Jag lyckades trolla mej upp för trapporna denna gång. För säkerhets skull stannade jag längst ner i trapphuset och kände efter. Gjorde några provhostningar, men konstaterade att inga revben knäppte. Skit också. Eller....kanske inte. Var tvungen att kontemplera en stund, över huruvida det var värre att gå till tandläkaren, eller att hosta av ett revben. Förra gången jag stod på just denna fläcken i entre'n, smällde det ju till i bröstkorgen och jag slapp undan borr och sprutor. Å andra sidan erhöll jag ju istället en annan smärta, som ännu gör sig påmind ibland. När kontemplationen var till ända, hade jag kommit fram till att tandläkarens plågotid, så otrevlig den nu kan vara, trots allt endast är en kort tid vid jämförelse med benvävsläkningar, och dessutom medför ju resultatet att man kan återupptaga normalt ätande igen, utan att efter varje tugga vara tvungen att tömma alla plombhålen(de var ju 3 stycken nu, som ni kanske minns) på rester för att kunna skyffla in nästa lass. Med Julen i antågande, medförande långledigt för alla tandläkare, så var det nog bäst att få det överstökat.

Med kavata kliv fortsatte jag färden uppför trappan och ringde på dörren. Mottagningen är inrättad i en vanlig 3-rumslägenhet, som med vissa ändringar ser precis ut som en läkarmottagning på sjukhuset. Ringklockan på dörren är inget undantag. Staffan, han heter så, tandläkar'n, måste ha knyckt den på någon offentlig toalett, för det är en sån som man trycker på när man har bajsat så hårt att man blivit utmattad och inte själv orkar ta sig därifrån, utan kvidande ligger hjälplös på golvet med byxorna runt knäna. I ett brunt skimmer ser man då den röda knappen med ordet "nödsignal" på, som en räddningens stjärna, lysande mot en. En sådan klocka har han, med undantag för färgen på själva knappen som numera är gul och innefattar texten "tryck", istället. Ett surrande ljud som från en ettrig stekel, instängd i en tom tändsticksask, fortplantar sig i trapphuset, och när så någon därinne konstaterat att det står en stackare utanför hörs ett liknande surr, följt av ett klickande ljud som vittnar om att låskolven till det oundvikliga nu är fråndragen, och vägen till undergången ligger öppen.

Jag kliver in i tamburen och hänger av mej jackan. Slår mej ner i den djup fotöljen och undrar genast hur i helvete jag ska ta mej upp ur den när det väl blir min tur. Julfet som man är och ett revben som fortfarande klagar vid rörelser som det tycker strider mot dess vilja. Jag är i alla fall ensam i väntrummet, så eventuella krångligheter verkar bli mina problem, och endast mina. Tack och lov. Framför mej, vid väggen står en TV som förströelse tills det är dags. Skådespelarna i "Glamour" rapar sina eviga repliker ur scener som inte verkar ha växlat ett dugg sedan jag senast råkade komma in på den kanalen för en vecka sedan. Desperat försöker jag hitta någon form av fjärrkontroll, men förgäves. Kanske har Staffan gömt den för att det inte ska gläppas för mycket. Eller kanske är den stulen. Måste komma ihåg att påtala det för honom sedan. I brist på fjärrkontroll, riktar jag istället blicken.. eller man ska kanske säga blickarna, jag har ju trots allt två ögon,,, mot akvariet som står till höger om mej. En zebramönstrad fisk, typ "Wanda", i John Cleese's rulle, eller "Gill", i Hitta Nemo, dock utan ärr, stirrar på mej genom glaset. Jag förmodar att akvariet är där för att på något sätt ingjuta lugn och harmoni i de oroliga själar som väntar på sina domar. Det fungerar inte. Inte med en fiskjävel som stirrar anklagande på mej genom sitt fängelseglas. Det är väl för faan inte mitt fel att du hamnat här, tänker jag barskt innan jag undergivet viker undan blicken. Besegrad i "Arga leken" av en Vimpelfisk. Lojt försöker jag fokusera på de andra, mindre fientliga kamraterna i tanken, men känner hela tiden "Gill's" brännande blickar i getögat(Bäää). Trots ett försök att se obesvärad ut, och så gott det nu gick, utstråla arrogans gentemot firren, gav jag så småningom upp och greppade en av de sönderlästa Svensk Damtidningar som med sina feta, missfärgade hundöron, travade upp sig på bordet framför mej. Undrade lite äcklad hur många olika DNA-profiler och bakteriehärdar som dolde sig där i åtskilliga, fingerslickade sidvändningar. Jag bestämde mej för att bläddra från mitten på sidorna. Precis när jag kommit fram till huvudattraktionen bland artiklarna, där Drottning Silvia klippt av nåt välgörenhetssnöre eller liknande, ropades mitt namn upp.

