äkta navajoindian att bli rödgrön av avundsjuka tog sin början. Stridssången som medföljde dansen fick varje skrän-tärna på skam och vi behövde inte klippa gräset på hela sommaren där jag dansat fram, eftersom mina snurrörelser roterat fram rena sandbotten. Blodet färgade sanden röd och varenda kvarvarande talgoxe sjöng glädjefulla toner av illa dold skadefröjd från lövsnår och buskverk. När paniken efter en stund avtagit från dödsångest till en mer hanterbar skräck, var det dags för modern att kartlägga och analysera skadorna. Kulan hade som tur var inte gått in i själva ögat, utan satt innbäddad i brynbenet ovanför, tillsammans med resterna av en lätt förvånad tångräka. Med hjälp av decivon och en pincett, var snart blyet ur kroppen. En röd bula, en välförtjänt huvudvärk och ett plåster var det enda som vittnade om dramat. Efter den dagen har jag inte lyft ett finger för att medvetet skada ett djur och jag har en liten förhöjning i ögonbrynet som påminnelse om jag någon gång skulle få ide'er. Inte medvetet skada, sa jag. Däremot har jag ju jagat en hel del, men jag har aldrig skadat något villebråd. Dom har allihopa dött direkt.  He he he.....