Kenth 的个人资料Kenth Krokodil´s vardag.照片日志列表更多  |  工具 帮助 |
|
1月21日 Ålderstecken- Nedräkning
Det börjar närma sig. Det oundvikliga. Det som de flesta för det mesta och in i det längsta skjuter på den oundvikliga framtiden. Tecknen som först ses av andra, men som man hoppas att de håller- för sig själva, och -käften om, men som man själv gör sitt bästa att blunda för. De anatomiska signaler som med sin hänsynslösa ärlighet markerar slutet på första delen av livet och öppnar den breda vägen som brant leder mot ålderdom och döööd. Till slut måste vi alla, förr eller senare, konfrontera faktumet om vår dödlighet och acceptera det nu endast går utför. Ska nu försöka hjälpa er att identifiera en del av tecknen, och om möjligt, ge er en lättare syn på dessa så de inte blir för jobbiga att bära.
Det första tecknet är ett förberedande sådant som faktiskt kan infinna sig i små mängder redan i 20-årsåldern. En viss svårighet att komma ur sängen vissa mornar. I den åldern skylls ofta fenomenet på effekterna av den svårartade festen som tog sin början för tre dagar sedan och som nu utmynnat i en måndag fylld av dålig andedräkt och bakfyllediarre'er. Kropp och leder känns lite tröga, men efter ett par timmar är man uppsmord igen och har glömt det hela. Ingalunda inser man att det är ett första tecken på vad som komma skall. Inte nog med att man nu för tiden inte ens kan stava till "tredagarsparty"(Hm.. det gick denna gång), och än mindre genomföra en sådan bedrift. Nääe, numera är varje morgon en symfoni i ledvridning följt i ett crescendo av höftkulor och ryggkotor som försöker överträffa varandra i läten liknande porslinstallrikar som knackas mot varandra. Trots allt är det inte så jättejobbigt, då vi omedvetet och gradvis tillvants under lång tid. Vi har lärt oss att hantera det hela.
Likadant är det med våra spegelbilder. Tack och lov för fåfängligheten, hur onödig den än kan te sig, som gör att man varje morgon försöker göra sig någorlunda respektabel inför mötet med andra människor. Tack vare den har man ju genom åren vant sig vid nunan som glomigt stirrar tillbaka på en från alluminiumskiktet på spegelytan. Det är samma vackra typ som för 20 år sedan. Effektivt har man undvikit att upptäcka förändringarna som genom åren trots allt skett. De där rynkorna vid ögonen har man ju alltid haft och att ögonlocken numera täcker en större del av ögat än tidigare måste ju tillskrivas att man vuxit som människa, inte på hudsläpp.
Råkar man av en olycksalig anledning titta i ett fotoalbum från fornstora dagar, infinner sig genast ett anorektiskt sätt att se på bilderna. Föga tillåter man sig att se annat än att man fortfarande ter sig likadan som då. Förutsatt att man inte har någon annan bredvid sig som också tittar på korten. Då brukar det hagla repliker typ: "Oh vad ung du såg ut där", "Men Gud vad du har lagt på dej sen dess." "Vad mycket hår du hade då". "Vad slät du var i hyn då. Du skulle inte ha solat så mycket på gamla dar." De där fläckarna hade du inte då".
"Vad faan menar människan, fläckar??" En kylig hand griper tag om hjärtat och ett minne av mormor kryper fram ur hjärnans mörkaste skrymslen. Bilden av rikliga buntar av leverfläckar på torra, skrynkliga händer och säckiga kindpåsar tar form på näthinnan. Lentigo? Inte jag inte. Mormor var ju för djävulen 100 bast. Gammal som en klostergrund. Inte jag- inte än.
Lätt svettig tar man kortet i ena handen och travar till närmaste spegel. Håller upp det vid sidan om och jämför. "Nja, det måste vara en dålig fotokopia. Den där bruna plätten har väl alltid funnits där?" Att sedan fotot är så bra att man i princip kan räkna varenda pormask, bortser man lägligt ifrån. Och vadå lagt på mig? Det är ren och skär muskelmassa, inget annat. Jag har väl fortfarande slät hy? - Man smeker sig själv över armen och ignorerar skickligt ljudet av sandpapper och molnet av torra hudflagor som yr iväg. Man reflekterar osökt över vad det kan bero på att man på sista tiden behövt damma oftare, men avfärdar det med för tidig pollenutsöndring till följd av global uppvärmning.
