Under hela låg- och mellan- stadiet, hade jag varit en av klassens 3 clowner. Otaliga var det uppsättningar av hisnande teaterstycken och visuella verk, som med skiftande kvalitet framförts på fredagarnas  roliga timmar. Allt från stycken i 3 akter, till monologer och "fiffiga grepp att utnyttja på skolgården",  samt i en del fall rena stunt-uppsättningar, där fiktiva slagsmål visades upp för hänförda åskådare och fånigt gapande lärare. Det var framförallt denna erfarenhet som nu skulle komma väl till pass. Konsten att kunna ramla övertygande, och på så sätt dra till sig Anettes sympatier.

 Det gällde att arrangera "olyckan" väl. Ett gammalt vagnshjul, ett par grepar, två skyfflar och några hinkar ställdes iordning och fick utgöra skrammeleffekt. Dessa placerades nedanför den branta trappan till höskullen. Perfekt. Nu kunde jag ramla ner därifrån med ett jävla liv och en, förhoppningsvis, empatisk flickas vårdande smekning som följd. Det svåra låg i att passa in uppklättrandet på trappan med Anettes ankomst, samt att trilla ner just i rätt ögonblick då hon precis gick förbi. Inte lätt. Men likt en juvenil James Bond, hade jag kartlagt hela stallet och den tid det skulle ta att i normal gångtakt nå fram till min position från vart och ett av de tre möjliga ingångarna. Ingen sträcka visade sig vara längre än mellan 8 och 10 sekunder från trappan. Bra. Med en klättertakt på ca 3 sekunder för en halvtrappa, vilken var den ultimata höjden att falla från, innebar det att jag inte fick gå längre bort än 5 sekunders förflyttning från "olycksplatsen". (Tänk om man lagt ner lika stor energi på skolarbetet!)                           Fällan var redo att slå igen

  DÄR!! Anette kom in från gården. Jävlar, var är jag?? 8 sekunder... minus 3= ?? var e ja? 4 sekunder bort.. 5 minus 4 = 1. Faan jag har bara en sekund på mej....jävlar, nää det stämmer inte... Hon kommer!!

Jag hade precis fått upp ena foten på första steget när...  -"Kenth...!? Kan du hjälpa mej med Sture? Han bara buffas när jag ska rykta Igor." Det var den vansinnigt gamla ridskollärarinnan på 20 år som ropade.  FAAN, SKIT.  Anette gled förbi mej och log ett leende som inte gick att tolka. Var det åtrå eller skadeglädje för den åstundande get-vältningen?? Hur som helst gick ju allt åt helvete. Denna gången.

 Veckan därpå hade jag ännu noggrannare tänkt igenom planen. Jag var tvungen att hålla mej osynlig för "gamlingen", samtidigt som jag höll mej i närheten av trappan. Och samtidigt hålla skenet uppe av att ha någon vettig syssla att utföra, samtidigt. Över en spiltvägg cirka fem meter bort, hängde en sadel. Perfekt. Jag snokade reda på en trasa och en burk sadelfett, och så var täckmanteln etablerad. Osynligheten skapades med en pall som jag kunde sitta på när jag fettade in skänklarna. Där jag nu satt kunde jag enkelt luta mej ut i stallgången varje gång jag hörde en dörr röra sig, för att kolla om föremålet för mina ansträngningar närmade sig. På samma gång kunde jag lätt se om det var lärarinnan som dök upp, och snabbt krypa ihop som en påpetad gråsugga för att undvika upptäckt. Ett tag, när det var mycket trafik i dörrarna, måste jag ha sett ut som ett jävligt illa, kalibrerat gökur som stack ut huvudet i tid och otid. Men tålamod är en dygd, som alltid betalar sig. Efter halvannan kvart, öppnades dörren från lunchrummet och ett flertal flickor uppenbarade sig i öppningen. Den första var Anette. Yeesss. Det var dags...

Smidigt som en krumryggad ladugårds-råtta, ilade jag bort till min trappa och klättrade upp. Hjärtat bultade högre i takt med tt stegen närmade sig, och plötsligt var de tillräckligt nära för att börja trillandet. Jag satte båda hälarna på stegets ytterkant och lät mej med ett öronbedövande klapper rasa ner mot golvet och landa i ett kontrollerat virrvarr bland grepar och bleckplåtshinkar. Ett skrik från sidan om mej, skvallrade om att det var en fulländad genomförd operation. Illusoriskt stönande, vände jag mej om kisade genom halvslutna, "smärtfyllda" ögon och såg konturena av flickan bredvid.                                                                         - Hur gick det, hur gick det, frågade..... EVA!!!??? Hästansiktet!!!                                                                                                 -Jo-tack, det gick jättebra........  Innan jag ens avslutat meningen hade jag kommit på fötter, lika spänstigt som ett okissat morgonstånd, och var redan på väg därifrån.                                                                                                                                -... tackar som frågar. Det är väldigt halt i trappan idag.

Vad hade hänt? Min fina plan åt helvete.

