Kenth 的个人资料Kenth Krokodil´s vardag.照片日志列表更多  |  工具 帮助 |
|
12月19日 Tand lös i munnen- bländade tandläkaren Det är tur att skriftspråket uppfanns av Sumererna eller kanske var det Etruskerna. Varför gjorde dom det måntro? Var det för att slippa skrika mellan sandtopparna i öknen? Eller kanske för att man lätt glömde vad man ville ha sagt under den tid det tog att vandra till den man ville ha något sagt till? Lättare då att plita ner några tecken på en bit papyrus och skicka över en brevkamel med sitt skriftalster. Ända till den dag förstås, då det kommer ett svars-papyrus med ett stort frågetecken på, bara för att man glömt bort att berätta hur tecknen fungerar. Lika faan får man då knalla bort till addressaten och tala om hur man läser, och då kan man ju lika gärna berätta vad som står i korrespondensen. Så gick det nog till i början, men i slutänden fick dom ju till det i alla fall.
Min personliga åsikt är den att det hela började med att de fick så dålig tandhygien av att smaska dromedarknän och sockerbetor hela dagarna, att de tappade alla tänderna och fick svårt att prata så att de förstod varandra. Och med det språket dessutom. Jag känner ingen som behärskar Sumeriska eller Etruskiska idag. Det är ett dött språk på grund av tandlossningen, men skrivandet levde kvar. Och tur är väl det.
Varför skriver jag nu om detta tro? Inte en förbannad aning! Denna blogg har ingenting med skriftspråk att göra, annat än det faktum att det är det mediet som är valt för att åskådliggöra själva innehållet i densamma. Nämligen dentala dilemmor. Nämligen mina.
Som bekant var jag ju på mitt första julbord för året den 1:e December, och lyckades, med god assistans av ett oberäkneligt gäng sega knäckar, att bortpillra och nedsvälja en fyllning i nedre vänster ansiktshalva, kallad nedre vänster käkhalva. Jag raljerade missnöjt om det olägliga tajmandet av en slik händelse så nära innan Jul, och gick så långt att jag i ett infall av frustration, dristade mej att ta till kraftord och utgöt ett bestämt; "Typiskt"! Fem veckor av ihärdig hosta, och så nu detta, som likmask på löken. Vad mer kunde gå snett? Det visade sig ju ganska snart när, som ni vet, jag anträdde tandläkarmottagningen och lyckades bryta revbenet medelst en kraftig hostning och var tvungen att ansluta akuten istället. Detta var ju dessutom det andra försöket att gå till nämnda tandläkare. Den första gången fick jag ju feber och var tvungen att flytta tiden till revbensdagen. Att sitta i en tandläkarstol blev i och med brottet omöjligt på en vecka och jag fick se tiden an för att ringa om en ny tid.
Hur allt fungerar och är tänkt i universum, med alla sina fysiska lagar om allting, kommer nog aldrig att bli fullt förklarade. Stjärnor föds, lever ett tag och faller sen ihop till röda jättar eller vita dvärgar. Min käft fungerar ungefär likadant. Ett universum i miniatyr, där det tydligen är så att det är dags för lite ihopfallande. Som ett korthus har två gaddar till klappat ihop och sitter där nu som ett par misslyckade Calzone-pizzor. Utan fyllningar. Den ene har jag ingen aning om vart den tog vägen, men en vacker dag var den borta. Kanske hade den i sömnen gnisslats bort under ett anfall av mardröm, handlande om oral våldtäkt, eller nåt liknande som föranleder en kraftigt stängd mun. Vad vet jag? Fullbordat faktum gapade föraktfullt åt min tunga där den på morgonen sökte sig ner i hålet likt en alltför fet muräna under ett misslyckat försök att återinträda i sin håla.
Den andra började som en spricka efter att ha intagit en ovanligt hårt rostad macka med prästost och björnbärsmarmelad på. dessa små svarta djävulsbär, försvars-fulländat utrustade med sina stenhårda kärnor, som bara väntar på att få hamna mellan två utmanande bettytor. Jag förbannade mitt val av marmelad, och svor både otrevligt och heligt på att aldrig röra den sorten igen utan hålla mej till whiskeymarmeladen i fortsättningen. Man kan alltid lita på whiskey. Detta var i Söndags. På måndagen stegade jag upp till tandläkaren när jag ändå var på stan i annat ärende, och bokade en ny tid.
