Kenth 的个人资料Kenth Krokodil´s vardag.照片日志列表更多  |  工具 帮助 |
|
10月31日 Natten- en tid av våld och förnedring
Försvarslös ligger jag där. Medvetslös. Bortom all möjlighet till försvar och dementi. Så otroligt fegt. Ett offer för det oprovocerade våldet. Att helt omotiverat, och utan ett uns till bevis, attackeras med slag och sparkar i mörkret. Att väckas ur medvetslösheten av en knytnäve i sidan, bara för att sekunden senare åter glida tillbaka in i sömnens befriande dunkel. Det känns som en evighet innan man av smärtan från en spark på knäet, åter rycks till ytan av halv medvetenhet. "Sluta!"- hör jag någon som skriker. "Vänd på dej!" Ur en lealös mun hör jag mej själv mumla:" Vad då?"
"Du snarkar!!!"
Har ni någonsin hört något så befängt? Skulle jag snarka? Var finns bevisen? Var finns grunden till detta klander? Svaret är naturligtvis att det inte existerar några som helst konkreta belägg som antyder något så absurt. Bara ordet från en intilliggande Anka, som tydligen forlorar all verklighetsuppfattning när det blir natt. Hela saken faller ju på sin egen orimlighet. Om jag verkligen snarkade, så skulle väl jag vara den förste att vakna av det. Jag är ju ändå närmast det påstådda ljudhålet. Nä, jag tror det hela är en ursäkt för hustrun att ta ut sina undertryckta aggressioner på någon som är för trött för att ge tillbaka. Det finns svullnader, frakturer och blånader över hela kroppen som talar för det. Tro faan att man aldrig känner sig utsövd.
Häromdagen fick jag en "present"- som den kallades. Något som jag genast förstod, enbart var ämnat för att späda på den nattliga förödmjukelsen ännu mer. Det var en anordning som bäst kan beskrivas som en fel-puppad fjäril, och var inköpt på det lokala apoteket. Den skulle appliseras med en "vinge" i vardera näsborre, med syfte att spänna ut näsan till en gorillas storlek och på så sätt förhindra att inandad luft drog ihop nämda borrar mot sina respektive näsväggar, frambringande de (påstått) störande lätena. Vilket bullshit. Inte ens i vaket tillstånd och med den fulla kraften i mina lungor, kan jag göra en inandning som ens en gång förmår dra ihop en stolt snorlobba. Än mindre två tämligen fasta och broskrika näsvingar. Men för att minska ner på den nocturna misshandeln och förnedringen, var jag villig att spela med i teatern.
- "Jag måste få sova ut någon natt", snattrade det lilla fjäderfä't. Ja tjenare. Ska hon säga. Om hon lade lite mindre energi på dessa vågräta kampsporstutövningar och koncentrerade sig på att sova på sin sida av sängen, så skulle det nog främja bådas våra sömnader.
Nåväl, kvällningen kommo, och som en del av experimentet kom's det ensidigt överens om att hon skulle gå och lägga sig först för att gå in i rem-sömn så nära döden som möjligt, innan jag äntrade scenen för min roll som avskedad trumpetare. Det passade utmärkt för hon går i alla fall oftast först till vila eftersom Ankor är tröttare än krokodiler, till naturen, medan vi kallblodiga kreatur gärna sitter en stund extra framför datorer och TV-apparater där vi alstrar vår trötthet inför natten.
