Kenth 的个人资料Kenth Krokodil´s vardag.照片日志列表更多  |  工具 帮助 |
|
2月22日 Jag och min ljumske- Om vänskap och närhet Det är märkligt. Man sätter på TV:n på morgonen, och där är det. Man slår upp morgontidningen......, men där är det inte säkert att det finns, men däremot i alla veckotidningar samt dagstidningar som till viss del i sitt innehåll, tillhandahåller ett visst mått av skvaller och sensationsjournalistik kan man se det. Rader på rader, artikel på artikel och bilder på bilder med en uppsjö av banbrytande produkter som var och en stoltserar med sin egen överlägsenhet i att få oss att se bättre ut. Hur vi får vår hy att bli len som en persikostjärt, hur vi botar svamp på fötter och hårbotten och hur vi slätar ut rynkor och reducerar kroppsfett med olika krämer eller diverse apparater.
Men aldrig säger sig aldrig, är det någon som tänker på ljumskarna. Varför? Dessa något avsides liggande delar av vår anatomi glöms ideligen bort i djungeln av skönvårdande fabrikat. Varför?? Är det för att vi har svårt att se den med blotta ögat på grund av sin position? Tror inte det. Det finns ju trots allt ett otal kosmetiska och medicinska företeelser som är designade att på olika sätt ta hand om, och behandla våra rövhål, vilka ju obestridligen är kroppsdelar man inte precis skådar i ögat varje dag. Jag kan för övrigt, med handen på hjärtat, inte erinra mej att jag någonsin haft den äran att bli officiellt presenterad för mitt eget, medelst ögonkontakt i alla fall. Ett och annat handslag har väl av nödvändighet, dock förekommit då och då.
Nu var det ju inte denna, anatomins sista utväg, som skulle hedras, utan Ljumsken. Denna stackars åsidosatta del, utan vars existens varken rövhål eller andra trevligheter skulle ha någonstans att ta vägen.
Jag har alltid åtnjutit ett nära och innerligt förhållande till min Ljumske. Så nära och förtroligt faktiskt, att jag föredrar att stava den med stor bokstav för att understryka min respekt för den, som nästan varande en egen person. Och respekt förtjänar den verkligen, för vad vore vi utan våra ljumskar? Ingenting! (Att jag nu stavade med liten bokstav, berodde på att det nu handlade om ljumskar i allmänhet. Blott MIN förtjänar en versal i början.)
Man ska ta väl hand om sin ljumske, så tar den väl hand om oss. Tänk bara vilket liv den lever. Trångt inklämd mellan två köttiga stolpar, fästa på två frodiga skinkor som dagtid antingen är i ständig rörelse, eller nedtryckta i en varm kontorsstol. Vad det än må vara så är den stackars ljumsken ständigt utsatt för orimliga påfrestningar av hetta, vilket otvekligt leder till en svettig tillvaro med tillhörande dofter. Vi ska vara väldigt tacksamma å ljumskens vägnar, att den besparats våndan av att vara utrustad med en näsa till råga på allt. För inte nog med att det skulle medföra rent placeringstekniska problem, kan man ju föreställa sig vilka plågor den skulle vara tvingad att utstå, förutom värmen.
Hur många av er kan ärligt säga att ni någonsin ägnat en enda uppskattande tanke åt er ljumske? Inte många kan jag tänka. Och varför skulle ni, kanske ni tänker. Den sitter där den sitter och gör sitt jobb utan att klaga. Den enda gång ni eventuellt tänker på den, är när den någon gång uppriktigt tröttnar på att vara jävligt ouppskattad, och levererar er en sträckning eller, om det gäller riktigt tjuriga ljumskar, orsakar er ett bastant bråck att bita i. Och vad händer sen? Efter att den påkallat er uppmärksamhet med dessa protester? Blir ni mera ödmjuka inför dess existens? Inte då! Förmodligen förbannar ni den stackars kroppsdelen för att ha åsamkat er onödig smärta. På sin höjd kanske ni skyller på otillräcklig uppvärmning vid motionära aktiviteter eller på genetiska defekter för att en del av tarmen slunkit igenom en svag bukvägg. Men vore det inte för den medicinska termen "Ljumskbråck", så skulle ni säkert inte ens ta dess namn i er mun. Men gör det... ta ordet i er mun. Smaka på det. "Ljuummske...." Känn hur det rullar som en sommardyning över tungan. Hur dess första hälft förmedlar en ton av en klarblå sommarmorgon, "Ljuuummmm.....". Förnim tillfredsställelsen och fulländningen i dess bestämda, men ändå, inbjudande avslutning... "-ske." "Ljuuummm-ske." Säg inte sedan att ni inte berusas av vördnad inför den del av er kropp som ni hitillsdags har varit alltför självupptagna för att uppskatta till sitt fulla värde. Kan ni inte nu ta till er av denna nya insikt, förtjänar ni all skit er ljumske kastar på er.
