Kenth 的个人资料Kenth Krokodil´s vardag.照片日志列表更多  |  工具 帮助 |
|
12月26日 Kalle Anka- En JuldokumentärFörmiddagens slavande i köket, med iordningsställande av syltor och sillar, lagande av Jansson's och ingefärsdoftande revben, köttbullar och griskultingsklippta prinskorvar var till ända. Ankomsten av Modern med sin lasta av mystiskt inslagna julklappar, ännu mera mystiskt transporterade i en kylväska som mystiskt kvarlämnades på yttertrappan och antydde, om möjligt vore, ett absolut oöverträffat mysterium om att hon detta år ämnade bortge livsmedel av värmekänslig karaktär,,, var avklarad.
Intagandet av det årliga, traditionella "Julbordet" var precis avslutat, och vi hade placerat våra överdästa kroppar i soffan för att hjälpa magen på traven med bearbetningen av allt det som vi lovat att vi inte skulle ha stoppat i oss så mycket av som vi naturligtvis gjorde ändå. Som vanligt. Gurglande rapar av halvsmält Frestelse avlöste varandra i soffan, och förde osökt tankarna till ett ny-tinat vår-träsk, där traktens paddor var i full färd med att kåt-impa på sina tilltänkta, vårtberikade skönheter. En och annan oförberedd Juleprutt lyckades också göra sin stämma hörd genom kaskaden av kväkanden.
Det var nära nu. Klockan hade 15:00 och Anna Lundberg, årets Julvärd, tornade upp sig i Ettans ruta. Hon hälsade alla välkomna på det typiska sätt som sedan några decennier tillbaka städslats av Julens okrönte konung; Arne Weise. Fram åkte tändstickan, ströks mot plånet och antände sedan, högtidsfullt, den lätt för-brända veken på TV-ljuset. Morsan, frugan och jag fluffade våra kuddar. Ungarna hade sedan länge förpassat sig till sina rum och kunde inte fatta den enorma vikten av den mediala höjdpunkt som var i antågande. Djävla kättare!! Traditionsterrorister!!
"Sätt er tillrätta, för nu kommer Kalle och hans vänner för att önska God Jul."
Det var äntligen dags. Under hela min livstid har jag aldrig missat en enda Kalle, någon enda Jul, och denna gång skulle inte bli något undantag. Är i övrigt inte så in i helvete traditionsbunden, men vad gäller Julen, finns några sedvänjor som det är belagt med självmord att bomma. Att inte äta risgrynsgröt annat än på de dagar som innehåller prefixet "Jul", är en av dom. Undantaget den 16:e februari, då Jul-ius har namnsdag. Skinkan kokas danföredanföredan', och griljeras 3 timmar innan klockan går över till Julafton. 1-5 minuter över midnatt skärs den första skivan av skinkan, och appliseras på en härlig skiva smörat vörtbröd. På detta stryks ett generöst lager av Västerviks-senap, och alltihopa intages med största njutning i skenet av den gran, som enligt en lika fastgjuten tradition, klätts i ljus, glitter och kulor några timmar tidigare. Lutfisk ätes blott en gång per år, och det är kl. 13.00 på Juldagen. Men alla dessa tokerier till trots, inget är lika heligt som Kalle Anka, oaktat det faktum att man kan allt utantill. Det är tradition och en besatthet att göra allt i min makt för att inte bryta den svit av tittningar som hitills varit obruten. Så är det bara.
Musse började sin initialdans i det ensamma strålkastarskenet, sjungandes på sin sedvanliga välkomstsång. Pluto kommer in och pinglar en strof av toner med sin lilla klocka i svansen, och morsan skrattar åt detta.
Att se på Kalle Anka med henne är som att se på Kalle Anka med en guldfisk: Allt är nytt efter varje nytt varv i skålen, eller som i detta fall, efter varje år. Hon garvar åt allt som om det var första gången hon såg det. Hennes update vad gäller specialeffekter på film, ligger nånstans vid "Trollkarlen från oz" så hon är inte svårimponerad.
"Oj, vad pricksäker han är", säger hon, när tomtenissen kastar in svansarna i sina förborrade hål på gunghästarna i tomtens verkstad.
"Ja, han har ju tränat några år nu", Känner jag att jag är tvungen att svara. Ett fniss av beundran hörs, när nästa nisse kletar rutig färg på en brädlapp och på ett rent magiskt sätt fulländar ännu ett schackspel. Sedan kommer dockan kanandes nedför rännan och säger "Mama". Tomten skrattar och stämplar det lilla livet tvärs över röven. Morsan skrattar också. Hon har tydligen aldrig sett detta förr. Efter detta kanar så den svarta dockan ner...... Ögonbrynen på soffgrannen rynkas en smula.
" Är det här nytt? Hon har väl inte varit med förut?"
Hade det inte varit för att mina ögonglober varit ordentligt fastsatta i ett otal komplicerade muskelfästen i skallen, hade jag nog rullat dom in-och-ut. Jag plockade fram min mest informativa röst och försökte, utan för mycket ironi inbakad, förklara att den svarta dockan hade tagits bort under sextiotalet p.g.a att den uppfattades som stötande och rasistisk och ansågs nedlåtande mot "svarta" människor". Nota Bene att 60-talets USA upplevde en hel del raskravaller. Dockan var sedan borta under hela 60- 70- och 80-talen och återkom någon gång på 90-talet. (Kan ha varit sent 80-tal. Inte helt säker, men som allvetande informatör får man inte verka tvekande) Morsans minne arbetade tydligen i cykler om decennier och dessutom relativt selektivt.
