Man har svårt att se det, men det sägs att vintern har kommit. I alla fall på papperet. Rent meterorologiskt lutar det mer åt våren. Temperaturer som ibland strävar kvicksilvret upp mot 10 grader, och inte ett uns av det där vita som man har ett svagt minne av att kalla för snö. Men regn glömmer man inte. Nu är det på det viset att lagboken, som inte hyser den minsta flexibilitet för omständigheter, har i sitt konservativa sinne bestämt att vinterdäck ska påmonteras när den tolfte månaden tager sin begynnelse. Snö eller inte. Lagen skrevs på den tiden då snö var något som man med råge välsignades med redan i mitten på november, och ordet "klimatförändring" fortfarande bara var en enstavig spermie i Svenska Akademin's ordbok's stora, läderinbundna pung. Så under hotet om att ertappas av en övernitisk länsman, beslutade jag mej för att, om än några dagar för sent, byta ut sommarsulorna mot de lite mer grova vinter-dito'na. Dock enbart på SAAB:en, eftersom Carinan är utrustad med allrounddäck, och kan vänta tills snön verkligen kommer. Behöver jag säga att hon log i mjugg mot sin kollega, när insikten kom henne till klarhet om att hon nu kunde få se honom avklädas inpå bara hjullagren. Den gamla snuskhumran. Men tji fick hon. Efter att vinterdäcken forslats ut ur garaget fick CarinaII vackert ställa sig därinne eftersom uppfarten inte tillåter två bilar i rad när man ska mecka. SAAB:en log hånfullt tillbaka.

Ni som läst föregående bloggar, vet ju att jag just nu är något desimobiliserad på grund av delat revben, varför jag var tvungen att hitta någon som kunde vara mej till hjälp i denna situation av hjulbytarnöd. Blickarna föll förstulet på den äldre sonen. Såsom varande i färd med att lära sig bilkörningens och trafiklagstiftningens ädla konst på körskola, och såsom sjusovande arbetssökande, tyckte jag han var den mest lämpade kandidaten för jobbet. En lätt grymtning av missnöje från den hårdrockslånga kalufsen övertrumfades snabbtänkt med en halvsanning om att, "det ingår i körskolans mål att medverka i, och kunna utföra ett hjulbyte." Efter maten och en timmes smältande av denna, iklädde vi oss så de o-ömtåliga kläderna för ändamålet. Det vill säga; Jag, som inte kunde utföra så mycket, tog på mej mina jobbarbyxor, medan sonen drog på sig sina sedvanliga mjukisbyxor med hög E.A.S-faktor, och så gick vi ut. "Förlåt, vad sa ni? E.A.S-faktor? Easy-Ass-Scratch, förstås. Ni vet, såna med resår i midjan"

Ut vi kom, och in i garaget för att plocka ner vinterdäcken från sin hylla. "Ja- det är bara att sätta igång", sa jag, i ett så ickebeordrande-men-ändå-uppfordrande-på-ett-trevligt-sätt-röstläge jag kunde.

"Ska inte du lyfta"?

"Daah- Hallå... Revbeeen", utgöt en av sonens kompisar som var med, i ett försök att samla poäng hos mej. Han lyckades.

"Jaa, jag får nog hålla mej till att rulla ut hjulen. Detta är din show idag".

Ut på gården kom hjulen, och in i garaget rullades Carinan, med grillen förvriden i en sur min.

"Så kan du plocka fram korset och domkraften. Dom ligger i bagagen"

Jag rullade hjulen i sina rätta positioner framför sina respektive hjul-hus, och sonen lufsade fram och öppnade bagageluckan.

Ni som någonsin ägt en SAAB 900 GLE, vet att dessa fordon är begåvade med extremt tung baklucka, och att den hydraliska upphängningen av denna är klart underdimensionerad och vägrar bära upp tyngden när temperaturen sjunker under 5 plusgrader. Idag var det plus 3, grader.

Upp åker luckan, in kryper ungen för att få tag i lyften längst in, och ner åker luckan. Och fast sitter ungen. Låsbulten hade på ett finurligt sätt, satt sig i mellanrummet mellan "myntinkastet" och byxresåren och gjorde att alla försök till utkrypnad resulterade i att brallorna försökte ombilda sig till ett par stringtrosor, ivrigt gnagande mellan skinkorna. En dämpad vädjan om assistans, lite panikbetonad, men maskerad med falsk tonårsnonchalans, kvad ut från de sprattlande benen i bilen. "Kan nån komma då !?!" Med lite fantasi av det mera morbida slaget, kunde man för en sekund inbilla sig att det var de kämpande skinkorna som likt en buktalare, eller i detta fall; en baktalare, uttalat orden, och kamraten och jag stod en stund stilla flinande och betraktade skådespelet, som för att befästa intrycket ordentligt för framtida hågkomster och goda minnen. 

"Vill du ha kaffe?", frågade jag kompisen, innan vi skrattande hjälpte den nu rödhövdade ynglingen ur björnsaxen. Med några helt nya svordomar kasade han ur bilen som en nyfödd val-kalv ur en val-ko, och landade knäledes bakom kofångaren. I handen och armen som följde, hängde domkraften som en stor röd moderkaka i sin navelsträng. Nu var vi tvungna att lägga band på oss och inte skratta mer, eftersom det kunde resultera i att sonen i ett harmat tillstånd skulle lämna alltsammans och gå in. Det fick inte ske, eftersom bilen skulle på besiktning dagen efter och var tvungen att ha däck med godkända mönster. Sonen såg dock ganska road ut själv, trots att han förgäves försökte dölja det, så arbetet gick vidare.

