Kenth 的个人资料Kenth Krokodil´s vardag.照片日志列表更多  |  工具 帮助 |
|
3月7日 Stolle med pålle. Del 1- Ställ´en i stallet istället Denna stårry dedikeras Maria i 7-fingerland som bloggade om hästritt och med det joggade mitt minne.
Klockan var nyss slagen tonår, och fjunet på den finn-behängda hakan hade precis börjat få lite vuxen stadga. Hormonerna hade fått tillökning av en mer potent testosteronart som gradvis började trumma på testiklarna, vilka enligt mognadens utvecklingsregler, svullnade mer och mer för att ge plats åt den vuxne mannens produktion av de små simmande kromosom-ordonnanserna.
Allteftersom tiden förflöt, övergick trummandet i ett milt dunkande som på något subtilt, biologiskt sätt, triggade en trånad efter att få närmare kontakt och umgänge med flickorna i omgivningarna. Mycket märkligt. Dessa kreatur som man för inte så länge sen, inte ens skulle besudla en tång med, tedde sig nu på något konstigt sätt som något attraktivt. Man såg på dom i ett nytt ljus, där den matta 20-wattaren bytts ut mot ett lysrör med röd neon och försett med en erotiskt laddad glimtändare.
Men hur i hellhavre skulle man bära sig åt för att närma sig dom på ett naturligt och otvunget sätt? Att springa fram och visa snoppen som vi gjorde på kollo var inte att tänka på. Det var typ 7-8 år för sent och skulle nu förmodligen vara behäftat med en brottsrubricering av något slag. Nä, här gällde det att komma upp med något mer sofistikerat.
Eftersom det drog sig mot terminsbyte framträdde en möjlighet att genom skolans försorg lösa problemet. Det som idag kallas för "Elevens val", hette på den tiden "Fritt valt arbete", och innefattade en mängd olika ämnen och sysselsättningar. Däribland - "Ridning." Perfekt. Där samlas ju en hel hoper fina flickor att flörta med. Dessutom hade jag en del vana av ridning sedan tidigare. Perfekt. Så fick det bli. Det nya valet var gjort.
Det fanns bara ett litet problem. Själva föremålet för ämnet. Den lilla detalj, som gör själva begreppet "ridning" möjligt. HÄSTEN.
Mitt första möte med detta ståtliga(?Hm) djur tog sig sin tilldragelse några år tidigare. Om inte mitt grumliga minne spelar mej ännu ett spratt, så var jag nog i 10-årsåldern. Vi hade stuga på Gränsö, och där fanns även ett stall med för ändamålet lämpliga djur, inhysta. Naturligtvis kände morsan dom som hade hand om verksamheten, och naturligtvis lyckades hon ansätta dessa så att vi mot utebliven betalning fick använda djuren för egen trevnad. Något reserverad mot pålitligheten från dessa transportmedel, klev jag till slut med en smula hjälp upp i sadeln och befann mej plötsligt på nya, enorma höjder. På toppen av någon form av varmblod. Fy faan vad långt det var att ramla. Men hästen var snäll och tämligen foglig, och gav fullständigt djävulen i den där lilla myggan som tagit plats på hans rygg. Ett föraktfullt frust, och den lilla karavanen skrittade iväg genom snåren. Ledaren förklarade hur man skulle styra med fötter och seldon, men hur jag än försökte att styra lite, följde han enträget bara svansen som befann sig framför honom. Lika bra det tänkte jag. Detta var ju första gången så det var nog med att försöka hålla sig kvar däruppe. Om han valde att gå på autopilot, så inte mej emot.
Vi fick tillfälle att utnyttja dessa tjänster vid flera tillfällen den sommaren, och till slut tyckte jag mej kunna överglänsa självaste JohnWayne i både tuffhet och ridkunnande. Vägen mot katastrof var stenlagd...........
