Av alla våra sinnen är lukten det är det mest märkliga. Alla ser precis vad alla andra ser(En del genom slipade glas eller linser visserligen, men själva intrycket är ju likadant). Man hör precis vad alla andra hör(Här kan det ju skilja sig även för de som hör dåligt, beroende på vilken hörapparat man har, men för friska öron är det lika). Man känner beröringar och smärta på ungefär samma sätt som alla andra. Smaksinnet känner salt, sött, surt och beskt på samma sätt hos alla människor. Men luktsinnet varierar sig på lika många sätt som det finns olika näsor att förmedla lukter på. Det vill säga 100 % personlig. "Ja men-," säger ni. "Smaken varierar ju åxå väldigt olika, ju!". Javisst gör den, men det beror ju på att luktsinnet är det som styr hur vi tycker det smakar. Håll för näsan och ät så känner du bara sött, surt, salt och beskt. Eller vem har inte varit förkyld och snörvlat som en valross, och bistert konstaterat att maten inte smakar gott? Då är det näsan som är där och spökar med sina igensatta receptorer. Men för denna skrifts fortsatta utveckling, förutsätter vi att det handlar om fullt funktionsdugliga näsorgan. De nasala tolkningarna har oändliga variationsmöjligheter i förhållande till näs-ägarens preferenser och böjelser. Det finns väl, exempelvis, inte en enda karl(eller kvinna?) på denna jord som aldrig tagit ett härligt gnidande dubbelgrepp i sin svettiga ljumske, och sedan kupat händerna över näsan,  djupt andats in ångorna och med en nöjsam min konstaterat: "Aaaaahh- Sockerkaka". Detta är ett typexempel på att alla inte har samma tycke. Någon annan kan mycket väl säga: "Aaaaahhh- Banan". En tredje kan däremot vara av en diametralt motsatt åsikt och uttrycka sig med: "Uschelify- Banan", beroende på att han helt enkelt inte gillar bananer, eller har en allergi mot dessa bär. Han kanske i stället anser att det lukter gorgonzola, grundat på det skälet att han uppskattar just den osten. Vad det än är som aromiserar sig i de mellan-stor-tå-eliga regionerna, är resultatet av doftens uppfattande helt beroende på mottagarens gottfinnande. Utmärkande är dessutom att det som dessa personer verkar uppskatta, kan uppfattas som rent motbjudande hos nästa person att få någon annans pung-epitel uppkört i ansiktet. Detta får oss att smidigt som på en gammal hudflaga, halka in på en strof, hämtad ur "Krokodilens funderingar". Det handlar om att man är immun mot sina egna väderspänningars os, medan man mer sällan uppskattar andras. Problemet infinner sig när flera personer samtidigt utlåter ansamling av komprimerad gas. Hur ska man då veta om man ska njuta av att plåga de andra, eller vara en av de plågade. Hade för en tid sedan själv ett möte med en sådan situation. Flera dagars intensiv konsumtion av proteinpreparat, tog ut sin tribut i samband med en sittning i vänners lag. Inget som avslöjade sig med dova klanger, utan endast en lätt väsning, hörbar enbart för uppmärksamma hundar eller mullvadar. Inom kort spreds ämnen i luften som fick näsvingar att vibrera. Log lite lätt inom mej av prestationen och stördes inte själv av det hela. En stund senare återkom samma puff igen. Denna gång utan min medverkan. Det tidigare så självgoda leendet ersattes med en air av avsky. Dels på grund av att detta utan tvekan var produkten av någon annans tarmar, men mest på grund av vetskapen om att det förra gången med all sannolikhet kom från samma källa och att jag då i min övertygelse om att jag var den skyldige, frivilligt inhalerade gasen utan en enda tillstymmelse till skyddsåtgärd. Kände lungkapaciteten avta med tretton %. Urk.

Man kan också använda lukter som vedergällning. Se bara på skunken, snoken eller bärfisen som exempel. Dessa naturens "untouchables", som vid missnöje utsöndrar diverse luktala motattacker. Med lite företagsamhet och inovationsglädje kan vi göra detsamma. Ponera att den du lever med, under dagen har stoppat i sig något olämpligt, som just till läggdags har antagit tillräcklig mognad i svavelmängd för avleverans under täcket. Man är trött. Man orkar inte lämna rummet tills det lagt sig, och man vill inte starta bråk. Dessutom har man själv ingen moteld att neutralisera det hela med. Vad gör man. Man kan ju alltid ta en av sina strumpor från dagen innan att döva det värsta med. Man är ju okänslig för den egna fot-juicen. Men detta ger ju ingen tillfredsställelse vad gäller hämndaspekten om man är lagd åt det hållet. Då finns det flera alternativ. Ett är ganska enkelt och gör inga anspråk på särskilda ansträngningar. Man tar helt enkelt och pillar bort ett stycke surt strumpludd mellan tårna, och för detta runt i luften med en gracil armgest. Och med det så var vi tillbaka till gorgonzolan. Ger garanterat resultat och full belåtenhet. Detta förutsätter givetvis att man inte duschat innan läggdags, men man kan ju spara en fot som en försäkring. Det andra sättet är i grunden baserat på samma armrörelse, men inhämtandet av odör sker från en annan del av kroppen som jag av etiska och finkänsliga skäl, lämnar till vars och ens egen fantasi och nyttjan. Även detta sätt tarvar att man underlåtit sig nämnda dusch. Dessutom är det omöjligt att "spara" denna del vid blötning, emedan de flesta av oss endast är utrustade med en sådan.

Ja luktsinnet är i sanning lika delar en belastning och en välsignelse. Vi kanske måste stå ut med fisar, ljumskar och armhålor som verkar ha avlidit för två veckor sedan, som ett pris att betala för att kunna känna naturens dofter och maträtters aromer. Förhoppningsvis får man i slutänden mer av det goda än det onda, även om man tenderar att komma ihåg det dåliga bättre. Man borde ha samma inställning till lukter som hundar. De uppskattar allt, och gräver gärna in sina nosar både i främmande människors skrev, i döda djur och avföringar. Alltid med samma entusiasm ohöljd glädje. Skulle dock kanske inte ses med blida ögon bland allmänheten om man gick omkring med näsan i alla rövar man ser. Nä, det är väl bara till att tiga och lida och hoppas på en rejäl snuva då och då. Ha de'