Livade och lätt för-förfriskade människor skred fortfarande förbi oss in genom entre'n, där vi banade oss väg mot informationsdisken. Hon ett par barska steg före, jag efter med rullväskan efter mej, liknande en trilsken blindhund, där den studsade över mötande fötter. Två meter från info-luckan tvärstannade yrvädret, och lät med hela sin kroppshållning, påvisa att det nu var dags för MEJ att ordna upp det hela. Själv tänkte hon ägna sig åt egna panikyttringar under tiden.

- Ursäkta, sa jag genom luckan till flickan med de väl tilltagna sjöbenen. Finns det möjligen någon annan hytt vi kan få, för hon här(jag nickade omedvetet uppgivet mot mitt nervösa damsällskap, där hon stod och trampade upp damm ur heltäckningsmattan) har lite problem att vistas så långt ner under däck.

Flickan i båset tittade upp från sina papper och betraktade oss med en blick av förvånat förakt. Först på mej och mitt utstrålande av bårhuslugn, och sedan på Lella som i kontrast fick rutorna i informationskuren att skallra.

OK, sa hon, med en knappt märkbar höjning av ögonbrynet. Vi ska se...... Nja, det enda vi har nu är en svit....

- Vad kostar den, sa jag innan hon var färdigpratad, angelägen om att så snart som möjligt få lite avslappning på spända nerver.

- 4050 kronor. Jag kände hur plastkortet i fickan vred sig i plågor, i samklang med trycket i mina njurar som plötsligt verkade behöva gå på toaletten.

- Men om ni väntar till kvart över sex så kan jag se på datorn om det blivit några återbud.

- Men när går båten då?, frågade Lella, som på ett spöklikt sätt darrat sig närmare luckan och nu hade röst nog att deltaga i samtalet.

- Den går klockan sex. sa flickan. (Vi visste ju redan det, men omständigheterna tarvade ändå denna fråga)

Lella gick nu från likgrått, till en nyans närmare försurad träskmark.

- Och hur är det då tänkt att jag ska komma av? Om det inte finns något ledigt.

- Ja, sa flickan. det blir ju förstås värre det. Hon drog lite på munnen, som för att understryka det lustiga i situationen.

Plötsligt kände jag mej som Basil Fawlty i Pang i bygget, när snickaren gör sig lustig för Sybil. Mina ögon knep ihop sig och mina axlar drog sig upp över öronen som skydd för det som skulle komma.

- NO FUCKING WAY. Jag ligger inte där nere. Jag kliver av. Jag kan sitta på den där soffan hela natten. Hon pekade mot en obekväm bänk, en bit bort.

- Ja det är väl bara att kliva av då, sa jag. Vi får göra en kväll i Stockholm istället.

- Jag ska röka! Hon traskade bort mot rökrummet. Klockan var kvart i sex.

Fem minuter, en del tandagnisslan två varmrökta ciggaretter senare hade jag bestämt mej. Vi ska ha denna resan, även om kortet smälter i läsaren. Jag visste ju att hon gärna ville åka på denna kryssningen. Så gärna, att hon var beredd att sitta på en soffa bland alla idioter, hellre än att gå iland. Jag, å andra sidan, närde lite större krav på bekvämlighet, och hade verkligen ingen lust att tillbringa natten på en stenhård korridorsoffa, med garnterad nackspärr som följd. Därför gick jag tillbaka till luckan och beställde sviten på stående fot.

- Ok, sa flickan, som nu aldrig skulle glömma oss. -Men vänta i alla fall till kvart över så får vi se.

Med nyfunnet lugn i själen på grund av lösningen, dyr eller inte, gick jag åter till rökrummet och förkunnade nyheten.

Det Hm-ades och mumlades från det mörkhåriga huvudet bakom ridån av stressrök. Men jag kunde till slut tolka det som att det var dags att gå till baren. Vi var törstiga. En Corona och en stor stark, beställdes in och vi bänkade oss vid fönstret.

- Nu händer nåt. Lellas hyperkänsliga balanssinne hade registrerat en förändring i skrovet.

Mycket riktigt. Båten var på väg att göra som Bo holmström. Lägga ut. Klockan var sex. Nu fanns ingen återvändo. Antingen fick vi en normal hytt, eller så fick man vara beredd på att gynna Wasa-bröd den sista veckan till lön.

En kvart senare var ölen slut och vi tog våra väskor och jackor och spatserade tillbaka till info-disken. Folk stirrade på oss, och undrade säkert varför vi fortfarande släpade runt på alla grejer. Jag tänkte inte förklara för dom. Glo ni. Ni kan läsa om det här, om ni vill.

Flickan i fönstret ryckte till som om hon sett två av apokalypsen ryttare komma emot sig.

- Jaaa, sa hon. Då ska vi se här.......... Väntan på domen var lång. I mitt huvud spelades tonerna från 10-tusenkronorsfrågan upp.

Skillnaden var att jag inte skulle vinna några pengar, utan hur mycket jag skulle bli skyldig.

-Vi har faktiskt flera stycken ser jag här. Både här på sjunde, och tionde däck.

Min ryggrad släppte spänningen och sjönk ihop flera centimeter av lättnad.

- Vi tar på tionde. Ju längre från ytan, desto bättre.

Endast 200 kr fattigare och humöret åter på topp äntrade vi lejdarna från sjunde, till tionde våningen.

-Ska vi inte ta hissen, frågade Lella. Jag skakade på huvudet. -Det är inte värt risken. Efter allt detta vill jag inte fastna i en hissjävel nu när vi äntligen fått en bra hytt. Jag tar båda väskorna.

Väl inkomna i hytten rann all spänning av och jag landade på sängen med en bekväm duns, och lät en känsla av lättnad och välbehag ta överhanden.

Var är Vinet? Hördes en glad stämma från resväskan.

Fortsättning följer i Del 2 ( Kommer snart)