Kenth 的个人资料Kenth Krokodil´s vardag.照片日志列表更多  |  工具 帮助 |
|
3月20日 Stålle med pålle. Del 2 - Stillhet i stallet? Nää. Den heliga eden man svor ett halvår tidigare, att aldrig mera ägna en häst en enda tanke, hade under hösten sakta men säkert förbleknat tillsammans med minnena och ärren från sommarens rytterisammanbrott. Upplevelserna hade gradvis förminskats och förvrängts, och till slut reducerats till ett tillfälligt misstag utan betydelse, som enbart grundats på det faktum att nödvändig utrustning för bra genomförande av ridning, saknades. Istället började det forna, missriktade självförtroendets ståtliga skepp med John Wayne som kuttersmycke, återta sin plats i medvetandet som varande den riktiga sanningen.
Således var det fritt valda skolarbetet en enkel procedur. "Ridning" fick det bli. Man måste ju framhäva sina talanger och det man är bra på.(Hhrrmm) Att det hela sedan sammanflätas med möjligheten att få umgås med det täcka könet i en gemensam aktivitet, försämrade ju inte läget.
Sagt och gjort, Jag, Lennart och Johnny(tror jag att det var) satte våra kryss på valblanketten strax innan Jul, och inväntade vårterminen. Den kom efter ett alltför hastigt avslutat jullov, och rätt var det var befann vi oss en kall januaridag innanför dörrarna på Målserums stall-anläggning, iförda oömma kläder och gummistövlar.
En stank av vinterlagrad häst slog emot våra kalla ansikten. Den fuktiga dimman från ständigt avsvalnande hästskit uppblandad med en lika ljummen doft av urin, penetrerade våra näsborrar. Johnny, som var något av en stadsmänniska, hade nog inte kunnat föreställa sig detta, och åslådliggjorde känslan med ett antal hårda sväljningar av envist återkommande maginnehåll. Jag, som hade viss vana av dylika epitel, hade magen under kontroll och nöjde mej med att rynka på näsan och ge ifrån mej "pfuuyää"- ande läten.
Lennart däremot, som mer eller mindre var född i en ladugård, log med hela ansiktet och inhalerade luften som om det vore rent syre.
En urgammal ridlärare i 20-årsåldern, tog emot oss och visade oss runt i lokalerna.
En lång gång fylld med spiltor, bredde ut sig åt både höger och vänster från ingången, och åt båda hållen kunde man se ett tjugotal bruna häst-arselen puta ut ur sina bås, tvångsmässigt viftande på sina svansar efter flugor som såhärårs bara existerade som vegetativa larvembryon. Kanhända är det en aktivitet som kräver "offseasontraining", vad vet jag. Men har man en hjärna som en valnöt, kanske det behövs för att inte glömma.
Vi blev ledda längs spiltgången och presenterades för vart och ett av djuren. Detta var inga ponnys inte. Det var enorma kreatur som tydligt visade med sina blickar att de när som helst kunde krossa oss som maneter under en sommarfot. Hade det inte varit för flickorna som i vart och vartannat bås stod och ryktade sina kelningar, hade säkert den gnagande rädslan gnagt oss därifrån. Fnissen och det söta sätt de sa "hej" på, fick oss dock att försöka uthärda ett tag till. I båset längst bort, vilket var en aning större, delade en gatabock och en liten åsna vid namn Igor gemensamt utrymme. Igor hade fått sitt namn därför att Ior redan var upptaget och därför att det lät som om han sa "Iiiiii-ghåååårr" när han skriade. Och det gjorde han ofta. I andra änden av stallet låg personalutrymmet, med skåp för de oömma kläderna, kylskåp för de medtagna mackorna och ett bord att sitta vid. Även läsk fanns för köpnad.
- Jaha, vad vill ni göra idag då? Frågade den urgamla ridläraren.
- Rida! Svarade vi som en mun.
- Nja, skrockade tanten. Så här års när det är 20 grader kallt, blir det mest inomhusjobb. Senare i vår kan vi ut och rida. Ni ska få jobba med tjejerna så länge.
En svag värme spred sig i byxpartiet vid de orden. Hehe, jag var på väg. Brudar. Äntligen. John Wayne is on the move.
Vi delades upp på varsin tjej i var sitt bås med var sin häst. Jag fick vara med Corinne. Hon hade långt brunt hår och bruna ögon med jättelånga ögonfransar. Vad tjejen hette kommer jag inte ihåg, men jag har för mej om att hon hette Eva. Hon var blond och hade blå ögon. Tyvärr var det dom enda drag hos henne som skiljde sig från hästen i övrigt. Jävla osis. Hon var ju hur trevlig som helst å så, men då hon var längre i ansiktet än en ordinär tapir och hade tänder som en fälthare, så förtog det ju själva syftet med varför jag kommit dit. Idag ter sig detta fjuttigt, men för en 14-åring under mognad var det av livsavgörande betydelse. Nåväl, det var väl bara att ta sig an det sekundära syftet; ta hand om hästgörat. Kan hända skulle mina färdigheter mynna ut i ett beundrande samtal tjejerna emellan, där jag framhävdes som en riktig man, värd att hänga ihop med. Dags att etablera ett anseende.
- Jaha, sa jag sturskt. Vad ska jag göra? Kratsa hovarna?
