Kenth 的个人资料Kenth Krokodil´s vardag.照片日志列表更多  |  工具 帮助 |
|
11月23日 Wannahockaloogi- hosta i hösta. OBS! Bör ej läsas av magsvaga och kvackel-sensiblaHösten i all ära med alla sina vackra löv och sin höga luft, men vad är meningen med alla dessa höstrelaterade sjukdomar som verkar vara det bestående minnet man får behålla av denna säsong? Bakterier och virusar är ju inte direkt förtjusta i kalla luftar, så man tycker ju rent logiskt att de borde försvinna när Oktober visar sitt kylslagna ansikte. Sanningen är den att det är precis vad de gör. De försvinner in i mänskliga kroppar där fukt och värme utgör idealiska övervintringsmöjligheter. Såsom innehavare av en reptilkropp, i egenskap av krokodil, brukar jag vara oblygt skrytsam med min sällan sviktande hälsa och min näst intill övernaturliga förmåga att avskräcka bakteriella inkräktare.(Ett undantag är urinvägsinf. som det skrevs om i våras) Det är nu ännu en gång dags att med huvudet böjt i ödmjukhet, göra avbön för skrytet och underdånigt sälla mej till er andras, sjuka skara. Sedan ca två veckor tillbaka är jag ovillig hyresvärd till en mycket illasinnad varelse som beslutat sig för att begagna mina lungor som vistelseort för utövande av hälsonedbrytande aktiviteter. Inte är han mycket till hyresgäst när det gäller hyran heller. Det enda som hittils utbetalats är en sanslöst otrevlig hosta i ett otal märkliga stadier. Såsom alla hyreshus med självaktning, har även mitt, en stab av duktiga vaktmästare som håller ordning på ägorna. De har gjort ett bra jobb med att hindra varelsens kompis, "febern", från att flytta in, men detta har medfört ett missnöje hos honom som istället gjort hostan desto mer framträdande. Jag fick ingen förvarning i form av sura halsmandlar eller nästäppning. Ingen torr tunga med smak av död mård på morgonen. Ingenting som på minsta sätt talade om att förkylning var på väg. Rätt var det var så drog bara lungsäcken ihop sig, tvingade in fyra liter luft, som med sitt hastiga inträde retade flimmerhåren och med sina kittlingar, tvingade ut alltihop med en enda stor torrhostning. Ljudet av grus, hastigt hasande nedför en lutande spånskiva, trängde sig ut ur strupen och överraskade både mej och familj. Så var den etablerad.
De följande dagarna blev ett crecendo i besvikelse. I normala fall brukar ju hostor utvecklas från torr till mera lätthanterligt lös, där man åtminstånde får en viss tillfredsställelse i att kunna avlägsna de klunsar som orsakar hostningen. Så icke med min. Retfullt hade den satt sig tillrätta i lungspetsarnas mest avlägsna hörn, och fan vet med vad, för orubblig var den. Hur jag än tog i, med all kraft mina lufrör kunde tåla, så satt den som fastkedjad och vägrade släppa ifrån sig minsta lilla sekretplupp. Men hela tiden gjorde den sig påmind om sin existens med sitt gurglande ljud. Samma ljud som förekommer i filmen "The Grudge", om nån har sett den. Om inte, så gör det, så att ni förstår vad jag går igenom(Stackars människa). Tack vare den filmen satte jag ett ansikte på min inkräktare, och såg för mitt inre hur hon satt där med sitt svarta hår och nästlade in det i lungans alla håligheter.