Anette hade strax efter att de kommit ut från lunchrummet, vikt av in i en annan gång och gjort sig ett ärende utanför stallet. Hon hade inte en aning om vad som skedde och hade inte hört ett ljud av mitt vackra oväsen. Inte hade väl jag sett det, där jag hukande, trixade mej fram mellan båsen. Eva däremot, vars uppsyn inte inbjöd till annat än ett besök på apotekets acneprodukts-hyllor, hade både sett och hört allt. Skit också. Men förutom detta lilla bakslag, var jag tvungen att vara lite nöjd ändå, för själva trickets utförande hade varit oklanderligt i sin perfektion.

Äntligen var det dags. Snön var helt borta och en ljummen bris fläktade. Nu skulle hästarna ut. Och vi med dom. På dom. Vi skulle få rida. Nu skulle Kenth få visa sin rätta halt. Nu skulle flickhjärtan smälta. Särskilt Anettes. Hjälmarna kom på plats. Grimmor och betsel monterades och de blänkande sadlarna, av vilka en hade osedvanligt välinfettade skänklar, spändes runt vintersvullna bukar. Först var det tänkt att jag skulle ha Corinne, men eftersom ingen av oss var så värst hågade av den andres närvaro efter vinterns lilla malör(se del 2), fick jag en annan pålle som enligt utsago var snäll på gränsen till dumhet, och kunde bära omkring på vilken idiot som helst utan protester.

Vi ledde ut våra djur på stallplanen och satt upp. Än så länge allt väl. Takterna för uppsittning satt i, och renderade genast ett överskott av lömskt självförtroende. Som av en väl planerad händelse, såg jag till att hela tiden vara bakom Anette. Av två skäl. För det första skulle jag med mina hormonstinna ögon kunna njuta av hennes perfekt hjärtformade stjärt, där den vaggade med i hästens rytmiska lunk. För det andra kunde jag, när bästa tillfället infann sig, skritta upp jämsides med henne och inleda den konversation som skulle bli basen för vårt livslånga förhållande. Så var det planerat. Så gick det naturligtvis inte...

På rad vankade vi sakta ut från stallplanen i riktning mot ett större fält där vi kunde röra oss mera fritt. Den urgamla 20-åringen ledde kolonnen, tätt följd av Eva, Lennart, Johnny, Anette, jag och några till bakom oss. Vi gick över en väg och kom in på en stig som var en aning bredare än den vi nyss lämnat. Här skull jag göra min entre', hade jag bestämt. En lätt knuff i hästens sidor tillsammans med ett "smack", fick min häst att öka takten och likt John Wayne gled jag upp jämsides. Precis när mina läppar formats för ett sexigt uttalat "heeej", hände det. Det jävla klisterämnet trampade snett på en hal sten och ryckte till. Vad jag lärde mej i det ögonblicket var att man aldrig ska dra hästens huvud i samma riktning som snubbelrörelsen. Det som händer då är att hästen ramlar, tillsammans med allt som råkar sitta på den, och det som skulle bli ett sexigt laddat "Hej", blir istället ett fullständigt avtändande "Heiijjääälp!!".

Sekunden senare låg vi där och sprattlade. Jag och hästen. Vet inte hur många av er därute som fått en 300 kilo tung häst på benet, men jag vet att det inte är skönt. Det gör jävligt ont. Det gör så att man inte kan se genom tårar och det gör att man grymtar som grindvalar i grossess. Jag var inget undantag. Hästen hade rest sig och stod obesvärat en bit bort och repade bladskott från en buske. Hans valnötshjärna hade tydligen redan glömt vad som hänt, och undrade säkert varför jag låg där och konstrade. Hästjävel! Hatiska röda dimmor dansade för min syn, men övergick strax till lätt rosa, när jag fokuserade en gestalt genom smärttårarna. En varm hand kände på min kind och en röst sa: - Är du OK?  Det var Anette. Hennes blick speglade en oro som definitivt inte var svårtolkad. Hon brydde sig. Genast fick jag lite ondare än jag egentligen hade, och sa: -Jag vet inte. Kanske nåt e' brutet? Den urgamla 20-åringen kom fram, och tillsammans fick dom upp mej på fötter. Inget var brutet.

- Kan du hjälpa honom tillbaka till stallet, Anette, så fortsätter vi andra så länge? frågade den urgamla 20-åringen. Jag bara älskade kärringen för det uttalandet.

- Javisst, sa Anette, och sakta ledde vi våra hästar tillbaka mot tryggheten, varsamt pratande om allt möjligt i den romantiska inramningen av kvittrande fåglar och vårknoppande grönska. Kunde inte ha planerat detta om jag så hållt på i 10 år. Allt var perfekt.  Vi blev tillsammans efter det, och levde lyckliga i två hela månader. Sen var det sommarlov och det var dags att gå vidare.

Sensmoralen av denna trilogi är sålunda: Ju mer man planerar och förställer sig för att uppnå ett mål, desto fler blir chanserna att något inte går enligt planen. Det är bättre att vara sig själv och låta naturen ta hand om allt. Det kan orsaka lite smärta men den uppvägs oftast av resultatet i slutänden.  

Ha det gott, och rid lugnt. U-rs Croc         PS. När hon ett antal år senare hade vuxit i sina väl tilltagna anletsdrag, blev Eva en av de snyggaste brudarna i stan. Typiskt va? Finns nog en sens moral även här, men den kan ni få grunna på. DS