-"Du ska nog komma in direkt", sa en bestämd röst i andra änden.

Jaha ja. Och vart ligger akuten då?? Har ju inte varit bosatt så länge i V-ås att jag hittar överallt, och definitivt inte till sjukan. Jag ringde Lella igen, som genast gjorde en rivande ambulansutryckning och kom sättande i sin gröna mäscha(Mercedes) över gupp och farthinder, likt en gasell på en savann av asfalt. Snart stod vi i receptionen på Västerås akutmottagning. Klockan var 22.30. En stor anledning till varför jag undviker dessa inrättningar är tiden som inräknas i begreppet "akut". Det brukar oftast vara längre än vad ordet antyder. Denna gång var inget undantag. Och varför måste det alltid hända nåt under dygnets mörka timmar? När butiker och kiosker är stängda, och man, då hungern sätter in, är enbart är utlämnad till automaters begränsade utbud, och som dessutom är inställda på hutlösa priser. Två koppar kaffe, en godispåse fem timmar och 70 kronor senare, kom en sköterska och ropade upp ett bekant krokodilnamn.

Först kom en ung sköterska in och punkterade mina vener för att tömma mej på blod. Som en modern vampyr, tryckte hon in sina nålar och fyllde rör på rör, tills hon kände sig nöjd och placerade ett plåster i armvecket.

Efter ett tag kom en polsk läkerska in och började på hyfsad svenska, beordra mej i olika positioner för diverse kläm- och tryck-undersökningar. Än en gång fick jag ta av tröjan och skämmas för min illa vaxade rygg(Läs tidigare blogg). Som tur var satt Lella i rummet åxå, och vi kunde fnissa gemensamt åt eländet. Efter blodtryck, stetoskop och ett antal övningar som närmast verkade utformade för att se om jag var nykter, sa hon att jag skulle bli inlagd på Medicinkliniken.

"Snyft" Nähä. Gilla läget. Jag kramade om min trötta Lella en sista gång och lade mej på den säng man kört fram. Lella åkte hem och jag åkte upp. Man fick visst inte ens gå själv. Fy faan vad jag kände mej gammal just då. Hoppas jag får ett eget rum i alla fall, tänkte jag. Yeah, right. In my ass. Det blev ett skärm-avskärmat bås i avdelningens dagrum, där jag flankerades av en farbror som verkade vara död, där han låg med öppen mun som en nykläckt asgam, och en tant som bara hördes som ett svagt rossel, på andra sidan. Det slog mej hur illa ställt det är med den svenska sjukvården, när man till och med på DAGRUMMETS väggar har klistrat upp lappar med nummer för att markera sängplatser. Sanslöst.

Klockan var nu strax efter fyra, och någon ur nattpersonalen önskade godnatt. Sure.... Ve kunde tro att man skulle falla i någon som helst annan sömn än en viss halvdvala, bara orsakad av en enorm trötthet. Och ingen av personalen tycktes komma ihåg att vi låg där för att sova, för de pratade i vanlig samtalston och gick över golvet med hårda kliv. Dessutom dröjde det inte länge innan en ny patient gjorde entre'. En tant i 90-årsåldern kom rullandes och placerades precis bredvid mej. Tack för det televerket. Hon hade ramlat hemma och var mer förvirrad än en bög i en karelsk herrbastu. PÅ frågor om hon visste var hon var, svarade hon bara med vad som i mina öron lät som pipet från en snuvig näbbmus. Men personalen uppfattade visst vad hon sa, och försäkrade henne om att hon var på sjukhus och inte i laggårn för att mjölka kon. Onödig upplysning visde det sig, för när samma fråga ställdes en stund senare, var hon tillbaka i laggårn igen. Jag lade mej på sidan och körde in kudden så långt jag kunde i örat och önskade att de kunde hålla käften medan dom kollade hennes värden. LÅT MEJ SOVA DÅÅÅÅ!!!!

Nu var dvalan slut. Klockan var åtta på morgonen, och jag var tvungen att veckla fram ögonen ur de tröttaste ögonlock som funnits sedan Bancini, i "Gökboet". En för dagen ny sköterska, gjorde entre' bakom min föga ljudisolerande skärm.                                   "Då ska du få åka på magnetröntgen då. Men du kan äta lite frukost först".

Faktiskt en ganska bra sådan. Två grova mackor med ost och skinka. Youghurt med myssli(varför finns inget tyskt "y"), och en kopp grönt te'. Det enda var att jag inte fick göra iordning måltiden själv. Trots att jag kunde stå på egna ben, alldeles intill. Hm. Man e ju inte invalid. Kändes konstigt. Pendlade mellan känslan av att vara alltför gammal, eller alltför liten, för att klara av en dylik aktivitet. Efter maten fick ja åter lägga mej i sängen, och en sängfösare uppenbarade sig för att skjutsa mej genom hissar och oändliga korridorer till röntgen.

In med huvudet i en fixerande kudde, och sedan in i en gigantisk ring, som skulle skiva upp min skalle i cm-stora skivor. Bildligt talat, naturligtvis. "Bildligt",bokstavligt talat, hihi. Efter röntgen var det returresa till avdelningen och en jävla väntan på resultaten. Ligga i sängen och förgäves försöka sova. Glo på Tv:n med sitt begränsade kanalutbud. Läsa Tidningar. Vänta. Sen kom ronden. En sorts storprefekt med hög dignitet, som åtföljdes av ett hov av halvbakade AT-läkare, vilka försökte verka intresserade av just mitt fall. Jag fick visa mina konster i form av diverse minspel, för att determinera graden av min förlamning. Det gick utmärkt, för den hade ännu inte nått sin kulmen. Jag fick veta att alla prover och bilder inte indikerade några allvarliga symptom, utan att det förmodligen rörde sig om en "ansiktsförlamning". BIG SURPRICE. Dock... ville dom göra ett avslutande test för att itesluta Borelia: Ryggmärgs-vätske-prov.

Där var det nog, och jag tackade vänligt men BESTÄMT nej till det, med motiveringen att fästingar minsann inte med lätthet, fäster på mej. Fick ett recept på ögondroppar och blev utskriven. Äntligen. Åkte hem och sov resten av dagen.

Sedan dess har förlamningen eskalerat en smula och är nu i full blom. Men men, det brukar ju läka ut efter X antal veckor. Bara vänta och se. Tills dess kan man ju, när någon frågar om hur läget är, säga att det är "halvbra". Och kunna stå för det.

Ha de bäst allihop.  Krokodilen