Nu var det dags att lossa alla muttrar lite, så att det skulle vara lättare att få bort hjulen när de väl var upp hissade. Eftersom det var jag som satt dom på plats förra gången, och eftersom jag är en smula starkare, fick han ta i så att tinningarnas ådror stod som armeringsjärn i skallen. En annan sak man måste tänka på, är att fälgkorset är ordentligt appliserat på muttern innan man börjar ta i. Annars kan det hända att man slinter och slår ena handen i marken, samtidigt som den andra tillsammans med korset, kan orsaka försök till själv-kastration. Det vill säga ett omilt slag mot fortplantningsbollarna. Vilket var precis vad som hände. Efter en stunds uppfinnande av ännu färskare okväden samt en stunds välbehövlig vila, och jag vilt bitande mej i tungan, fortsatte vi. Nu löste vi det så, att han drog i ena delen av korset, och jag tryckte med foten på den andra. Det gick klockrent. Inget mer smuts på "klockorna". Det var dags för nästa moment.

Domkraften är av "garagemodell" med fyra hjul på och en stadigare stomme än de som normalt följer själva bilen. Detta innebär att lyftytan på liften inte stämmer överens med fästet på bilen. Därför måste man ha ett mellanlägg för att inte skador ska uppstå. Dessa kan variera i utseende, beroende på vad som finns till hands. Denna dag fick en överbliven plankstump från sommarens snickarkonster tjänstgöra som skydd. Något lång kanske, och något tunn, men det skulle nog gå. Under med "domarn" in med plankan, å så pumpa på. Straffet för den tidigare skadeglädjen lät inte vänta på sig. Hade jag hängt med flitigare på ekvationslektionerna i skolan, hade jag vetat att 1100 kilos tryck på en halvtumstjock planka i uppåtriktad riktning, medför en hastigt och oväntad brytning. Ett "knak" senare hade plankan gått av och utdelat ett slag i min tröga skalle. Tack Gud, för att du lär mej ödmjukhet med jämna mellanrum. Men plankstumpen fick i alla fall en mer lätthanterlig och funktionell längd.

Nu skulle hjulen av. Bilen var upphissad i lämplig höjd och handbromsen var behagligt åtdragen. Kunde inte nog betona det viktiga i detta för sonen. Det var väl därför resten av bytet gick smärtfritt. För oss och bilen alltså. För omgivningen fanns det fortfarande en del att utstå. Första däcket åkte av med en rörelse som om den vore regisserad av en Hollywood'sk stuntcoordinator. Men istället för att landa snyggt några meter åt sidan, hamnade det istället upprätt, och begav sig iväg på en resa genom trädgården. Vi följde däcket i spänd tystnad, med luftfyllda kinder och stora ögon, där det som i slow motion styrde sin kosa mot en grupp ljuslyktor, som hustrun kärleksfullt och med stor omsorg placerat i en täppa nedanför trappan. I en härva av trappa, täppa och trasig trevnad, stannade hjulet. EN lykta, snitsigt upphäng på en metallstång nedstucken i jorden, hade klarat sig. "EN hel av fyra är ju bättre än fyra o-hela", hann jag resonera med mej själv, innan däcket beslutade sig för att tappa balansen och sakta lägga sig till rätta även över den sista lyktan. Sakta gav den smala metallstången med sig för övermakten och böjde sig underdånigt ner i myllan.

"Jaha. Det var det det. Någon som har några böner att be fram till klockan sex?" Då slutade nämligen hustrun jobbet och skulle komma hem.

Det var ingen som hade det, så det var bara att hala fram plånboken och bereda sig på att ersätta det skadade.

Nästa hjul stod på tur. Av åkte muttrarna, och denna gång skulle det väl fungera. Med viss fruktan lät jag det hela fortgå. Skadan var ju redan skedd och efter en snabb besiktning av hemmanet, kunde jag inte se att det fanns ytterligare saker att förgöra. En snitsig, diskus-inspirerad rörelse satte hjulet i flykt. Det landade snyggt på sidan, men inte helt slätt, och snart var även det på väg.

  Mitt på gården har vi en samling ganska välväxta och täta enar, som effektivt hindrar insyn från gatan om man någon gång under sommaren skulle ha ett naket ärende ut på trappan. Det var nu mot dessa träd som hjulet riktade in sig. Med ett brak av torra kvistar som knäcktes, störtade missilen in i grönskan. Med samma fart, UT ur grönskan, störtade nu grannens röda katt. Mycket miss-nöjt fräsande och med böjd rygg och svans, satte den av i fet galopp mot garaget där en glipa i dörren utgjorde en perfekt fristad.

Lika chockad som katten var, lika roade blev vi av synen. Glädjen förbyttes dock snart i grämnad när jag försiktigt öppnade dörren för att se hur kissen mådde, och upptäckte att han av hämnd och nöd, var i färd med att spreja ner Carinans ena bakfälg med en i katters nosar, väldoftande brygd. Glädjen kvarstod dock hos de båda ynglingarna, som skrattande stod och såg på när jag försökte schasa ut katten ur garaget med hjälp av en gammal skidstav.

De resterande två däcken gick i det sansade monterandets tecken, där inga fler missöden tilläts. Det blev heller inga fler.

Någorlunda nöjda gick vi så in och drack vårt kaffe. Och funderade på en trovärdig historia att presentera angående lyktorna.

God Hjul på er.