Kenth 的个人资料Kenth Krokodil´s vardag.照片日志列表更多  |  工具 帮助 |
|
2月17日 Store wars - det mörka hotet
Idag ska vi avhandla något som vi alla är, men som de flesta av oss önskar att man slapp vara. Något, som en del av oss är blott en gång i veckan, och en del andra är varje dag, eller till och med flera gånger om dagen om råkar ha skruvat på huvudet på fel sätt på morgonen. En roll, hur ofrivillig den än må vara, vi ändå tvingas uppträda i för att klara vår överlevnad. Allas er krokodil är inget undantag, även om jag i mitt jobb är mer drabbad än andra, eftersom jag där oftare är utsatt för terrorn, snarare än medverkar i den. Jag talar naturligtvis om begreppet "kunder".
Kunder. Detta mänsklighetens gissel. Hänsynslöshetens budbärare. Detta nödvändiga ont, vars enda fördel består i att de handlar varor för pengar som via butikens kassa konverteras till de löner som vi anställda så väl behöver för att kunna köpa sprit så att vi varje helg kan fly verkligheten ett tag och återställa krafterna inför nästkommande veckas kund-konfrontationer. Ett handelns eget "Moment 22".
Nu kanske jag inte ska överdriva alltför mycket, för de flesta är faktiskt både trevliga och tillmötesgående, och självklart är alla ni, kära vänner, helt undantagna från de exempel som nedan kommer att redovisas. Eller....? Skulle det mot förmodan vara så att någon känner igen sig så kan det ju vara en vänlig fingervisning om snar beteendeändring som kan leda er till en större gunst hos personalen, och i slutänden rendera en belöning i form av en gratis bärkasse. Det kanske inte verkar vara så mycket, men då ska ni veta att detta nu för tiden är ett av de få medel som fortfarande finns kvar, som vi kan visa vår uppskattning med utan att få skit från ledningen. Se den alltså som en högst skattad gåva, och inse att det inte är vem som helst som förunnas en sådan ynnest. Endast ett fåtal utvalda, extra omtyckta kunder åtnjuter dessa, och bör uppfatta kassarna som en gärd av djupaste uppskattning.
"Kunden har alltid rätt"- är ett uttryck som säkert alla känner till. Det är också ett uttryck som en del gömmer sig bakom för att rättfärdiga ett uppträdande som under andra omständigheter, exempelvis på krogen, skulle medverka till att de fick en rejäl dagsedel, eller att de blev utslängda. Men i butiker går det bra. Det torde vara onödigt att påpeka, att uttrycket med all säkerhet är myntat av en..., just det..., kund. Alltså någon med noll kunskap i butiksdrivande, och noll insikt i rutiner och förfaringssätt. Sen finns det ju dom som enbart är korkade. Det som mest tär på ens psyke är att man , trots alla korkigheter och ibland rena oförskämdheter, alltid måste visa tolerans och trevnad i tillbakamötandet. Något som i min reptila konstitution är väldigt svårt att leva upp till.
Jag har dock kommit på en metod för att kringgå problemet. Lika enkel som genial. Man utrustar sig med sitt allra varmaste leende. Sedan kan man vräka ur sig vilka oförskämdheter som helst tillbaka, bara man ler, och gärna avslutar med ett litet välmenande fniss som understryker att otrevligheten ska tas som ett avväpnande skämt. Man kan se förvirringen i deras ögon, men till slut accepterar de den enklaste utvägen, att man inte menar allvar, utan bara är en ovanligt trevlig och skämtsamt tillmötesgående butiks-medarbetare. Om dom bara visste vad man egentligen tänkte.... @#¤*FUCK YOUU#¤@*^!!!!. I vilket fall som helst är det en enkel metod för att inte gå och dämma upp en massa onödig ilska som man tar ut på nån oskyldig stackare, typ katten. Eller någon myrstack som oturligt har etablerat sig i de missnöjdas vandringsled.
Galenskaperna brukar ta sin början på måndagar. Det är nåt visst med måndagar. Nåt med månen kanske? Det är också den dag som det nya reklambladet med "3 Gevalia för 45 kronor", dimper ner i allas brevlådor. Resultatet av denna servicegärning låter inte vänta på sig. Marken skakar och ett dämpat, ökande muller hörs i luften.
Man kan med lätthet relatera till hur Farao Kheperkheprure kände sig, där han stod i morgonsolen och blickade ut över sina öknar och undersåtar, och med stigande fasa uppfattade det växande moln av anstormande gräshoppor som rörde sig mot honom ur horisonten. Han visste direkt att alla hans grödor stod i fara och inte på långa vägar skulle räcka till att mätta denna Egyptiska plåga.
