Kenth 的个人资料Kenth Krokodil´s vardag.照片日志列表更多  |  工具 帮助 |
|
12月8日 Ja - så var det då dags igen(Ett tips: Läs denna i "kommentar"-läget)
...... Ja, så var det då dags igen. Julbord i lördags. Jag och min hosta var inbjudna tillsammans med resten av Netto's personal. Det hela anlades på det anrika Gränsö Slott och var på det hela taget en angenäm upplevelse med god mat och en inramning som genast förde tankarna till "Fanny & Alexander". Även om man bara tog en enda bit av allt man tyckte om, och var noga med att inte roffa åt sig av potatis(som man ju som bekant kan äta hemma), risgrynsgröt och bruna bönor, så blev ändå tallriken överfull. Och det var bara det kalla än så länge. Likadant med det varma. Lite av allt, genererade en lika ofrivilligt stor mängd mat som man genast förstod inte helt skulle orka hitta vägen ner till magsäcken. En förlupen tanke med ett styng av dåligt samvete till de svältande, förträngdes effektivt av ett frossinfesterat sinne som istället inriktade en oro över att inte få plats med dessertbordets gottigheter.
En kortare paus senare, nedsköljd med en sval öl, hade ett litet hörn i den nordöstra delen av magen skunkit ihop så pass att man i tvång skulle kunna pressa ner ännu en obefogad tugga. Chokladpudding, risalamalta, ostkaka, struvor, tårtor och lösviktsgodis trängdes på bordet och tjivades om min uppmärksamhet. Helt tyst, i ena änden av bordet, stod en skål med hemkokt knäck och lockade blygt med sin gyllenbruna yta. Den visste att den inte behövde hovera sig som de andra gotterna. Svagt leende var den medveten om sin speciella position som säsongsbunden attraktion. De andra konkurrenterna på bordet var ju tillgängliga året runt, medan knäcken minsann, stoltserade i sin exclusivitet av att vara tillgänglig blott en gång per år, och då vara den som toppar dessertbordets A-lista. Det var därför inte direkt överraskande att ett 10-tal formar med denna mandelblandade höjdpunkt fick en hedersplats på assietten, majestätiskt nedblickande på de mindre värda undersåtarna runt omkring. Självklart skulle dom förtäras sist. Så skedde också.
.... Ja, så var det alltså dags igen. Skälet till bloggen. Denna höst's uppradande av diverse motgångar. Vet inte exakt när det hände, men när alla knäckarna var uppätna hade dom som hämnd för mitt frosseri, tagit med sig en tandfyllning på sin sista resa. Utan att jag märkt det. Skulle bara fattas att den satte sig i blindtarmen som extra bonus också. Så blev det tack och lov inte, men varför händer sånt här bara till jul, när man har så mycket annat att lägga pengarna på? Fa'-an så typiskt. Knäckjävel. Det var väl bara att bita i det sura äpplet, men jag gjorde inte det, för då hade väl nåt annat lossnat också. Bäst att hålla sig till mjuka, icke potentiellt plombbortdragande livsmedel hädanefter. Men man går aldrig säker. Lyckades en gång bli av med en fyllning under inflytande av ett ovanligt illasinnat gele'hallon.
På måndagsmorgonen gjordes det fasofyllda samtalet till min orala livmedikus, som hade mage att garva när jag beskrev mitt dilemma. Han skrattade nog hela vägen till banken den dan, men jag tog i alla fall en återbudstid på tisdagen som var tillgänglig därför att den patienten blivit upptagen på annat håll. Hon skulle på Julbord!
Tisdagen kom och tiden för återfyllning närmade sig. Så gjorde också en febertopp. "Detta kan inte vara sant!!" Svagt frossdarrande slog jag än en gång numret och förklarade min belägenhet. Tandsköterskan skrattade inte, utan sände lite välbehövligt medlidande genom tråden och gav mej en ny tid till torsdagen. Tackar för det, och återvänder till soffan och en rejäl skål med självömkan att trösta mej med. Ironiskt nog, och paradoxalt nog med tanke på hur utsatt jag äro, så har jag ett starkt immunförsvar, och bara någon timme senare gav febern med sig. Skit också! Nä jag ringer inte igen, utan väntar på torsdagen som är sagt. Min tid är säkert redan tilldelad någon annan olyckosam julbordare.
Onsdagen förlöpte i hostans och soffpotatisens tecken, utan särskilda tilldragelser. Så och kvällen och den påföljande natten. Så kom torsdagen och förväntningarna stegrades över det välkomna besöket till "Tandis". "Schååååårr bääjby". Förskräckelsen stegrades. Ingen kan väl känna förväntningar inför dentala avrättningar. Hur eller så, så blev det dags att styra kosan mot stadens centrum, platsen för den förhatliga mottagningen. Hade för en gångs skull lite tur och hittade en parkeringsplats precis utanför ingången, satsade 6 spänn i parkeringsautomaten, nog för 50 minuters tandlagning, och stegade mot entre'n. En annan snubbe gick in precis före mej och höll vänligt upp dörren. Jag tackade för hjälpsamheten med ett uppriktigt "Tack", och klev in. Ordet "tack" satte ju som brukligt är mina stämband i vibration, vilket i sin tur retade min hostnerv, vilket i sin tur medförde att jag var tvungen att utfärda en sista uthostning innan det var dags för konstant gapning. Föreställde mej att det skulle vara rätt så svårt med munnen full av bomull och byggnadsställningar, så det var lika bra att göra det ordentligt så kanske det höll sig lugnt genom proceduren.