Att gå och jobba var det minst lämpliga att göra, så det var precis vad jag gjorde. Det förekom ju ingen feber, så då gick det ju bra. Kamraterna på Netto var dock lite bekymrade så jag slapp vara i kassan, och tur var väl det. Inte så trevligt att spotta folk i ansiktet när de betalar. Jag sysslade med varupåfyllning istället, för på så sätt hade jag nära till lagret och den stora pappersrullen vid handfatet, när anfallen kom. Och det gjorde dom ofta. Gärna när jag släpat på en tung pall med öl och fått upp andningsfrekvensen något. Det första oförberedda hostet tömde lungorna totalt och tvingade mej till kraftig inandning, som i sin tur, med sin kallare luft retade fram nästa, i dubbel hastighet. Blodet rusade till huvudet av ansträngningen och jag var övertygad om att en svimning inte var långt borta. Lutad över öl-pallen bjöd jag kunderna på en kaskad av läten, likt en flock knölvalar i könslig upphetsning. När den värsta yrseln lagt sig, gick jag så obehindrat jag kunde, mot lagret och en välbehövlig näsduk. Hostan följde med, följd av kunders bekymrade blickar. Nästan framme kom den sista hostningen. Den som tvingade ihop min diafragma till ett katrinplommon och som tillsammans med den sista luften i lungorna, också förde med sig en rejäl munfull av youghurten från frukosten som ansamlade sig i munhålan med ett gurglande ljud som från en döende pestsmittad. Med den vita läckerheten sipprande mellan fingrarna, tog jag de sista stegen mot lagret i en gaselliknande trav och befann mej strax befriat lutande över närmsta sopsäck med återvinningsbar plast. Lustigt nog hann jag fundera över i vilken ny plastprodukt man senare skulle komma att återfinna mitt DNA.
Krävs inget geni för att komma på att den dagen var körd. Jag letade upp den största handuken jag kunde hitta och kastade in den. Sen gick jag hem. Väl tillbaka i soffan hade jag hela eftermiddagen på mej att förbanna mitt öde, och hostan som aldrig verkade lossna från sina förankringar. Man vill ju gärna ha LITE utdelning för sitt kämpande, men inte minsta lilla slem släppte taget.
Dagen därpå var en fredag. På lördagen skulle vi och några vänner åka till Åland med Cinderella för att se hur det ser ut där. Jag var tvungen att göra något och gick följdaktligen till en läkare med mina beskymmer. Fem minuter efter jag träffat honom, gick jag därifrån, 150 spänn fattigare och med ett besked att det inte var lunginflammation. Det blir en tim-inkomst på 1800 baloobas, om alla patienter går lika fort. Jag tycker att man alltid kommer från läkaren med en känsla av att man aldrig får riktigt valuta för pengarna. En liten sänka och kanske åtminstånde en tillstymmelse till inflammation kunde man väl fått, men nädå. Jag fick i alla fall ett recept på Cocillana Etyfin, ett morfinbaserat läkemedel som skulle strypa en del receptorer till hostreflexen. Men den kostade ju också pengar, utöver de 150 jag redan "förslösat". Det där med morfin, var ju i alla fall en tröst. Den fick dessutom inte blandas med alkohol, vilket ju var förträffligt med tanke på lördagens resa. Vi skulle ju bara för att se Ålands hamn i två timmar och sen åka tillbaka, inlåsta på hytten. Eller hur!!! Det var bara att välja. Hosta eller dricka. Det blev en kompromiss. Hosta och dricka. Jag väntade med medicinen till dagen därpå. Kanske kunde den hjälpa till att blockera kopparslagaren på morgonen också. Det gjorde den inte. Och den verkade inte mildra hostan heller. Det som hos medpassagerarna på uppresan säkert uppfattades som lite halvlustig kuriosa, ungefär som man tycker det är kul när någon nyser, blev till en riktig plåga för dom på hemresan, när de flesta var mest intresserade av att sova efter en jobbig natt, och dag.
