Så kom då våren. Vaknade till en extra solig majdag och var dessutom utsövd på gränsen till "nyvaken-ifrån-björnidet-efter-hela-vintern"- utsövd. Detta hör till ovanligheterna då de flesta nätter brukar bestå i ett otal välriktade armbågar i sida, bröst och huvud, smärtsamt utdelade av den äkta ankan i bädden bredvid. Allt för ett, förmodligen grundlöst, anklagande om störande snarkningar från den krokodila strupen. Och är det inte misshandel så är det missbehandling. Då kommer någon av missarna och ska tränga sig ner där han kan utgöra mest sömnstörande åverkan. Men denna morgon var det annorlunda. Av någon anledning hade alla störande moment uteblivit och de blå ögonen som mötte dagen denna morgonväkt, var ovanligt "grusfria", och alldeles för mottagliga för intryck och banbrytande ideer. Självinsikten satt i sin vrå av hjärnan och klämtade ihärdigt i sin varningsklocka, men resten av den våreuforiska gråsubstansen tog ingen notis utan satte kroppen i rörelse mot altanen där den hade för avsikt att supa in dofterna av sol och spirande grödor från trädgården. "Själamums", var ett av orden som bildade sig där jag satt i morgonvärmen. "Om man skulle ta å göra nåt åt det här", tänkte jag uppspelt, och syftade på trädgården. "Lite förändringar är ju aldrig fel", fortsatte de utvilade hjärnbanorna resonera. För min inre syn spelade sig ett skådespel upp om en prunkande nationalörtagård. En fantiserad blandning av alla offentliga parker och planteringar jag någonsin besökt. Resultatet var överväldigande, och absolut genomförbart. Märkligt, med tanke på att jag aldrig har utvecklat det minsta lilla intresse för löv och blom tidigare. Jag, som kan skilja maskrosor från andra gula blommor endast genom det faktum att de är de enda blommor som står på samma plats i gräsmattan dom gjorde igår, innan dom blev avklippta av Husqvarnan. Det är ena jävlar på att växa fort. Lustiga blommor det där. Ena dagen står de där, gula och vackra, en växt värd förundrans blickar. Nästa dag har de förvandlat sig till gulliga ullbollar som bara väntar på att få bli klappade. Men när man gör det så flyr dom. I tusen delar. Konstigt. Nåväl. Plötsligt skulle jag bli expert. Hur svårt kan det vara? Kanske hade jag kunnat svara på det direkt om jag erinrat mej de kala fläckar i gräsmattan som jag, trots otaliga försök varje år, inte lyckats få att gro, oavsett vilka olika gräsfrösorter som provas. Gräsmatta förresten. Den har genom åren mer och mer utvecklats till en mossmatta. Naturen gör sitt obönhörliga intåg, bit för bit. Men varför inte förresten? Det är faan så mycket skönare att gå på, och det det blir inte så högt. Den enda som klagar är gräsklipparen som hackar och spottar när den går över sin tjocka motståndare. Nu skulle det i alla fall bli andra bullar. Glad i hågen styrdes färden mot fröbutiken. Tanken på att starta ett självförsörjande jordbruk i täppan överspeglade allt förnuft, och det lastades allsköns fröer i korgen för att tillgodose framtid och fortlevnad. Dill, squasch, persilja, gräslök, långa rädisor, korta rädisor, sallad, isbergsallad, krasse, spenat och basilika. Sådär,- tillbaka mot myllan.

Fylld av entusiasm äntrade jag trädgården... och blev stående. Krokodilen hade i sin glödande iver, fatalt missbedömt storleken på arealen för detta agrara engagemang. Under åren har den planteringsbara ytan, som tidigare uppgick till flera tio-tals kvadratmeter, decimerats till en nätt rundel av gatsten på ca. 2-3 kvm. till förmån för ett växande skikt av svårt kämpande gräs. En rundel som i bästa fall skulle kunna härbärgera kanske en av alla de sorter jag köpt, förutsatt att den inte redan var ockuperad av annan mystisk växtlighet, som naturligtvis var fallet nu. Och som om inte detta vore nog, skulle det kanske ha varit bra att kolla sånings-anvisningarna innan man tar i för mycket. Det visade sig att en del skulle i jorden i mars. En annan, såsom gräslöken, ska (fisförnämt uttal) "förkultiveras inomhus, ljust och svalt,"  i mars, innan den sätts ut i maj. Rädisor ska i jord så fort det är mjukt nog att få i en spadjävel i marken. Det kan man ju för bövelen göra redan vid jul om man tar i. Och squaschen, den jävla fjanten, ska tydligen särbehandlas. Han ska skämmas bort med varm jord i Juni. Om man gör det tidigare måste man klä på den fan en jacka av fiberduk så han inte fryser. Tönt! Basilikan är nästan ännu mer jönsig. Den vill inte ens ut. Den ska minsann vistas inomhus den. (Låter misstänkt likt mina tonåringar) Och ska den nån gång ut, så går det inte att vara i jord som andra, normala barn...öh, jag menar örter. Nä fint ska det vara, med egen kruka och allt, som kan flyttas in igen om det skulle bli för svalt. Och som kontrast till detta så finns det en del typer som inte gror med temperaturer över 20 grader, typ salladsjävlar. Vissa sorter ska odlas tätt, medan andra tydligen inte kan hålla sams, utan måste sås med olika mellanrum. Fett kört alltså, med tanke på det utrymme jag hade att förfoga över. Ju mer jag läste, desto mer tedde det sig som en form av ett vegetabiliskt dagis där man är tvungen att åtskilja de olika årskullarna från varandra så de inte mobbas. Några ska vattnas vid torka och andra ska alltid ha det fuktigt, men den jävla krassen kunde minsann nöja sig med en bit fuktigt papper för att trivas och knoppas. Kunde inte nån ha sagt det från början, så jag hade sluppit detta agrara helvete? Då kunde jag ha nöjt mej med den, inmutat ett hörn av köket med en fuktig tidning och låtit det hela sköta sig självt. Ungefär som rabarbern i trädgården. Den är det reda med. Den sköter sig själv. Stor och grann. Bäst att hålla sig därifrån. Jag skulle antagligen gå lika vilse bland dess stänglar och blad, som jag är vilse i den övriga gröna kulturen.                      Moss på er.