Tyckte det var bäst att gå ut hårt och svänga sig med svåra ord för att på så sätt blända henne med min kunskap. Att jag aldrig kratsat en hov tidigare var av underordnad betydelse, men jag visste ju om att en nykomling som jag aldrig skulle sättas på något sådant ansvarsfullt och avancerat arbete.
- Ja det kan du göra, kom svaret. Den här pållen ska få gå ut lite sen.
En rännil av saliv som av plötslig panik pressats ur mina körtlar, letade sig ut ur mungipan när ett nervöst leende försökte se självsäkert ut.
- (Svälj) Jaha-a-a? Ska ja...?
- Här är kratsen. Hon räckte över en plåtbit. "Kör hårt"
- Du menar på undersidan nu va? Frågade jag, med förhoppningen att det kanske fanns en liten chans att man då och då även kratsade lite på ovansidan av hoven. En fåfäng förhoppning. Vem faan har väl hört talas om nåt sånt.
- Ha ha, ja just det. Ovansidan polerar vi ibland bara, när de ska vara fina.
Hennes skrovliga ögonbryn antog formen av två lurviga fjärilslarver i färd med att uppvakta varandra, och jag såg tvivlet i hennes ögon gällande min kompetens. Bättre att stämma i bäcken än i ån. Föga kunde jag ana riktigheten i ordspråket, fast med en smula omskrivning.
Lätt sturskt med en lätt darrning på handen, tog jag tag i kronan på hoven och lyfte upp den i position mellan mina knän. I ett nervöst töcken hörde jag Evas röst i bakgrunden, men hörde inte riktigt vad hon sa förrän det som sedan hände, hade hänt.
Jag hade ställt mej med mitt huvud i riktning mot hästens, och det hon sa var att det nog var bättre om jag vände mej om med ryggen mot hästen huvud. Försent. En lika lätt som snygg "knyck" med hoven, placerade den med perfekt precision mitt i "nötsnåret".
En helt ny form av underlivssmärta presenterade sig. Tidigare erfarenheter i ämnet, med fotbollar, tennisbollar, handbollar, snöbollar och halvhårda kuddar stod i en helt annan klass. En hästhov av kompakta hornämnen som dessutom var förstärkt med en för årstiden broddad järnsko, spelade i en helt ny division och sände ett lidande genom kroppen som fick självaste stjärten att av skräck, snörpa ihop sig till storleken av ett nyss utsprunget blåbär.
Självlart släppte jag hoven, vilken med sedvanlig pricksäkerhet landade på min fot.
Nu var frågan: Vilken av smärtorna skulle jag ägna mest uppmärksamhet åt? Å ena sidan var mina båda händer kupade runt det som var kvar av testiklarna i väntan på den krypande accellerationen av smärta som alla pojkar som slagit i pungen vet ska komma. Å andra sidan var ontet i foten högst påtaglig, omgående. Jag hade redan dragit upp den en bit och studsade runt på det friska benet.
Innan jag bestämt mej för vilket som var värst, fällde hästen själv avgörandet åt mej. Uppenbarligen tyckte hon inte att jag uppförde mej korrekt i hennes närhet, utan beslutade sig för att avsluta det hela genom att med sin bakkropp dunka in mej i spiltväggen så att jag sedan trillade ut på stallgångsgolvet som en säck möglig havre. Sådär ja. Nu hade jag ont i ryggen också. Oskadd vid hästens sida stod Eva och gapade.
- Hur bär du dej åt egentligen? När e du född egentligen? I förrgår??
" Nä-ä-ä-ä-ä-ä-ä-ä-ä..." , svarade bocken från båset bredvid.
" I-gåååår".., fyllde åsnejäveln i. (OBS. Konstnärlig utsvävning)
Själv hade jag inget svar på Evas frågor. Var fullt upptagen med att räkna punginnehåll och se om alla tårna var vickbara fortfarande.
Till slut var jag, efter vad som verkade vara en evighet, uppe på fötter igen och vinkade avvärjande mot de andra som undrande kikat ut från sina spiltor av det tumult som tilldragit sig i vår lilla vrå.
- Det var inget. Råkade bara ramla lite.
Kanske lurade det någon för tillfället, men jag var inte dummare än att förstå hur snacket skulle gå när vi lämnade stallet för dagen.
Jag slapp i alla fall kratsa de andra hovarna.
Resten av den dagen blev jag tilldelad det ärorika uppdraget av höfördelning i foderrännan istället. De trodde väl att jag kunde vara relativt skyddad där. Framförallt kunde jag inte orsaka någon större skada där. Faktum är att jag gjorde ett så imponerande jobb på höskullen, sa dom, att det fick bli det ständiga uppdraget ända fram till snösmältningen i April. Det, och att mocka spiltor som inte, för tillfället, innehöll häst. I naiv stolthet trodde jag på vad de sa. Nu förstår jag den verkliga orsaken. "Håll honom för faan borta från djuren". Å andra sidan behövde dom inte be mej att hålla mej borta. Det passade mej alldeles utmärkt. Jag kunde vänta tills det blev dags att rida, framåt våren. Det var ju faktiskt därför vi valt det fria arbetet. Det, och att ragga brudar förstås. Fast helst inte Eva.
Fortsättning följer i del 3.
评论 (12)
引用通告此日志的引用通告 URL 是： http://elkokodrillo.spaces.live.com/blog/cns!3755CE7CE301C97F!1776.trak 引用此项的网络日志
|
|
|