Efter anträtt och inträtt i det tillträdda rummet, fick jag så slå mej ner i den välbekanta tortyrstolen. En pappduk träddes bryskt över huvudet oh en känsla av kvävning tilltog av den plötsliga tyngden. Staffan kom in. Vi "Tja'bba"- de på varandra och snackade lite skit om vänner och obekanta medan han bakom ryggen på mej, rasslade och tasslade med metalliska ting, som jag förstod handlade om att göra bedövningssatsen redo. Ovanför stolen, i taket hängde ännu en TV. Den var fastsatt i en vinkel, avsett att visa optimal bild när man var nedlutad i behandlingsläge. Som jag nu satt, fortfarande i upprätt ställning, måste jag ha sett ut som en gammal gam i kristlig bön med min böjda nacke och blicken riktad mot taket i ett försök att följa med i programmet. ("Gammal gam", blir ju för övrigt ganska kul i tandläkarsammanhang, om man drar ihop de båda orden till ett.) Nu materialiserade sig Staffan i min högra ögonvrå. I handen höll han en rondskål i papp, och på kanten av denna lutade sig bakre änden av en sprutkropp.

  "Jaha, då kör vi då", sa han och jag gapade stort, nu liknande en gamunge, ivrigt väntande på färskt as från mamma. Automatiskt slöt jag ögonen och kände latexhandsken som sadistiskt drog isär ena kinden, samtidigt som smaken av metall följde sprutans entre' i munnen. Knogarna började vitna runt stolshandtagen, och så kom sticket och den plötsliga känslan av svullnad, när Novokainet spred sig i tandköttet. Ganska omgående klingade obehaget av, allteftersom bedövningen började verka.

 "Jag går iväg en stund tills käften har domnat", sa han kamratligt, och försvann. Där låg jag som en strandad sjöelefant, lite vänd åt höger sida för att avlasta revbenet en aning. Aldrig tidigare har väl stolen känts så hård som denna gång. Innan han försvann fick jag i alla fall befälet över fjärrkontrollen till tak-TV:n, så jag  själv kunde välja mitt mediala gift under väntan.

 Tio minuter drev förbi. Ögonlocken började kännas en aning tunga, och höger käke förnams som om den lutade sig mot ena höften. Jag trevade där först för att känna efter, men fick följa kroppen hela vägen upp till det ställe där den normalt brukar sitta, och där var den. Tror jag. Högra handen kände i alla fall igen nåt bekant även om själva käken kändes som den satt på nån annan. En nätt nypning bekräftade dock att den fortfarande tillhörde mej. Dörren knastrade till i sina gångjärn, och Staffan kom in. Ett skadeglatt leende spelade under munskyddet. Det var jag övertygad om efter att ha tolkat rynkorna runt hans ögon. De avslöjade bortom all tvekan vad som föregicks därunder.

"Ja då kör vi då". Han laddade sin Black n' Decker med lämpligt borr och körde ner det på vänster sida. "Hallå där", hjärtat slog en volt. "Du har ju inte bedövat den sidan ju!" Visserligen var det ju ett hål där med tack vare den djävulska knäcken på julbordet, men jag trodde inte han skulle ta den idag utan bara den senaste som var mest akut.

 "Det behövs ingen bedövning här. Den är stendöd och rotfylld".  Jahaja. Ja det är inte lätt att hålla reda på alla bissingar.