Andra tecken som inträder i tillvaron kan vara av mera handfast karaktär, och inte alltför sällan, helt omedvetna. Tillskrivet det faktum att man sakta tillvänjs vid dom. Som exempel kan nämnas den lokala morgontidningen. Särskilt lördagsnumret. Förr var man alltid nyfiken på vilka av ens kompisar som fått barn "de senaste dagarna". Ens egna barn var fortfarande små och man ville gärna veta vem mer som dragits ner i blöjträsket.
Nu för tiden är det mera att man, fortfarande lika entusiastiskt, kikar efter vilka av ens kompisars BARN som blivit föräldrar. Usch. Det är ju en evinnerlig tur att man själv inte åldras. Kompisarna och bekantingarna däremot, börjar se ut som sju svåra krigsår. En annan bieffekt, eller rättare sagt, biverkning är att man förstulet, sådär-bara-i-förbifarten, sneglar mot dödsannonserna för att se så att ingen man känner figurerar där. Det värsta är ju att dessa annonser förekommer varje dag så det blir många förstulna blickar varje vecka. Man försöker varje dag låtsas för sig själv att man glömt familjesidans existens, men det är lika lönlöst som att försöka ge konstgjord andning genom ett rövhål. Med magnetisk kraft dras man mot de små rutorna med kors och nallar och segelbåtar och golfklubbor och allt vad det kan vara, och ibland kan man komma på sig själv med att planera för vad ens egen annons ska smyckas med. Med en rysning och en rejäl huvudskakning prasslar man vidare i tidningen och försöker fokusera på någon annan notis. Det första som kommer i blickfånget är naturligtvis- "In memorian". En blänkare om någon annan avliden och hur mycket väl han/hon åstadkommit med sitt liv. Faan- så e man där igen. "Vad kommer dom att skriva om mej?" "Ska jag ha ett trumset eller en gitarr i annonsen?" "Vad har jag gjort med mitt liv?- Ingenting!", tycker man. Att det återstår ca hälften kvar att utföra saker på, är vid dessa tillfällen inte så viktigt.
Sedan har vi ju detta med alla nya apparater som man med åldern får mer och mer nytta av. Tycker tydligen andra i alla fall. Själv anser man nog sällan nyttan, eller ens nödvändigheten, med dessa, men "välmenande" familjemedlemmar är visst av en annan mening där de kommer på födelsedagen, glatt uppvaktande med en snitsigt inslagen nästrimmer till morgonkaffet.
"Det är en Philips", säger dom, som om det skulle göra saken bättre. Som om det skulle lindra sakförhållandet om att de ser mej som en illa ansad valross i stort behov av en näslig tröskning. Man tackar leende och inser djupt inne att det förmodligen inte låg så värst långt i framtiden innan man själv hade kommit på ide'n tt köpa en.
Så kommer då tiden då det är dags att prova den. Helst när man är ensam och kan unna sig själv lite kroppsvård på enmanhand. Jo den funkar ju faktiskt. Det sliter lite ibland men på det stora hela är den ju(tyvärr) ganska bra. Nästa tecken kommer som på beställning. Man hittar fler ställen där den kan göra nytta. Man provar i öronen, för det har man ju sett på gamla gubbar att de kan ha ett försvarligt buskage böljande ur hörselgången. Så länge man inte bor så att man dagligen utsätts för svåra sandstormar, kan jag inte se nyttan med dessa förlängda polisonger. Sålunda- ännu en metod att förlänga ungdomen. Så småningom. Har inte ännu utvecklat någon större vegetation i denna region. Desto mer då på andra ställen av anatomin. Framförallt på platser som för inte allt för länge sedan tett sig lena och skira, spirar nu en växtlighet under ständig utveckling. Dock icke på skallen. Det verkar som om gravitationen på något sätt förflyttar grönskan mot sydligare nejder där den med ökad strävhet tenderar att trassla in sig i diverse filtar och andra textilier, om man av oförsiktighet någon gång lutar sig mot sådant utan att beklätt sig med en tröja, eller i viss mån även byxor. Man kan känna sig som en blandning av en kardborre och en dromedar när man reser sig ur soffan och en luddig kudde hänger med upp i stående ställning. Här fungerar dock inte nästrimmern, utan tarvar mer härdiga verktyg. En trimsax, skickligt manövrerad av yngste sonen mot en fasil ersättning av några tjugor. Sen är man åter len i några dagar.