"Blir det bra i morgon?", frågade sköterskan milt.
"Det blir perfekt", svarade jag, och berättade om eskaleringen i munhålan. I bakgrunden kunde jag se Staffan själv, tandisen alltså, stå och gnugga gummihandskarna i monetär förtjusning. "Bedövning?" frågade han girigt, och som den mes man är när det gäller smärta i allmänhet, och tandrelaterade ondskor i synnerhet, svarade jag jatack-ande på frågan varvid gummihandskarna gneds ännu hårdare. Ett tag tyckte jag mej till och med förnimma doften av bränt gummi, vilket jag inte gjort sedan den dagen i min ungdom då jag av misstag på fyllan och villan, tog miste på en uppstoppad grävling och damen, som för den kvällen var föremål för mina könsliga behov. Hm... kanske en smula överdrivet när jag tänker efter. Så hårt gned han nog inte handskarna. Hur eller hur så var tiden fastslagen till dagen därpå, dvs idag, och jag gick nöjd däifrån. Så nöjd man nu kan vara med vetskapen om att någon ska blockera hela ens andningsapparat med diverse utomjordiska verktyg och borra sönder både blodkärl och käkben.
Kvällen kom och jag tröstade mej med en liten smörgås, överdragen med ett lager hemgjord skaldjursröra. Mumsfillibabba, tyckte smaklökarna. Far åt helvete, tyckte den spruckna fyllningen och lämnade sin post. Han trivdes tydligen bättre i papperskorgen, för det var dit han förpassades sedan jag med en viss möda lyckats lirka ut honom genom den halvmalda smeten i munnen. Man vill ju inte gärna kasta allt det götta bara för att en fyllning djävlas. Det nöjet ska jag inte bjuda på. Plomben kastades och jag avslutade min nocturna måltid, något mer kallsvettig och något mindre tröstad. Sedan förflöt en halvtimme i försöken att med tungan sanera håligheterna från de delar av födan som oundvikligt sökt sin tillflykt dit. Det är tur att man har inköpt en eltandborste, för något annat instrument skulle varit bortkastad tid. Behöver väl inte tillägga att även Listerin är en produkt som under denna tid varit frekvent utnyttjad.
Så kom då morgonen till den dagen vars eftermiddag betydde befrielse och återfyllnad. Det vill säga idag. Äntligen skulle man kunna äta som en krokodil igen och inte som en havsabborre. Klockan 16:50 var det dags. Klockan 08:30 ringer telefonen.
"Hej, det är Annika hos tandläkare Ahlstedt. Jag väckte dej väl inte?"
"Ja hej där, nä då jag är vaken(försök själv att sova en hel natt och morgon med ett brutet revben)
Lite oroligt flög tankarna iväg till att tiden flyttats till tidigare på dagen. Inte bra. Är man inställd på en tid hos tandläkaren, vill man inte gärna tidigarelägga den. Så kul är det inte där, och det krävs en hel del att mentalt ställa in sig på den tid man faktiskt fått. Så var nu inte fallet visade det sig.
"Vad bra", fortsatte hon. "Staffan har fått ryggskott och måste ställa in alla besök idag"
Jag blev stum i 10 minuter. I själva verket var det kanske tre sekunder, men det verkade längre medans jag bearbetade beskedet.
"Vad tråkigt hördudu", sa jag empatiskt, och menade inte för ett ögonblick att det var tråkigt att han fått ryggskott, utan för att jag fick leka havsabborre ännu ett tag.
" Vi har en tid på Torsdag förmiddag om du vill ha den?"
"Det vill jag", sa jag med mild desperation i rösten. "Jag tar den!"
Så nu sitter man här igen. I soffan med en bit tröst. Ska ta och sätta vad som är kvar av garnityret, i en grapefrukt. Med lite tur kanske jag kan utarma min julkassa lite till, till förmån för staffan's.
Gul Jod på er.
评论 (10)
引用通告此日志的引用通告 URL 是： http://elkokodrillo.spaces.live.com/blog/cns!3755CE7CE301C97F!1547.trak 引用此项的网络日志
|
|
|