På samma sätt är det för oss i handeln. Vi får oftast inte tillräckligt med kaffe för att täcka behovet, utan säljer oftast slut redan första dagen, vilket innebär sex ytterligare dagar av oupphörligt tjat som smälter vaxet i ens öron och ger upphov till en uppsjö av leende svaromål från mej.
-"Har ni inte mera kaffe på nåt lager nånstans?"
-"(Ler stort) Jovisst har vi det, men vi gömmer det för alla snåljåpar så vi kan sälja det till ordinarie pris nästa vecka" (Skrattar åxå)
Kunden skrockar tveksamt med, som om han undrar om jag inkluderar även honom i "snåljåparna". Självklart gör jag det, eftersom just han bara brukar komma när det är billigt kaffe eller mjöl. Till slut bestämmer han sig enfaldigt för att jag inte menar honom, och frågar sturskt om vi får "hem mer i veckan?" Jag svarar svävande att "det vet vi aldrig i förväg. Vi får det fördelat." Väl medveten om att kunden bor utanför stan, föreslår jag att han nog får komma hit varje dag när vi öppnar för att vara säker på att få nåt, för vi brukar inte få så mycket om vi över huvud taget får något. Två dagar senare får vi äntligen mera kaffe och kunden i fråga är bland de första genom dörren på morgonen och får som plåster på vänt-såret köpa två omgångar, fast man egentligen bara får köpa en "3-pack". Han åker nöjd hem tillbaka till skogen. He he- dumjävel.
Har egentligen lite svårt att förstå den mörka tillfredsställelsen man känner när man i mjugg konstaterar att det där kaffet i själva verket säkert kostade 150 kronor mer än normalt om man räknar med bensinkostnaden han lagt ut för att åka de extra gångerna. Måste bero på att jag inte har mycket till övers för medveten dumhet. Snålheten bedrar i sanning, visheten.
Sedan har vi väl alla en liten djävul i oss, som lever på andras dumhet och fungerar som en liten ventil så att vi inte retar ihjäl oss på sådant som vi själva aldrig skulle göra. (Hhrrm)
-"Har ni några dammsugare kvar?" Frågan kommer från den allra första kunden, den allra första minuten, den allra första dagen då erbjudandet om dammsugarna börjar gälla. Eftersom det denna dag inte var någon särskild anstormning, förutom honom och en flicka i 12-årsåldern som med juvenil ambivalens stod och tvekade mellan ett kinderägg och en påse nappar och med all säkerhet inte begrundade alternativet om ett inköp av dammsugare, kan man inte låta bli att undra över hur han hade tänkt sig att sugarna i fråga, redan skulle kunna vara slutsålda. Min "myo platysma" mobiliserade sig för dra ut ett sedvanligt leende och talcentrat i hjärnan var redan i färd med ett antal formuleringar för att bemöta den dagens dummaste fråga. Dock stillade jag mej omgående med motiveringen att det trots allt fortfarande var tidigt på morgonen, mina batterier var laddade av nattens sömn, och förmodligen behövde jag både leende och repliker senare på dagen. Därför var det bättre att spara på krutet och endast med viss uppgivenhet, skickligt maskerad i morgonpiggnad, svara med ett glatt: "Ooooh jaaa."
Med stuns i stegen visar man på platsen för föremålet, och stunsar sedan i förväg till kassan för att ta betalt. Då är det dags för nästa otrevlighet.
Man utvecklar lätt en hel del lätta fobier i detta jobb, till stor del pga folks tvivelaktiga kunskap om sin egen renlighet. Jag lider inte av det, men har man jobbat i vården är man mer uppmärksam på sådan detaljer än folk i allmänhet. I detta fall gäller det pengar. Och sättet som folk behandlar dessa. Framförallt hur de slickar på fingrarna när de ska räkna upp sedlar. Vart har dessa sedlar varit tidigare? Och frågan som berör min person av största vikt: Vart har dom fingrarna och den munnen varit tidigare?
Nu gäller det att fokusera. Som i slow motion tar man emot pengarna med höger hand, noga med att inte besudla sina egna fingrar med fukten från kundens tveksamma munhåla. Hastigt men ändå försiktigt, som om man hanterade nitroglycerin, föpassas smitthärden till sedelfackets baksida där de kan ligga och dekontaminera sig. Det är viktigt att komma ihåg att man alltid tar emot pengar med höger hand. Den vänstra måste vara någorlunda obesudlad om man behöver pilla sig i näsan. Man vill ju inte bjuda på en direktförbindelse av andras skit, rakt in i ens egen kropp. Däremot kan man ju använda sin vänster för att hantera någon otrevlig jävels oskyddade grönsaker om man vill. Det gör det enklare att vara trevlig tillbaka.