Någon timme senare kändes dock ögonen grusiga nog för att göra ett försök. Så, ner till havsbrynet för en kvällstvagning och en sanering av munhålan. En liten dunst av Neceril- spray i nosen så att luftvägen skulle vidgas maximalt, och sen bar det ner för trappan till nattlegan och den väntande sovlingen. Tunga hämtningar av andan från hustrun, vittnade om att djupsömnen var på gång, så jag gled tyst ner mellan mina lakan och tände min nattlampa. Där i skummet på hyllan låg den. Asken med de två underverken, som uppenbarligen innebar jordens frälsning, väntade uppfordrande på min premiäranvändning. Med en nonchalant gest, som för att på ett patetiskt sätt övertyga mej själv om att allt var för mänsklighetens fromma, tog jag ner asken och plockade ut tingesten. Samma generande känsla som när man plockar fram en kondom, infann sig, och jag erfor plötsligt ett obehag. En känsla av skam, som om jag var på väg att utföra en nasal onani på mej själv. En förnimmelse av medeltid tog fäste i hjärnan när jag närmare studerade hjälpmedlets utformning. På den tiden fanns en trevlig liten anordning som hette "Järnjungfrun". En sorts sarkofag med mänskliga former, i vars lock det monterats ett stort antal vassa spikar som, när man sakta stängde detta lock, plågsamt trängde in i, och långsamt slet livet ur, den persons kropp som av olika diffusa anledningingar placerats häruti.
Designern av "snarkbetvingaren", måste ha tagit intryck av detta instrument, för på spännsidorna av vingarna satt ett antal vassa "spikar" så att den skulle hålla sig på plats en hel natt. Även om man skulle röra sig som en tornado i sängen så skulle inte själva faan vara förmögen att avlägsna den, var det meningen. Visserligen var dessa "spikar" gjorda av samma latex/silikon-material som resten av fjärilen, men själva tanken var ändå tämligen motbjudande. (Som lite kuriosa kan nämnas att detta även skulle bli premiär för en sak till: Det var första gången jag skulle påträffas med både latex och silikon i en och samma säng. Visserligen har de aldrig förekommit var för sig tidigare heller, men i alla fall. Man föredrar ju ren hud och äkta vara. He he.)
Jag greppade tag om pjäsen med tumme och pekfinger, och började pressa ihop ändarna för ett lyckligt införande, när den plötsligt som en obstinat gräshoppa, tog ett skutt ur fingrarna, flaxade till lite med sina vingar och landade efter en kortare flygtur på hustruns ena öra, viket vänt mot taket utgjorde den inbjudande bilden av ett lockande fågelbad.
Ett missnöjt grymtande och en resolut handrörelse skickade den dock vidare mot okända mål genom sovrummets dunkel. Jag svor, av lika delar frustration över mina fingrars fummel och rädslan över att väcka den sovande skönheten. Så skedde dock inte, men jag väntade ändå, stilla som en mumie, någon minut tills jag återigen hörde det omisskännliga ljudet av djup koma innan jag sträckte mej efter reserv-fjärilen. Med erfarenheten i nytt minne, tog jag denna gång ett bestämdare tag om näs-skändaren, tryckte in den ena flärpen först, och därefter den andra, och släppte taget. "Floink"! Som två kyrkportar gapade näsan nu vidöppen och känslan av ett vacuum-släpp infann sig när luftutbytet med lungorna nu faktiskt gick en hel del lättare. Men hur i helvete skulle jag kunna sova med känslan av att två små smurfar stod och drog dragkamp i var sin näsvinge? Spikarna i flärparna spädde tveklöst på undringen. Jag greppade en av sonens lånade "Herman Hedning"- tidningar, och lade mej på sidan.
Förmodligen på grund av kroppsligt utsöndrande av endorfin, avtog så småningom obehaget och ersattes med en begynnande trötthet.
Kanske skulle det gå att somna trots allt. Trots idoga försök att hitta orsak nog att ta bort fjärilen, var faktumet det, att näsan på något sätt funnit sig i sin situation och kapitulerat inför övermakten. "Okay, jag ger den en natt's chans", tänkte jag, och släckte lampan. Dåsigheten lägrade sig över min lekamen, men jag förmådde mej inte riktigt helt falla in i sömnen. I det halvvakna tillstånd jag befann mej, började drömska bilder ta form i min hjärna. Bilder av mej, utfläkt som en minigris med socknens största tryne som välkomnande bjöd in varenda silverfisk i trakten på en näs-lig krogrunda. Och varför inte ta med sina polare sängkvalstren när dom ändå var på gång, som man läst befolkar alla människors bäddar. "Kom bara, här är öppet hus för alla som vill se hur en krokodil ser ut inuti huve't, och kanske få en matbit samtidigt." Usch. Jag drogs ur halvdvalan och var tvungen att börja om. På med lampan igen, och upp med "Herman". Fem minuter senare var det dags igen. Tröttheten gjorde ett nytt försök och jag tappade tidningen i golvet med ett fras. Famlande fingrar släckte lampan och sömnen kom smygande utan vare sig silverfiskar eller kvalster.