På måndagen kom febern. Mitt osedliga leverne under helgen hade tydligen lämnat någon bakdörr på glänt, och där passade den på att smita in, ivrigt ledsagad av den redan städslade inneboenden. Tillsammans hade de ett livligt kalas hela dagen, och bringade mej ner i trötthet och skallplåga. Försökte ändå att jobba på förmiddagen, men blev hemkörd vid 12, då jag skrämde kunderna med min anblick och mina brunstvrål. Soffan fick bli min kompis resten av dagen och sängen blev en tidig älskarinna. Av någon anledning fick jag oftast vara ifred från hostan om jag låg på höger sida om nätterna, men så fort ryggen eller vänstersidan kom på tal började The Grudge att gurgla, och rosslandet övergick snart i hostattacker. Klockan halv fyra på morgonen hade jag i feberyra förlorat lokalsinnet, och väcktes av att jag låg på ryggen och kämpade mot slemdrunkningen. Det var bara att sätta igång serenaden. Säga vad man vill om feber, men den hade i alla fall löst upp en del av det jag redan innan visste fanns därnere, och blev på något sätt en liten ersättning för lidandet. Efter sisådär en tio rejäla försök i mörkret kom så betalningen. Något förvånad analyserade jag vad som matrialiserat sig i munnen. Utöver det väntade slemmet infann sig även något som bäst kan beskrivas som två medelstora bitar överkokt spagetti. I sömndrucket tillstånd försökte hjärnan visualisera vad det rörde sig om, men bildade bara illustrationer av ringlande maskar. Lite oroligt försökte jag fundera ut var i vävnaden dom hade passat in. Hade jag i munnen en avgjutning av lunglobernas anatomi? Jag pillade ut dom i handen och svalde resten. Tröttheten hindrade mej att gå upp, och moralen förbjöd mej att spotta på golvet. Jodå, de kändes som spagetti också. Eller kanske som nudlar. Skit i semantiken. Otrevliga var dom, men ändå en bekräftelse på att det kanske var på väg mot rätt håll. Sedan jag snyggt placerat dom på ett stycke toapapper, tog jag 8 ml Cocillana och somnade om. Febern sjönk.
Dagen därpå gick i samma fotspår som tidigare, nu med den skillnaden att utdelningen av hostandet ökat något. Andelen lösgjort slem hade ökat markant och bidrog avsevärt med den dagens nedkortande av matkontot. Hoppas innerligt att naturen tänkt på att tillföra någon form av näringsämne i avfallet, för det var denna dagens huvudsakliga födointag.
Fram emot eftermiddagen fick jag åter tillfälle att stifta bekantskap med nattens nudlar. Denna gång i dagsljus. En stadig harrang av hosta, tvingade upp ett par från mörkret, och blottlade dom till allmän beskådan. Hade dom varit gröna, hade det inte varit bra ur bakteriesynpunkt men de lyste med en ljus, pastaliknande nyans, tillfredsställande bevisande att det rörde sig om en ofarlig men likväl misshaglig figur. Jag förpassade "pastan" till soppåsen och gled in i ett nöjt slummer i soffhörnet.
I skrivande stund sitter jag och hostan här i ofrivilligt samförstånd och kämpar för våra ståndpunkter. Han gör sitt bästa för att få stanna i sin lägenhet och mina små vaktmästare jobbar på hans dörrlås för att utföra den oundvikliga vräkningen. Sakta men säkert känner jag att vaktisarna kommer att segra till slut. Det är bara en fråga om tid, tålamod och uthållighet. Jag är i besittning av alla tre. Hans tid är ute........
Host host på er.. 评论 (7)
引用通告此日志的引用通告 URL 是： http://elkokodrillo.spaces.live.com/blog/cns!3755CE7CE301C97F!1443.trak 引用此项的网络日志
|
Hösten i all ära med alla sina vackra löv och sin höga luft, men vad är meningen med alla dessa höstrelaterade sjukdomar som verkar vara det bestående minnet man får behålla av denna säsong? Bakterier och virusar är ju inte direkt förtjusta i kalla luftar, så man tycker ju rent logiskt att de borde försvinna när Oktober visar sitt kylslagna ansikte. Sanningen är den att det är precis vad de gör. De försvinner in i mänskliga kroppar där fukt och värme utgör idealiska övervintringsmöjligheter. Såsom innehavare av en reptilkropp, i egenskap av krokodil, brukar jag vara oblygt skrytsam med min sällan sviktande hälsa och min näst intill övernaturliga förmåga att avskräcka bakteriella inkräktare.(Ett undantag är urinvägsinf. som det skrevs om i våras)
|
|