Ja... så var det då dags igen. Ljudet av en torr kvist som brast, ekade i kroppen och benen vek sig, som under en färskslaktad sugga. Som tur var hade han som gick in före mej inte kommit så långt, utan undrade oroligt om allt var bra. "Ett revben", lyckades jag väsa fram genom den smärtröda dimman. "Jag smällde ett revben". Som tur var...igen, skulle även han till samma tandläkare, och erbjöd sig att meddela att jag hade varit tvungen att byta till en annans mottagning. Akutens. Med decimeterlånga steg och andetag djupa som hos en astmatisk blåmes, hasade jag mej tillbaka mot bilen. "Satan åxå. Och sex spänn åt helvete mee". Efter ett minst sagt försiktigt baxande, och med en önskan om ett gigantiskt skohorn, satt jag till slut bakom ratten och styrde kosan mot sjukan, oupphörligen välsignande uppfinnaren av servostyrningen. Hade jag haft SAAB:en nu hade jag bara kunnat köra rakt fram, vilket bara skulle inneburit hamnbassängen som nästa anhalt.
Det lilla ljuset mitt i bedrövelsen var, att nu skulle jag ju i alla fall få en röntgen av lunga och revben, och äntligen få veta om det rörde sig om något allvarligare än bara hosta. Fem veckors brölande är ju trots allt inte normalt. De tidigare läkarbesöken hade ju båda två utmunnat i diagnosen viruell bronkit, och då kan de ju inte göra annat än att vänta ut skiten, men denna gång var det ju ett benbrott, så nu så............ Vad jag bedrog mej.
Med ett extra påtagligt hasande, och en något övertydlig min av teatraliskt lidande för att bli tagen på största allvar, kom jag så fram till luckan för anmälan. Jag redogjorde väsande om min situation, och hoppades att jag såg lika blek ut som jag kände mej.
"Vi gör inget åt revbensbrott. Det är bara att vila". sa hon, och fet-dissade min sorgliga skepnad.
"Men min hosta tillåter ingen vila. Kan man inte göra en lungröntgen ändå?
"Jo, men det kan du inte göra akut. Du får kontakta distrikten om det.
"Men de har ju gått hem nu"
"Ring detta nummer om det blir värre". Hon gav mej numret till sjukvårdsrådgivningen. "Dom kan ge dej en akuttid om du tycker du behöver det. Du kan ju i och för sig vänta här, men det kan ta hur länge som helst, eftersom det inte är högprio på sånt här."
"Jag ringer hemifrån" sa jag, och tänkte stilla att de borde byta namn från "Akutmottagning" till "Endast döende-mottagning" istället. Hur eller så, så ringde jag numret jag fått och beskrev än en gång vad som gällde. Efter att ha fått utföra en del rörelser enligt sköterskans anvisningar, kom hon fram till att jag förmodligen hostat av ett revben. NÄ-HÄÄÄ? TROR DU?
" Jaduvetattdomgörjuingetåtsånaskadorannatänvilanuförtiden"
"Nä jag hörde det, men kanske man borde röntga lungorna eftersom jag gått mer än tre veckor med skiten"
"Mennugällerdetattfådejsmärtfri,såtatvåPanodil500mgochenIbumetin400mgsådufårsovainatt.
Såkanduringadistriktenimorgonomdufortfarandetyckerattdtbehövsenröntgen."
"Okej, tack" Det var dags att ge upp. Jag gjorde som hon sagt och tog panodil och ibumetin, och det fungerade faktiskt. Men att ringa tillbaka till Distriktsmottagningen gav jag faan i, för att slänga ut ytterligare 150 kronor på att få samma besked som förut utan inte få någon röntgen, var något som inte tilltalade min krassa kassa. Verkar som om det är bättre att spara pengarna till begravning istället för att göda ett system vars enda syfte verkar vara vårdbesparingar genom avgifter utan åtgärder. Man får väl vänta på döden som en gammal elefant, skaldade Hasse Alfredsson. Så får det bli. Att hosta fullt ut är nu omöjligt, utan får istället begagna mej av ett 20-tal korta harklingar, likt en katt med krupp, för att nå samma slemlösande resultat. Allt annat kastar mej in i helvetets sjätte ring av smärta. För att inte tala om nysningar. Dessa oberäkneliga djävlar som kommer från ingenstans. De är min största skräck just nu. Har lyckats hejda de flesta, men en av dom smet igår på Kvantum, vilket resulterade i en kollaps bland en massa Pepsiflaskor. Dessa höll just då på att bli upplockade av en man som också pangat ett revben en gång. Han var högst medkännande och berättade att han ådragit sig sin skada under en hård hockey-match. "Ja det är inte lätt att vara man", sa jag maskulint, utan att avslöja hur jag fått min, betydligt mindre macho-relaterade skada. Jag lät påskina att det rörde sig om kamsport, även denna gång. Precis som det förhöll sig i September.("Renbenspjäll- en saftig åkomma")
Tack för mej, för denna gång. 评论 (10)
引用通告此日志的引用通告 URL 是： http://elkokodrillo.spaces.live.com/blog/cns!3755CE7CE301C97F!1475.trak 引用此项的网络日志
|
|
|