Kunden har alltid rätt, ja.... På vilket sätt har kunden rätt att plocka ner en kylvara i sin korg, vandra planlöst runt en stund för att till slut komma på att han ångrar sig vad gäller kylvaran, och placerar den bland en samling förvånade paket grötris i andra änden på butiken. Man undrar i vilken skola dom gått, där man får lära sig att just grötris har en särskilt god, kylande förmåga. Eller var står det att kunden har rätt, när den lägger den ångrade KYL-varan i frysen?? Eller en frysvara i kyldisken? Eller, Gud förbjude, att den lägger frysvaran bland de redan så utsatta grötrisarna. Har inte dom redan nog med besvär? Varför är det så svårt att gå de få metrarna tillbaka där man tog varan från första början? Det handlar ju inte om avstånd räknat i ljusår. Man behöver inte ta färdtjänst eller taxi och definitivt inte tunnelbana. Ibland kan man hitta en felplacerad vara så nära som en halvmeter ifrån. Är tiden idag så dyrbar, att man inte kan förmå sig att sträcka sig tillbaka en halvmeter en gång, eller är det ett uttryck av den mest otroliga lathet man någonsin sett?
Det bästa är ju när kunden, av någon outgrundlig, och i botten totalt hjärnfrånvarande anledning, lägger en burkläsk i frysen. Om man som personal inte upptäcker tilltaget i tid, får man ägna en timme åt att knäskura taket, och nåde den som kommer i närheten och undrar vad som hänt. I alla dessa fall talar vi om vuxna människor, men ibland känns det som om man jobbar på ett dagis med ovanligt fula barn.
När enfaldighetens stjärna lyser extra stark, kan man få bevittna händelser och handlingar som gör att man undrar om det inte snart åter är dags för en renande syndaflod, för helt klart verkar det som om den mänskliga gen-poolen har nått sitt mest utarmade skede och är i största behov av en uppdatering. Som exempel kan tas de, något mer än medelålders kvinnor(oftast), som noga läser datummärkningen på en konservburk krossade tomater, och tar den med lääängst hållbarhet. Det vill säga April 2052. Stor jävla skillnad från den andra burken som bara håller till Januari, samma år. Man kan inte vara nog så noga när man förbereder veckans meny. I förbifarten lyfter hon upp en burk räksallad som hon undersöker. Så lägger hon tillbaka den bland grötriset och går mot kassan. Jag gråter i tysthet, och tycker synd om mej själv som måste tillhöra samma art som dessa kretiner.
Äkta män och andra könsgelikar är inte mycket smartare. "-Kan man baka annat än kakor med detta vetemjölet?" Han håller upp en påse mjöl, som av tillverkaren försetts med en trevlig bild av en smaskig kanelbulle på baksidan. Dumt gjort. I tron att människan(?) skojar, svarar jag att; "Inte ens kakor som du ser. Man kan bara baka bullar med det där."
-"Har ni inget till vanligt matbröd?" Mitt skojfriska leende mojnar, och för en stund vet jag inte vad jag ska svara. Karl'n är uppenbarligen totalt felvaggad. Inte många av fälten är färglagda i hans målarbok, inte. Till slut föreslår jag att han kanske skulle försöka med rågsikt istället, och måste bita mej i tungan för att inte klargöra att råg-sikt inte har något att göra med att se långt.
-" Använd gärna vanlig jäst också, så blir det bra", tillägger jag med proffessionell ton. "Inte den för söta degar, för då blir det råg-bullar." Det sista tänkte jag bara, då jag misstänkte att han skulle ta det på allvar.
I själva kassan är man inte heller skyddad från stupiditeter. Snarare tvärtom. Där finns inga flyktmöjligheter. Man är helt utlämnad åt kundernas absurditeter, med ens egen intelligens och en hjälpklocka som enda försvar.
Kön är lång. Åtta presumtiva idioter står på en lydig rad och väntar på att få betala sin nödtorft, saligt blandad i korgar och vagnar.
-"Nu ska jag passa på att göra mej av med lite smått, om det går bra." Man inser genast att det inte var en fråga, utan svarar att "växel kan man inte få för mycket av." Att man nyss fyllt på sin låda till brädden med enkronor och 50-öringar spelar ingen roll.
En kollektiv suck drar genom kön när rasslet av 84 spänn i småmynt skramlar ut över myntbrickan.
-"Sådär, nu blev jag mycket lättare", säger hon, och man känner starkt för att påpeka att hon skulle bli ännu lättare om hon gav faan i alla de där kakorna och godiset hon nyss köpt. Fethagga!! Man försöker le istället, men får ont i käkarna av tandgnisslet och ger upp.
Två minuter och ytterligare två tillkommande kunder i kön senare är man klar. Man slår in 84 kronor på "kontant" och displayen visar att det nu bara är 3:50 kvar att betala. Då tar faanskapet upp en femhundring.
Det som är värre är dock när en sådan transaktion görs strax innan stängning, när man inte är intresserad av att inneha mycket mynt att räkna. Det är då man kopplar på sitt leende för femtioelfte gången och vräker ut sig något nedlåtande om personens spargris, och dess oförmåga att hålla tätt.