Några år och somrar förflöt, och mina möten med hästar begränsade sig till en och annan klapp när jag cyklade förbi dom på Gränsövägen, mot mitt sommarjobb som tidningsbud inne i stan. Men minnet av min enorma skicklighet på hästryggen låg fast förankrad i minnet och ökade i takt med min pubertala mognad och ungdomliga kaxighet. Så när några bekanta till Modern köpte en gård i Almvik, en liten håla utanför Västervik, som dessutom innehöll ett antal riddjur, tvekade jag inte särskilt länge efter inbjudan. Där var jag välkommen när som helst att lära och utöva denna ridliga aktivitet. Toppen, tyckte man då. Man var ju 14 bast och osårbar. Och till råga på allt hade jag ju en otrolig erfarenhet och ett fantastiskt kunnande om djuren, som jag var ivrig att få visa upp för de intet ont anande ägarna. Sagt och gjort. Jag tog min moppe och stävade olagligt ut på E-22:an den en och en halva mil som krävdes för att komma till Almvik. Jag var full av tillförsikt och självförtroende.
Detta var innan jag haft att göra med begreppet, "Ponny".
Min Ilo Piano -62:a med rivdäck och ställbart munstycke knattrade tufft in på gårdstunet i Almvik. Jag klev tufft av, lutade den tufft mot en ek, och gick tufft mot huset. Dörren öppnade sig och jag blev mött av gårdens två tjejer, Jenny och Anneli, som skulle vara guider. Anneli var i min ålder och Jenny var några år yngre, men bägge två var födda i sadlar och alltså nästan lika bra som jag. Jag hade träffat dom förut och hade självklart, med en tonårings blygsamhet, berättat om mina bedrifter på hästryggen. Jag hade alltså all befogenhet att röra mej efter John Wayne's rörelsemönster. Detta var innan jag kommit i kontakt med det som hette "Ponny".
Glatt skuttande (alltså, dom skuttade, jag KLEV. Tufft) närmade vi oss hagen där pållarna fanns. Genast insåg jag att åren som gått sen sist, verkligen gjort intryck på min perspektivuppfattning. Anmärkningsvärt hur mycket mindre dessa hästar tedde sig jämfört med vad man tyckte då. Detta blir en Baggis.
- Du kan ta den där. sa Anneli och pekade på en beige varelse med vänligt tillbakastrukna öron.
- Ok, sa jag och knallade morskt fram och tog tag i grimman. Genast tog hästen, som jag inte kommer ihåg namnet på, ett stadigt tag i min axel. Ooohh jäääävlar vad det sveeed. Flickorna fnissade.
- Han kan vara lite sur mot nya människor, sa dom i mun på varandra, och jag undrade varför dom inte kunde ha kläckt ur sig det lite tidigare. Vad hade John Wayne gjort? Garvat förstås.
- Ha ha, det gjorde inte ont, skrattade jag tillbaka mellan tårarna.
- Ta den här. Anneli sträckte fram en borste. Rykta lite grann så han vänjer sig vid dej.
Och nog vande han sig alltid. Tror jag i alla fall, för efter ett tag kröp en enorm snopp fram under magen och jag tog detta som ett tecken på att jag var accepterad i sällskapet. Huruvida han hade andra avsikter med mej vågade jag inte tänka på, men eftersom inte tjejerna reagerade på prakten, antog jag att det var det första antagandet som gällde. Det visade sig bara vara en del av sanningen. Jag började gå runt honom för att ta ett tag på andra sidan då det hände. Uppenbarligen var han inte helt nöjd med min insats, och markerade detta genom att placera en välriktad spark på mitt knä. "Ha ha", var nu inte längre ett alternativ.
- AJ-SOM-FAAN-HELVETES-DJÄVLA-SKIT-HELVETES-HÄSTJÄVEL!!! ...visade sig vara mer adekvat.
- Gjorde det ont? frågade Anneli, men hennes leende gick inte att ta för ett medlidande.