Tånaglar är ett annat tecken på åldrande. De verkar med åren inte bara växa på längden utan även på höjden. Lager på lager med nya hornlager i en allt tjockare bepansring. Minns med viss avsky när jag som 16-åring tog ett sabbatsår och jobbade på mentalsjukhus(som det fortfarande kallades). Jag började på något som kallades "Kollonierna" vilket i stort sett var en förvaring av äldre manliga psykfall som debuterat under 30-talet och som ansågs oförmögna att inlemma i ett normalt leverne. Varje torsdag var det badddag, vilket innebar total sanering av ett tjugotal gubbar. Förutom bad ingick även tuktande av tånaglar. Vad de flesta av oss kallar nagelsax, skulle i dessa fall bara kallas larvigt. Nää, här var det ordentliga grejor som användes. Stora böjda saker, som under andra förhållanden även kunde begagnas till att skära ut plåttak med. Och det gick åt, för med naglar av den digniteten förslog inget annat än härdat stål. Själva utförandet var förenat med livsfara. Jag ingick oftast i själva skrubbdetaljen, där man medelst rotborste, grovhyvlade bort den gångna veckans hudrester. Samtidigt fick man vara uppmärksam på ljuden från "klippbänken" som med jämna mellanrum small som ett luftgevär och annonserade om artillerield. Det var inte lätt att samtidigt skrubba och ducka från projektiler som flög genom luften i ständigt oförutsägbara banor. Hade man tur träffade de bara skyddsrocken, men hade man otur kunde det landa en bit innanför kragen eller, Gud förbjude, i munnen om man inte var tillräckligt snabb. Man kan ju hoppas att de nuförtiden kommit på något trevligare sätt att skörda dylika kroppsdelar inom vården. Kanske vinkelslip eller liknande.
Det mest självklara tecknet, som också är det mest nyttiga med åldrandet och det som förhoppningsvis fördröjer det hela, är träning av olika slag. Eftersom jag själv hållit på större delen av livet med detta, räknar jag inte in mej i denna kategori, men det är påtagligt hur många i medelåldern som likt greppande efter det sista strået från en spänstig ungdom, söker sig till gym och squasch-hallar i desperat längtan efter svunna tider. Håna dem icke, ty de veta icke - hur rätt de faktiskt gör. Det enda vettiga är egentligen fysisk aktivitet av vilket slag det vara månde. Det håller oss unga längre och fördröjer krämpor med ibland tiotals år.
Så kör hårt ni som har vett att tänka på er själva ur ett hälsosammare perspektiv. Låt oss åldras värdigt och hoppas att man, när dagen kommer då det definitivt är kört, är så jävla senil att man skiter i vilket, eller så klar i skallen att man själv gör slut på eländet medan man kan.
评论 (13)
引用通告此日志的引用通告 URL 是： http://elkokodrillo.spaces.live.com/blog/cns!3755CE7CE301C97F!1640.trak 引用此项的网络日志
|
Det börjar närma sig. Det oundvikliga. Det som de flesta för det mesta och in i det längsta skjuter på den oundvikliga framtiden. Tecknen som först ses av andra, men som man hoppas att de håller- för sig själva, och -käften om, men som man själv gör sitt bästa att blunda för. De anatomiska signaler som med sin hänsynslösa ärlighet markerar slutet på första delen av livet och öppnar den breda vägen som brant leder mot ålderdom och döööd.
|
|