Den svenska valutan är i mitt tycke inte alltför krånglig, om man ser till hur det är i t.ex. Storbritannien. Vi har kronor och ören, och faktiskt bara kronor och femtio-ören, om man ska vara noga. Ändå har vissa väldigt svårt för detta.
Ett kvitto slutar på 156 kronor och 50 öre. Kunden: "- 156 kronor,.. och vad sa du mer?" Det är omöjligt att hålla käften då. (Glöm inte leendet)
-"Du får en gissning. 50 öre eller en halvkrona... hehe. Det är vad vi har att välja på."
Sedan har vi "Veckans klipp". Benämningen på ett antal varor med x-tra låga priser, och kvinnan som gjort sig omaket att klippa ut samtliga bilder på nämnda varor i tron att de utgör kuponger. *Suckar uppgivet*
Nu i veckan kom det in en dam och ville köpa cigaretter. Hon såg fundersam ut, men sa till sist att det nog var en Prince light hon skulle ha. "Ja, det var så den hette." Hon köpte alltså åt någon annan. Döm om min förvåning när jag såg henne utanför, öppnandes paketet och tända en av pinnarna. Trodde hon att jag brydde mej om att det var till sig själv hon handlade. Man kunde tro att det var kådisar det handlade om. Hade det varit så, och hon öppnat paketet och trätt en ballong på en skickligt dold, trans-sexuell snopp ute på parkeringen, hade saken kommit i ett annat läge och säkert föranlett mej att lyfta på inte bara ett, utan bägge ögonbrynen. Det gäller att prioritera vad man ska känna skamkänslor för som kund.
En annan sexuellt anspelande sekvens tog sig uttryck härom fredagen då ett äldre par på en och samma gång handlade, ett 20-pack ägg, fyra olika sorters mörk choklad och som grädde på moset toppade det hela med en burk rökta ostron. Nu jävlar ska här nuppas.
"-Trevlig helg," sa jag när dom gick, men det framstod tydligt att de inte tänkte på samma sak som jag. Undrar hur det gick sen?
Andra mardrömmar i kassan:
# Kunder som är vindögda. Man tittar alltid i fel öga. Kanske omedvetet för att slippa direkt ögonkontakt. Dessutom vet man aldrig om de pratar med mej eller personen som står bakom.
# Kunder som håller fram händerna i väntan på växel innan man ens hunnit börja räkna upp. Ger stress och vittnar om otålighet.
# Kunder som säger: "Tackar diiiig". Ett uttryck som var poppis på 80-talet, och fullständigt outhärdligt redan då. Vittnar om en person som inte utvecklats sedan dess.
# Att försöka förklara för en Fransman vad fiskbullar är. -Balle de pesc, fish-balls. Glöm det. Eller kroppkakor.- Bisquie de corps.
# Att råka släppa en tysting och den enda som står i kön är en snygg brud. Är det någon gång man önskar att det stod en man med svår kroppsdoft i kön, så äe det då.
# Föräldrar som inte har koll på sina vilda ungar, utan låter dom härja fritt bland andra kunders varor på matarbandet. Då önskar man att glipan där rullbandet går ner under disken skulle vara lite vidare och ungarnas fingrar lite smalare.
Saker att tänka på för att underlätta för oss(eller för att jävlas):
# Handla aldrig något för under en tia strax efter öppning, och betala med en 500-hundring. Vi har dåligt med växel då.
# Lägg varorna med EAN-koden mot läsaren. Det betyder respekt för servicen och gör att det hela går fortare.
# Ni behöver INTE lägga upp en hel toabal på bandet. Det finns kortnummer. De som ändå gör det kommer att betraktas som idioter. Samma sak gäller för de flesta övriga storförpackningar, inklusive ölflak och liknande.
# Måste ni, trots att man inte får och trots att storlek och bild på varan finns på förpackningen, öppna och plocka ut en tröja till exempel, så var snäll att lägg tillbaka den i förpackningen. En del tror att vi älskar att göra det efter kunderna, och framför allt tror dom visst att vi har tid med det. Grow up.
Och tänk på detta: KUNDEN HAR ALDRIG RÄTT
评论 (6)
引用通告此日志的引用通告 URL 是： http://elkokodrillo.spaces.live.com/blog/cns!3755CE7CE301C97F!1707.trak 引用此项的网络日志
|
Idag ska vi avhandla något som vi alla är, men som de flesta av oss önskar att man slapp vara. Något, som en del av oss är blott en gång i veckan, och en del andra är varje dag, eller till och med flera gånger om dagen om råkar ha skruvat på huvudet på fel sätt på morgonen. En roll, hur ofrivillig den än må vara, vi ändå tvingas uppträda i för att klara vår överlevnad. 
|
|