- Lite grann... svarade jag så gott jag kunde mellan tänderna och med halva ansiktet begravt i gräset. Det ordnar sig.
Resten av den dagen var John Wayne och tuffhet borta, och hade istället ersatts med ödmjukhet och gångstilen hos Zeb Macahan.
- Ska vi sticka ut då? kvittrade Jenny. -Ok, sa Anneli. -Men, sa jag. Ska vi inte sadla först?
- Äh, sånt behöver vi inte. Det går lika bra ändå. Bara knip med bena så är det lugnt.
Det var bara att hänga på. Hästjäveln hade lugnat sig nu efter att han fått visa vem som bestämmer, och gick lydigt med fram till den sten som skulle utgöra påstigningsramp. Tjejerna äntrade sina först och sen var det min tur.
Till slut satt vi alla på våra springare, och sakta lunkade vi iväg mot skogsbrynet där en stig varslade om en väl invand rutt. "Tack för det", tänkte jag och drog mej till minnes autopiloten.
I skrivande stund kan jag inte för mitt liv komma ihåg vad jag hade för byxor den dagen. Vad jag däremot kommer ihåg, var att dom inte var kompatibla med hästhår, vilket resulterade i den första avhalkningen redan innan vi kommit fram till skogen.
En duns, som när man slänger en blöt filt på en brygga, och så låg jag där å sprattlade på ängen. Farligt nära en välspritsad komocka, garnerad med en försvarlig flock euforiska spyflugor.
Stannade hästen? ... Inte faan. Han kunde inte bry sig mindre om min situation än om jag hade befunnit mej på månen, och fortsatte obekymrat att följa efter sina flickbehängda kamrater. Tjejerna skrattade och undrade varför jag inte knep ihop. Jag förklarade att jag knep så att Ljumsken(!) rodnade, men inte bövelen hjälpte det. Med byxor med nylonkaraktär och en hästrygg som nybonad parkett, kan ju resultatet inte bli annat. Nåja. På't igen. Såsom det är i Smålands ängsmarker, behöver man inte gå långt för att hitta en ny sten att kliva upp på som landgång till kräket. Flickorna lovade att ta det lugnt och passade på att håna mej eftersom jag klart redogjort för hur skickligt jag kunde traktera ridkonsten. "I sadel ja", försökte jag, men är det något som rinner av 14-åriga flickor lika lätt som piss på en anka, så är det lama bortförklaringar. Att ens försöka var en lika onödig handling som när vår Herre utrustade påven med en pung. Hursomhelst kom jag snart upp på kreaturet igen och lyckades hitta en balanspunkt någonstans strax söder om man-fästet där jag hjälpligt kunde knipa mej fast. Om jag samtidigt höll strama tyglar(tänker inte länka detta samman med äktenskap) som jag höll tag i manen, kändes det ganska tillförlitligt. Ett tag...
Vi äntrade skogslinjen och kajkade snart in i en lummig blandskog där kvittrande fåglar blandade sig med dofter av svamp och mossor. Solen strilade mellan grenar av bladverk och barrknippen, och färgade den gråbruna ridvägen med en bedövande lyster av svensk sommar. Man kände sig plötsligt levande. Man tappade koncentrationen. Och vips låg man och sprattlade bland kottar och irriterade pissmyror igen. Avhalkning nummer två, med ett föraktfullt åtgnäggande från den som skulle föreställa min underlydande.
Även i skogen fanns gott om sten. Jag var snart på plats igen, något mer förbannad, något mer förlöjligad. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att hästjäveln flyttade runt på sin hud för att få mej att falla av med flit. Men en häst med en hjärna stor som en valnöt, där en valnöt har större chans att komma med i Mensa än hästen, skulle nog inte komma på ett så lömskt trick. Intalade jag mej. Däremot besitter tydligen Ponny's en livlig fantasi, kombinerad med en fallenhet for paranoida tendenser.
