Ett tag..... Min mage är inte kompatibel med dylika gröngrunkor. Till en början är allting bra, och den tar emot och bearbetar den arma kockan på samma sätt somde flesta andra livsmedel. Men sedan är det något som händer.

Kanhända är det ovanligt hög koncentration an svavel i kronärtskocka, eller så blir det någon annan kemisk effekt som från min kropps innersta kretsar, lösgör och utsprider ofantliga mängder lagrad metan. Hur eller hur gäller det av erfarenhet att planera dessa måltider. Man måste se till att man är ledig från jobb och uppdrag dagen efter, och framförallt, att närheten till sanitära faciliteter är högst påtaglig.

Egentligen borde man ju avstå från denna agrala läckerhet, helt och hållet, men då den tillsammans med en rejäl bytta bregott befinner sig på den övre halvan av orala tillfredsställelser och inte anser det värt det, så får man begränsa intaget till den säsong då man med fördel kan vistas utomhus. Av en händelse är detta inte så svårt, då utomhus-säsongen på ett näst intill kusligt sätt, sammanfaller med den tid då det är som lättast att erhålla och inmundiga en fin kocka.

Men som sagt, man borde avstå, men jag är i beroendeställning och är periodisk missbrukare i kronärts-träsket. Likt andra missbrukare som innerst inne skäms över sina oskick, tar man sin tillflykt till skumma köksregioner med nedfällda persienner. Kokar upp sin kocka och slår sig sedan ner vid spisen och stirrar sniket på den ångande kastrullen, girigt nedräknande de 45 minuterna innan den bli färdig.

Till slut är det dags. Man tar sin hålslev och lyfter varsamt upp den ur vattnet så att inga blad ramlar av, lägger den uppochner i en sil (märk likheten med heroinmissbruk) och låter den rinna av några minuter. Under tiden tar man fram smöret, anlägger en försvarlig mängd fett i en skål och "meckar" denna så den får den rätta konsistensen för att på bästa sätt kunna skopas upp i rätt kvantitet till varje blad. Sen är det dags...

Med darrande tallrik sätter man sig vid TV:n och frosseriet börjar. MUMS. Högen av sugna blad växer på tallriken i takt med att euforin i hjärna och mage växer. Till slut är man vid klimaxen på "mackan"(missbrukarslang). Hjärtat. Har man nu gjort rätt och beräknat smöret perfekt, finns nu ca en matsked kvar, som exakt skall passa i den lilla grop som är kvar när alla de ludna stråna borttagits. Ögonen idkar ett visuellt samlag med synen av smöret och det varma kockhjärtat, som med den största sensualitet smälter samman i ett erotiskt förbund av fett och grönsak. Saliven fyller munhålan som förberedelse att ta emot den varma satsen av matlig vällust och samtidigt som ett skydd för den stundande hetta som följer en välkokt kocka. Sakta spetsar man hjärtat med gaffeln och för det försiktigt mot munnen. Man får inte tappa det. Sååå... Exasen är ett faktum. Ögonen himlar och man framstöter ett stön som får grannarna att undra om två osedvanligt brunstiga sjölejon är i färd med att utöka sitt antal. Man leker sakta med tungan över ytan på kockan. Man nafsar försiktigt i kanterna och låter den smälta, gula saften sakta droppa av kanten. Man tuggar föriktigt och låter den möra godsaken sakta falla sönder i munnen. Man sväljer. Man stönar lite till. Håller andan en stund och låter aromen stanna kvar i gomen så länge det går. Sedan sköljer man ner alltihop med en flaska rött... Man är nöjd. Man är trött. Man tar ett bloss och småpratar lite med högen av avsugna blad. En ganska ensidig koversation, som i töcknet av rödvinet mest handlar om en patetisk tacksägelse till naturen som lyckats framavla detta kulinariska konststycke. Man kissar, man borstar tänderna och man går och lägger sig. Nöjd med intaget och totalt skitande i alla konsekvenser. Märkligt hur passande just det uttrycket ska visa sig vara.

Ungefär klockan två på natten börjar det. Det första tecknet på abstinens. Den första pysningen från nedsidan av täcket. En pysning som inte förmår väcka en, men som sätter kroppen i ett omedvetet, autonomt alarmläge. I sömnen reagerar man inte mer än att man kanske vänder sig om. Inget annat. Men det brukar vara det som gör att man skrider in i nästa skede. Mage och tarmar kommer i annat läge och metanet hittar plötsligt nya vägar. Ett tarmligt gurgel mullrar hotfullt. En repris av vesuvius sista timmar är under uppsegling.

Nästa erution från bukväggen gör att man svagt blir medveten om ett inre tryck. Inte så man vaknar helt, utan bara obehagligt spänd på något drömskt obehag. Man undrar om det kanske är en nybyggd bowlinghall hos grannen som rullar klot mitt i natten? Näää... Man somnar till igen. Nästa salut är i samma grupp som de basuner vilka raserade Jerikos murar, och ett plågsamt uppvaknande tvingar en till upprätt sittande. En sekund... ör om två sekunder till gäller det att ha applicerat stjärten över toaskålen, om man inte är uppenbart sugen på att byta lakan kl. 3 på natten. Abrupt klarvaken tar man sträckan till klosetten i två bajsnödiga steg och så sitter man där, säkert appliserad på sittringen. Om man har tur. Har man otur är båda ringarna uppfällda, men då är det för sent. Man får ta det kalla, för hur mycket fibrer som än medföljer ett intagande av kronärtskocka, så medför den ansenliga mängden smör, att tarmens slutare är välsmord och glatt. Inte ens taggtråd skulle medföra några problem att avsöndras.

Konserten är ett faktum. En kaskad av ljudeffekter och dyngspridning samordnar sig i en samfällig union. Hade man en kanvasduk, och en större böjelse för provocerande konst, skulle man mycket väl kunna spreja en SKIT-bra tavla, vilken skulle bringa en helt ny dimension åt benämningen "Hötorgskonst". Som tur är besitter jag inte sådana ambitioner, utan nöjer mej med att måla kaklet i stolen och sedan, utan vidare spisning eller konstkritik, spola bort konstverket med endast en känsla av lättnad som enda belöning.

Tillbaka till sängen. Det värsta är över. Nu brukar man få sova till morgonen då efterskalven från frosseriet tar sin början. Bäva månde mänskligheten. Detta är tiden då ovissheten om urlastning eller bara gas, tar sin början. Därför är det bäst att man stannar hemma och sertill att man är ensam ett tag. För en soptipp under sommarens varmaste dag, lär vara mer väldoftande än den omgivning jag befinner mej i efter ett rejält kock-missbruk. Faktum är att jag i detta nu är i nära färd med att sätta i mej en av dessa läckerheter. Om ca en kvart är det dags. Må Västerås hålla i sina hattar i morgon. I natt är jag ensam, men imorgon kommer Lella hem. Stackarn. Antar att jag blir utelåst på balkongen hela förmiddagen. Men som hon brukar säga... "Jag får ta det". För trots allt är jag en kock-missbrukare, och vi är inte lätta att omvända. He he.

Ha de bra, govänner.