Lite värktabletter och några Kung-öl, skulle väl göra susen och cementera modet till en solid grund av smärt-tålnad.

Stämningen byggdes sakta upp. Fast åt två skilda håll. Samtidigt som jag började föreställa mej, och återuppleva smärtan från förra gången, och i och med det kände mej mer och mer modstulen, såg jag hur Lella å sin sida började skina upp mer och mer och leendet blev bredare och bredare i takt med fnissandet då jag förstod att hon föreställde sig samma smärta, fast sedd ur en synvinkel där bara jag stod för själva kännandet. Tro faan att hon log.

Den förhatliga asken med de enormt breda strajpsen, plockades fram. Usch så breda. Breda nog att av-håra en hel hord håriga hottentotter med ett enda drag. Leendet och fnissandet bakom mej, blandades med fraset av en vax-strajp som värmdes mellan två handflator.

- Jag lägger den första här på axeln. Det gör inte lika ont där, sa hon vetande. Hm... hur kan hon veta det?? Har hon nånsin haft hår växande norr om höftkammen?? Tror inte det, va? Huvudet räknas inte. Sagt och gjort, strajpen applicerades på prov-axeln samtidigt som jag gjorde förlossnings-pustningar som den värsta tvillingföderska. Här gällde att mobilisera allt inför de första värkarna.

- Är du beredd? Frågade Lella. Jag nickade från insidan av en kudde, och tänkte att jag var lika beredd som Hiroshima inför den första bomben. "Här kommer den!!" Hon slet till.... Jag vet inte vad som kom först. Stjärnorna framför ögonen eller skriket som skar mina öron till strimlor. Och att skriket var mitt, var en smula otippat. Jag trodde det var en liten flicka som ramlat av en gunga, men det var bara jag som utforskade de övre tonerna på skalan. Skrattet som ackompanjerade skriket, var dock inte mitt. Det var Lellas. Ett långt, hjärtligt garv, utan minsta sympati för min smärta som gnyddes ut i kudden. Så kom dråpslaget.

- Vi får dra igen. Det fastnade bara lite.

Vad menade hon? All denna smärta, och så fastnade bra lite? Genom en tårdimma, såg jag på det klena resultatet på remsan. Tyckte jag inte det satt lite hud där också, bland stråna? Kände med handen på stället där remsan suttit, övertygad om att det enda jag skulle känna var ett köttigt sår, men möttes bara av känslan som från en taskigt skållad julgris. Spridda tussar av svinborst. Bara att göra om alltså. Innan jag hann protestera satt den där igen. Ett par snabba strykningar med handflatan, och... "ritsch"... AAAAJJJ!!! Det var väl själva faa....

Nu måste skinnet följt med. Jag såg framför mej hur blodet sipprade från tusen förargade hårsäckar. ”Såja, det var bättre”, sa Lella. ”Då tar vi nästa”.

Jag passade på att ta en klunk öl medan jag tänkte låta huden återhämta sig. Det kom aldrig längre än till en tanke, för med en diktators handfasthet tryckte Lella dit nästa strajp. Till min fasa på det mest behårade området.

-Nu får du se till att värma det där riktigt noga, sa jag. Dels för att minska den outhärdliga smärtan, men också för att dra ut på tiden för det oundvikliga. ”Jadå,”svarade hon, och gnodde på remsan så det glödde. Jag passade på att ladda mer öl under skvalpiga former från gnoendet. I mitt inre formade sig en scen från 1800-talets wild west, där man proppade sig fulla med whiskey innan man med udden på en Bowie-kniv, gröpte ur en 45-kalibers kula ur en köttig rygg.

Så kände jag mej, fast det fick bli Kung-öl istället för whiskey, och istället för en läderrem av buffelhud att bita i, fick jag nöja mej med min orangea kudde.

-Är du klar? Lellas röst kunde inte dölja förväntningen. Jaaaaa, svarade jag, fast det egentligen betydde ”neeeeejj”.

-Då drar jag nu.. Ett två, trrrreee..

Blixtarna som nu blixtrade framför ögonen, berodde inte bara på smärta utan mer på det faktum att jag efter bortdragandet, spärrade upp allt vad ögon jag hade, och stirrade torrt ner i kudden som på ett obehagligt sätt interagerade med mina ögonglober. Sedan kom skriket. Ylet. Om det förra var i skalans övre del, så var detta i falsettskalans övre del. Kudden blöttes av det överflödiga slem som inte längre fick plats i munnen för alla ljudvågor. Och trots en ond rygg med förmodat bråck, utgjordes inget hinder för ett rejält skutt från soffan.

Smärtan lade sig så sakteliga, skriket klingade av och ögonen blev fuktiga igen. Men Lella förblev detsamma. En asgarvande hög av italiensk skadeglädje i ena soffhörnet. Likt en indian med en nytagen skalp, satt hon och njöt av min plåga med strajpen fladdrande i ena handen. ”Nu tar vi nästa”, grät hon fram, och gnodde ännu ett par lappar i händerna.

På med en ny, gno lite, och ryck. En blixt, ett falsettyl, ett skutt och ett gäng, förmodligen, konfunderade grannar. Varför slösa mer ord på samma ont.

Efter det draget, en gång till, och en gång till. Sammanslaget 6 gånger. Jag såg nu ut som en till hälften öppnad jul-kalender på ryggen, men det var nog. Jag kastade in handduken och vädjade om att resten togs med hyvel. Det beviljades.

-Fast inte nu, bad jag. Jag måste få vila huden till imorgon.

-Ok. Lella torkade tårarna. Vi tar det sen.

Detta var i lördags. I söndags blev det inte av. Jag fick visa upp min skalperade rygg för en hänförd läkare, som till sitt yttersta ansträngde sig för att fokusera på diskbråck framför kosmetiska katastrofer.

Idag är det onsdag. Än har ingen hyvel synts till. Men… oroväckande antydningar om fortsatt, avslutande vaxning, börjar höras från Lellas söta mun. Och att kommande helg skall bli tiden för det. Vi får se, och hålla tummarna för att hyveln segrar. För jag vill helst inte uppleva del 3 i detta ämne….

Vi hörs. Ha de bäst, alla.

Ps. Lella…Jag älskar dej i alla fall. Ds.