Det dröjde nämligen inte mer än tjugo meter innan en slumpvis nedblåst gren antog gestalten av ett oerhört aggressivt kräldjur, som absolut bestämt sig för att sluka just MIN ponny med hull och valnöt.
Ett bra recept med garanterad avkastning äro att; man blandar en lagom korkad häst, med en styck anacondaliknande ekgren. Tillsätt 2 skäppor lätt stegring, och vispa slutligen våldsamt i en bunke bakut, så får ni en färdig rätt bestående av en 14-årig krokodil, vackert besudlande den småländska myllan. Själv tillsatte jag nu en rejäl skopa ovett, riktad mot "kocken". Sällan har så många förslag på alternativa användningsområden för bruntar uppkommit ur en så målbrotts-sprucken strupe som då. Var fanns John Wayne's 45:a när man behövde den som mest. Här skulle göras klister.
Flickorna lyckades lugna ner mej, och föreslog att jag skulle dra av byxorna och binda dom runt midjan istället. Då skulle det bli bättre fäste, lovade dom.
- Eller bind dom runt halsen som en mantel. Som Stålmannen.
För en sekund övervägde jag det andra alternativet, men en inre syn av en kalsongbeklädd stålman på en fåle med tveksamma karaktärsdrag, fick mej att välja den första ide'n. Runt midjan fick det bli, och nog faan fick dom rätt. Fästet blev markant förbättrat. Det vill säga tills värmen från mina ben interagerade med värmen från hästkroppen. Fäste var inte längre ett passande ord, och i avsaknad av bättre kan man bara kalla det för inympning. Jag hade växt fast med djuret, och skulle hädanefter få leva som en kentaur, resten av livet. Dessutom började det svida betänkligt efter ett tag. Jag frågade försiktigt om inte dom, flickorna alltså, som haft kortbyxor hela tiden inte kände av att det "brände" lite på insidorna? Nääääää, fnittrade dom som förtjusta får.
- Vi känner inget.
Det var ju klart, dom gjorde ju inget annat än red hela dagarna, så deras innanlår var väl lika betjockade som undersidan på en elefantfot.
Resten av skogen led jag mej igenom på ren ovilja.
När vi till slut kom ut på öppen mark igen, fick dom för sig att en trevlig final på turen skulle vara en vild galopp tillbaka till gården.
Jag föreslog ett lungnare slut men dom hade bestämt sig.
- Ja rid i förväg ni då, jag tar det lugnt här. Log jag med dolt lidande.
Nämnde jag att det var en ponny jag satt på? Den hade definitivt ingen avsikt att låta mej bestämma takten. Han skulle minsann inte låta sina kompisar få ett försprång inte, oavsett vad idioten på ryggen ville. Sålunda satte han genast efter de andra så fort han kunde.
Aldrig har jag knipit så hårt om någonting med innanlår som saknade hud. Aldrig har jag åkt så fort med något färdmedel. Och aldrig har det varit så säkert att en ryttare skulla ramla av som det var den gången. Aldrig har jag varit så glad att ha ramlat av något, och aldrig har jag slagit mej så hårt, och varit tacksam för det. Som då.
Full av skrapsår kom jag något senare lommande till gården, bredbent som en bulldogg med en magnumflaska i röven och en självkänsla lika obefintlig som en tysk med humor. Jag skulle aldrig mera ens se åt en häst, hade jag bestämt mej för, om den inte låg som pålägg på en macka, då jag istället skulle njuta tusenfalt.
Med detta i åtanke var det ju ett mysterium att jag vårterminen därpå, valde ridning som fritt valt arbete.
Mer om detta i Del 2.
评论 (16)
引用通告此日志的引用通告 URL 是： http://elkokodrillo.spaces.live.com/blog/cns!3755CE7CE301C97F!1746.trak 引用此项的网络日志
|
|
|