Det var då det började. Ett svagt surr som från en analkande folkmassa utanför, nådde mina insomnande öron. Inte tillräckligt för att helt väcka mej, men det interagerades i mina begynnande drömmar, på det där sättet när man inte vet om det är dröm eller verklighet. Folkmassan kom närmare, men ändrade nu sin karaktär till att mer låta som en flock vårkåta ejdrar på avstånd, som med sina: "Åååhh... Åååhhh... Åååhhh..," Befäste sin förvåning över de nyheter dom nyss fått veta.
Ljudet ökade gradvis hela tiden. Och hela tiden ändrade det sin skepnad till mer och mer märkliga konstellationer. När det till slut övergick från det mera uthärdliga kväkandet av förälskade lövgrodor, till det olidliga bräkandet från en svärm nybefruktade bergsgetter i samklang, förvann varje möjlighet till fortsatt sömn och jag rycktes nådalöst till komplett vakenhet och till klarheten om källan varifrån ljudet ifråga härstammade. Svaret var lika enerverande som triumferande. Hustrun snarkade.
Jaha. Här ligger man och har offrat både manlighet och integritet för att motverka ett problem som jag enligt uppgift skulle vara upphov till, och så visar det sig att upphovet kommer från den person som själv kastade den första stenen. Hämndens timme var slagen och jag levererade en kärleksfull knytnäve i de mjukdelar som omhuldade de nedre, mellersta regionerna av nämnda hustru. Hon tystnade.
Det hela stod nu klart för mej. Min teori om att den som blir störd av snarkningar är den som befinner sig närmast källan, dvs en själv, stod nu i ett bevisande klart sken. "Quod erat demonstrandum." Anledningen till att hon inte vaknade själv denna gång var naturligtvis att jag, i min outsägliga barmhärtighet, avslutade lidandet med min milda knuff.
Hur som helst föranledde resten av natten inga vidare avbrott av ljudstörande karaktär. Hustrun sov vidare som ett lamm(istället för get), jag sov vidare, som den riddare jag är, med min plastbit kvar i näsan ända till klockan 5, då endofinet var slut och taggarna pockade på uppmärksamhet, och vi vaknade vid 7-hugget morgonen därpå, båda två hyfsat utvilade .
Allt detta kommer förmodligen att bli föremål för ett desperat försök till dementi från "vissa", men vad vet hon egentligen om saken? Hon sov ju igenom hela dramat.
Skulle det vara så att jag aldrig mer skriver på detta space, och om ni någon gång går på Västerviks gator och får se en Anka som bär på en ny handväska av krokodilskinn, ja då vet ni hur det hela avlöpte.
Sådär. Nu ska jag sätta mej ner och vänta på att bli avlivad.
(Jag tror dock jag klarar mej. Hon har ett stort hjärta och en hel ocean av humor)
Jåår Crock
评论 (10)
引用通告此日志的引用通告 URL 是： http://elkokodrillo.spaces.live.com/blog/cns!3755CE7CE301C97F!1379.trak 引用此项的网络日志
|
Försvarslös ligger jag där. Medvetslös. Bortom all möjlighet till försvar och dementi. Så otroligt fegt. Ett offer för det oprovocerade våldet. Att helt omotiverat, och utan ett uns till bevis, attackeras med slag och sparkar i mörkret. Att väckas ur medvetslösheten av en knytnäve i sidan, bara för att sekunden senare åter glida tillbaka in i sömnens befriande dunkel. Det känns som en evighet innan man av smärtan från en spark på knäet, åter rycks till ytan av halv medvetenhet. 
|
|