Han fortsatte sitt värv. Eftersom den var rotfylld, och det täckande guttaperkalocket över roten fortfarande var intakt, räckte det med att rufsa till ytan lite. Detta görs med den trevliga lilla lågvarvsborren. Den som gör att man tror att han använder en elvisp i tanden. Rrrryyyyyssss!!! Bara tanken sätter vartenda kroppsstrå av hårtyp rakt upp som kardborreband. Ingen höjdare med flanellskjorta just nu, känner jag. Kanhända är roten död, men inte resten av huvudet vilket hade varit att föredra just då. Well, det var bara att plocka fram "mannen" inom mej och härda ut. Jag försökte focusera på TV:n i taket, men bilden vibrerade i takt med borren så det var bara att glömma. Till slut var det över. Jag kunde andas igen. Ploffs, så var det hålet fyllt med kompositmassa och han styrde kosan till det bedövade området. Förutom mat, är jag inte mycket för att fylla munnen med främmande ting. Tur att man blev "straight", för med tanke på det skulle jag ha blivit en usel bög. Men nu fick man stå ut. Med van hand stoppades munnen full med enorma bomullsrullar och rullsugar som låg och nötte under tungan. Så fort jag rättade till den lite så var Staffan där och la den "till rätta". Till rätta i hans värld kanske, men helt klart "till fela", i min.

"Gagg, gegt gög gognt gäg"(Aj, det gör ont där), försökte jag få fram.

"Ja du kan ju alltid byta kanal då". kom svaret. I ett nafs hade ännu en attiralj kommit på plats. En typ av spännpinne med en tunn plåt som lades runt tanden så att fyllmassan skulle komma rätt. Jag gav upp alla försök till vettig kommunikation, utan försökte se på TV:n istället och ibland flytta på sugen när jag trodde han inte såg. Jag bytte även kanal. Efter en stunds petande med massan, frågade han om det kändes bra. "Gjaa, ga gek igge. Gag gygge geg gääx gong geg gogagange e egg gåg gäg"(Nja, jag vet inte. Jag tycker det känns som det fortfarande e ett hål där)

"Vad bra. Då tar jag bort bladet så ska vi kolla med färgbandet" (Jag trodde tandläkare var bra på att tolka konsonantspråket.)  Pinnen försvann, och bomullsrullarna.

"Har du fyllt i det längst in också? Jag tycker det känns rätt så tomt."

"Vad säger du? -Men vad faan, hur många har du egentligen?" Han hade totalt missat det tredje shaktet. Trots att det satt jämte det han nyss lagat.

"Jag sa ju att det ekar tre gånger varje gång jag säger nåt." In med ny bomull. In med sugen igen. Jag känner mej som en hamster. Ny kanal på TV:n. Nytt borr, och så bar det iväg. "BOOORRR..IiiiAAAAAJJJJJ"- Där hade inte bedövningen tagit, nej. Ryggen ställde sig i en båge som den inte befunnit sig i sedan jag var 22. Var det stolen eller kotorna som knakade? Revbenet?

"Gegögnigen gag igge gagik gäg"

"Nej, jag märkte det. Jag satte bara bedövning över det andra hålet." DET, förstod han i alla fall, den faan. Kanske väl så uppenbart utifrån reaktionen jag gjorde.

"Tyvärr så måste vi nog köra på ändå, men det är bara några sekunder kvar. Går det bra?"

"Gågga gaggeg", försökte jag...

"Vem ska då borra, om jag ska hålla handen också?" Jag såg flinet under masken.  "Gogej, gög gågk gå"(Okej, kör hårt då).  Jag tog ett stadigt tag om handtagen i stolen och pressade ryggen mot ryggstödet. Borren gick upp i sina 20 000 varv och jag knep ihop ögonen så de såg ut som två rövhål på en felskapt Mandrill. Däääär kom smärtan. Rövhålen öppnade sig och ändrade formen till två Rörstrands kaffefat istället. Ett halvkvävt skrik, gurglade sig i kylvattnet från borren, och ackompanjerade denne, alla de 10 långa sekunder det tog innan det var klart.

" Klart", sa han. "Nu är det bara att fylla i skiten"  Jag pustade ut och fördrev resten av tiden i ett tillstånd av motvillig njutning, begrundande det märkliga i att vi har nerver i tandrötterna. Varför i helvete e de så? Ingen nytta alls. Skulle vara bäst att rotfylla alla gaddar så man slapp smärtan nästa gång, om det gick att göra smärtfritt, vill säga. Hm.

Allt var klart och jag reste mej och tackade för obehaget. Gick ut till luckan och fick en räkning på 1800 spänn. "Gill" blängde ilsket efter mej när jag tog min jacka och gick mot dörren. "Glo du din jävel. Jag kan i alla fall gå härifrån om jag vill. Jag vann", tänkte jag, när jag stängde dörren bakom mej.