Att avgöra vilket som är mest underhållande mellan att uppleva hennes engagemang i det actionspäckade avsnittet med Kalle på fotosafari med "Allapappapappa-pippin", eller avsnittet självt, är lätt;- Morsan. Man får hålla ögonen på TV:n och öronen på hennes kommentarer och skratt, där hon slits mellan glädjen när storken drar upp alla ben och flyger iväg, och avsmaken av våldet när Kalle åker på däng hela tiden. Utifrån en del av hennes reflektioner skulle man kunna tro att hon tittar på en nyhetsrapport från Bagdad.
"Du vet att det är tecknat va?"- Vill försäkra mej om att vi fortfarande är på samma planet. Frugan har nu lämnat skådespelet för att sätta på kaffet, men jag är ju bunden av min egen tradition att fortsätta tittandet, oavsett sidohändelserna.
Nu är det dags för husvagnen. Musse, Kalle och Långben susar nedför berget. Omdömena skiftar mellan det förträffliga i att äga en så fiffigt utrustad vagn, och frustration över hur dum och oansvarig Långben är som inte har bättre uppsikt bakåt när han kör. (Lilla My håller säkert med) När Robin Hood kommer är det alltid den sovande Prins John som river ner de stora skrattsalvorna. Sir Vääs som kittlas och suktandet efter tummen när Robin tar den sista säcken är i mammans ögon obetalbart roligt. Men när de sedan hänger utanför fönstret och pilarna viner om huvudet, då låter det annorlunda. "AKTA ER!!!"
"Men Herregud, dom har ju aldrig träffat under de andra 30 åren. Tror du att de har gjort en ny version i år eller??" Jag börjar bli orolig. En sådan inlevelse, där man tränger undan minnet av ett välkänt faktum till förmån för orealistiska alternativ, kan inte vara sunt. Särskilt inte vad gäller tecknad film. Hur många gånger man än lägger ett pussel, så passar ju bitarna bara på ett sätt.
Snövit och dvärgarnas glada sång är alltid medryckande. Så medryckande till och med, att kuddarna och filten i soffan där morsan suttit, kräver en rejäl omstrukturering efteråt. När så flugan surrar in i munnen på "Trötter"så skriker hon med igenkännande avsky, och slår ut med armarna så att Alladin-pralinerna som nyss låg stilla i sin ask, flyger åt alla håll. Tur att vi hunnit äta upp ett lager i alla fall. Och jag hade hunnit ta mina favoriter; körsbärslikören, från det undre.
Likadant med Askungen, eller As-kungen, som en del tror att det heter. Det är ingen ide' att rätta till soffan innan dessa båda inslag är klara. Och när Lady & Lufsen gör entre', får man diskret fösa en serviett i hennes riktning, för då blir det så vackert att ögon blir blanka och näsinnehåll löses upp.
Djungelboken väcker alltid den kiropraktiska sidan hos henne, när Mowgli, efter ett antal frivarv av Baloo's rallarswing, landar med ryggen mot en trädstam. "Ajajaj- det där gjorde ont"
"Jaså?- vartdå?- i cellofanet eller..?? Ferdinand prisas alltid för sin fridsamhet och den väldigt krumryggade hästen med den onödigt lättridande picadoren på, får alltid mammans sympatier där hon med bestämdhet anser att han inte skulle behöva vara med, "så gammal som han e'".
Piff & Puff som våldgästar Musse och Pluto är åxå populär. Lite obehaglig dock, när Puff blir tagen för ett ljus, och får huvet satt i låga. Det är riktigt otäckt. Formodligen hänger det ihop med att hon själv glömde ett ljus på sitt piano häromåret och höll på att bränna ner hela kåken. På nåt konstigt sätt hade det bara pyrt i pianot, och förmodligen under jättelång tid, utan att ta eld. Instrumentet var halvt förkolnat, men inget annat var rört. Änglavakt.
Hon beundrar ekorrarnas vänskap och samarbetsförmåga, och blir mäkta bestört när det vid ett tillfälle utdelas en smocka dom emellan. "Nämen- slåss dom??"
När Benjamin syrsa så till slut ska avsluta det hela, vet jag att det kommer att bli plågsamt. Bengt Feldreich ska ackompangera med sin falska stämma... och modern med en tredje, utrustad med kyrkovibrato. Jag känner att mina öron börjar smälta som stearinet vid sidan om Benjamin, och jag undrar varför alla djuren inte flyr istället. Jag vill det, men måste ju som traditionen bjuder, stanna kvar till slutet. Slutet gott och allting gott. Från oss alla. Till er alla. En riktigt god Jul..... Ja nu ja.
Så var det klart. Strax efter började vi klapputdelningen och framåt kl. 6 var det dags för Morsan att åka vidare. Och tur var väl det, för klockan 19:00 var det dags för nästa oöverhoppliga tradition: Karl-Bertil, som jag åxå sett alla Jular från början. Men jag var glad att inte Modern var kvar till dess. En dokumentärfilm per dag verkar vara gränsen för vad hon kan tåla. Och jag med...
God fortsättning på er alla, från oss alla.
评论 (21)
引用通告此日志的引用通告 URL 是： http://elkokodrillo.spaces.live.com/blog/cns!3755CE7CE301C97F!1565.trak 引用此项的网络日志
|
Så blev då klockan äntligen 15.00. 
|
|