Min egen Ljumske och jag har en långvarig vänskap bakom oss. Vi har ju alltid levt sida vid sida, eller rättare sagt, jag har alltid levt ovanpå honom, men det var nog inte förrän i lumpen som vår vänskap blommade ut fullt. Dessförinnan hade man mest flutit omkring på ungdomens uppblåsta luftmadrass i ett tillstånd av sorglöshet och skörlevnad på ytan av ansvarslöshetens stilla insjö.
Så plötsligt blev man utsköljd på en ocean av vuxna villkor där luftmadrassen snart blev alldeles för rank. Ett militäriskt danande av en semivuxen som snabbt skulle inse vad livet egentligen består i. Hård träning och orderlydnad tog vid. Persedelvård och långa marscher blev vardag. Befälen påtalade alltid hur viktigt det var att medtaga flera par strumpor när man gick, för fötterna var de som tog mest stryk. Men det fanns även en annan sida som de missade att upplysa om.
Med dessa marscher blev man snart medveten om vad fötter och kropp tål, men framför allt blev man för första gången riktigt medveten om ljumskens tillfinnande i samband med att det nya ordet "infanterield" berikade mitt ordförråd. Ett tillstånd som gärna uppstår under marsch, när två lår´s insidor under flera mil nöter mot varandra i ett rytmiskt avskalande av tunn ljumsk-hud. Man återvänder efter en sådan promenad till kasernen med en bredbent gångart som skvallrar om antingen köttsår, eller en påtvingad tvådagarsritt på en illasinnad flodhäst.
Då flodhästar, med några ytterst få undantag, sällan förekommer inom försvaret, kvarstår köttsåret.
Ett köttsår som mer än väl gjorde rättvisa åt sitt namn och som för första gången förde mej och min ljumske samman i ett nytt förhållande, mer ömsint och ömsesidigt omhändertagande än tidigare. Aldrig mer skulle jag utsätta honom för liknande plåga. Hädanefter skulle jag bli Ljumskens bästa vän, och han min. Och så blev det faktiskt. Påföljande marscher blev alltid utrustade med rikliga mängder potatismjöl och stora kallsonger. Strumpor fanns också med, men de förvarnade fotskadorna blev aldrig verklighet. Ljumsken var viktigare. Med ständigt öppen gylf, och en med jämna mellanrum potatismjöls-pudring av de nedre delarna, gjorde att marscherna hädanefter blev riktigt trevliga utflykter. Ljumsken höll sig torr och knarrade nöjt, sådär som bara en ljumske, inpackad i potatismjöl, kan knarra. Livet kunde börja...
Sedan dess har jag aldrig förringat min ljumske, för som jag sa här ovan: Vad vore vi utan ljumske? Ingenting!
Det är den som håller ihop oss. Utan den skulle vi handlöst glida isär över exempelvis våra cyklar och inte stanna förrän hakan slog i sadeln. Hur skulle det se ut? Och hur skulle då cyklar se ut om vi inte hade ljumsken som tog emot all tyngd? Jag vågar knappt tänka på vart könsorganet skulle ta vägen om inte ljumsken fanns där och erbjöd sitt perfekta ställe för just snoppens och hans båda följeslagares placering. För att inte tala om röven. Vart skulle han ta vägen. Visserligen finns det folk som ser ut som arschelen i ansiktet, men jag tror inte mänskligheten i stort skulle vinna på en sådan position. Bara andedräkten skulle svårgöra vidare fortplantning. Nä, ljumsken är och förblir enligt mitt tycke, den absolut viktigaste delen på vår kropp. Det är ju även där vi alla är sammansvetsade till vår helhet. Man kan tydligt känna fogen som sträcker sig mellan organ och röv.
Så tänk på mina ord, och ändra er livsstil så att ni bättre tar hand om er ljumske. Tvåla in den med milda tvålar, mjukt löddrade i ljummet vatten. Ge den en välbehövlig behandling med eteriska oljor och väldoftande krämer, som omväxling till vardagens stanker. Ta med den på en spa-helg och förära den lyxen av att få njuta gurkskivors svalkande beröring. Ge den en lätt massage med Arnika-berikad olja som befrämjar hudens spänst. Låt den bada i rosenvatten och låt den kanske till och med, någon gång ibland, då och då..... få njuta av en vacker kvinnas orala smekning. Eller mans, när det gäller kvinnor. Eller tvärtom. Hur man nu är lagd till naturen. Ta i vilket fall som helst hand om dom, och vårda dom, så kanske ni slipper "gå upp i limningen", som ordspråket säger. Eller "spricka i sömmen".
Puss i ljumsken på er. K.
评论 (12)
引用通告此日志的引用通告 URL 是： http://elkokodrillo.spaces.live.com/blog/cns!3755CE7CE301C97F!1733.trak 引用此项的网络日志
|
|
|
