Kenth 的个人资料Kenth Krokodil´s vardag.照片日志列表更多  |  工具 帮助 |
|
2月20日 Råttan på repet-katten på råttan..-i ny TAPPningSå var det då dags igen. Att rasta vovven. Denna trevliga lilla var-fjärde-timme-återkommande syssla. En syssla som för det mesta är både trevlig och rogivande. Vaglarna i promenadögat, brukar vara vädret och dess makter som man inte rår på, men som man likväl alltid måste trotsa när man har ansvaret för ett djur som vägrar gå på låda inomhus. Nåja lite luft skadar aldrig. Och särskilt inte denna dag. Knappa 3 grader under Celsius nolla, och en sol som generöst delade med sig av sin värme på de ställen den kom åt.
Jag satte på min levande-plockade dunjacka, satte betsel på Cliff, och så bar det av mot den lilla skogen om hörnet, som numer börjat
vänja sig vid våra besök och avföringar. Den svagt tinande snön knastrade under tassar och kängor när vi kämpade oss upp för slänten och in i gran-grönskan.
Cliff, är av märket Leonberger, och äger sin likhet med såväl både lejon som grizzlybjörn. En nätt pjäs på 60-70 kilo. Han är dock snäll som en död get och lika lydig som en sovjet-undersåte. Dessutom är han nu en gammal man på snart 9 år, och tenderar inte att sätta av i fyrsprång som i unga år. Härvidlag, är det alltid riskfritt att låta honom traska lös i skogen under våra prommisar.
Så även idag. Jag lättade på fängslet och han hittade genast en gul snöfläck att köra ner näsan i, för att därefter sätta sitt eget bomärke över. Som för att visa vem som för närvarande ägde ensamrätten på den stenen. Själv drog jag mej undan en bit, och lättade även på min vattu-trängning mot en lätt undvikande tallstam. Friden sänkte sig över både tillvaro och blåsa, och vi strövade våra stigar genom mini- Narnia't. Jag lite efter, och Cliff 5 meter före.
Plötsligt avstannade kvittret från en ensam talgoxe, som av osäker anledning fått för sig att våren kommit och därför förgäves försökte komma ihåg hur vårsången lät förra året.
Ett rassel från en närliggande buske, klöv tystnaden och Hasse Hare uppenbarade sig mellan ett par kvistar. Han plirade en sekund och skrynklade med nosen innan han satte av i harsprång över snön. Fort gick det. Som en Jesus-ödla som springer på en Australisk vattensamling, drog han iväg, knappt vidrörande det vita underlaget. Under bråkdelen av en nano-sekund, log jag milt i naturlig beundran, innan jag blev varse om 65 kilo Leonberger som satte av efter haren. Föga lika graciöst, och definitivt inte lika tyst.
Snön yrde, kvistar knäppte, grenar knakade och den stackars mossa som sökt skydd under snön, låg nu uppriven och döende i hans spår. Borta var den gamla, sävliga hunden. Han hade ersatts av en rasande unghund med all den intensitet en sådan besitter. Instinktivt skrek jag "Cliiiiff-Stooooopp- Staaaaanna" till hunden, men han hade drabbats av akut dövhet, och hörde inte längre något som kunde ta intresset från bytesdjuret. Jag blev alltså tvungen att ta till andra sätt för infångnad. Det vill säga- springa.
Så där var vi nu... Haren efter frihet- hunden efter haren- Kenth efter hunden- 0ch kopplet hängande efter Kenth som en svans på en krokodil. Över stock och sten bar det. Genom snår och buskar. Haren var naturligtvis sedan länge ur synhåll och halvvägs till Hardanger, så den enda syn som fanns kvar var två idioter, en fyrbent och en två-bent, som till synes utan anledning stormade genom skogen med dunder och brak, lämnande efter sig en massakrerad skog som om Gudrun dragit fram lokalt där.
Till slut vann dock tvåbeningen över fyrbeningen, och jag lyckade få en hand runt halsbandet. Vann och vann förresten... Det enda vunna, var just greppet runt halsbandet, för inte faan stannade kreaturet sin framfart för det. Nääädå. Han fortsatte, och jag hängde efter. Med knapp balans på storkbenen, försökte jag kompensera farten med någon form av inbromsning medelst hasning av sko mot underlag, men det hela fick ett abrupt slut då min sko hakade i en försåtminerad rot och så gled jag där, som en kraschlandande albatross, fram i ett moln av snö och blåbärsris. Handsken satt fortfarande kvar i Cliff's halsband, likt en hånfull påminnelse om en förlorad auktoritet som nu, tillsammans med hunden, försvann i fjärran. Jag reste mej fort som attan, röd i ansiktet av skam och kall snö, och hoppades innerligt att ingen sett mej. Jag såg ingen. När känslan för självrespektens bevarande lagt sig, kom nästa skräck. Var var Cliff? Ingenstans syntes något som liknade päls, och en kall kyla grep om hjärtat när jag senare skulle behöva förklara för Lella varför hundens signalament numer var uppsatt på stolpar runt om i Västerås under rubriken: "Försvunnen". Jag borstade av mej snö och mylla och började lätt nedstämd gå i samma riktning som den flyende jycken.
Men vad var det som stod därborta, precis i diket utanför skogsgläntan? Något svart, gult och fult. Jovisst var det Cliff. Ivrigt bökande i de gula resterna av en tidigare besökande löp-tik.
Jag gick fram, kopplade honom, och så började vi gå hemåt. Ingen av oss yppade en enda stavelse om incidenten till varandra under hemfärden. Båda låtsades som om inget av det hade hänt, och för min del får det gärna fortsätta så....
Ha de bra, alla. Krokodilen 评论 (7)
引用通告此日志的引用通告 URL 是： http://elkokodrillo.spaces.live.com/blog/cns!3755CE7CE301C97F!2618.trak 引用此项的网络日志
|
|
|
