Sonen satt jämte och pratade oupphörligt om hur kul det skulle bli att köra igen och undrade om han tappat mycket sedan förra gången. Nerverna lös igenom den orala skyddsmuren.

"Vad skulle det vara du skulle ha tappat menar du"?, frågade jag, utan en tanke på finkänslighet. "Man måste ju ha något först innan man kan tappa det". Kom ganska snart på att skämt kanske inte passade just då, och slätade över det hela med jämförelsen om hur snabbt han lärde sig cykla och hur fort vi kunde ta av stödhjulen när han var liten.

Inte heller det var rätt taktik. Att tala om för en 19-åring hur han var som liten, ger dåliga vibbar direkt och främjar inte koncentrationen på körningen. Det hela slutade med att jag övertygade honom om vilken prestation det faktiskt var att köra en gammal SAAB från -84 med dess avsaknad av servo, och sin utnötta växellåda som pressade föraren till ett evigt letande efter rätt växel.  Innan jag lyckats trassla in mej vidare, var vi så äntligen framme vid "övningsområdet".

"Idag ska vi öva start och stopp", kvad jag med myndig stämma, som för att befästa att det inte fanns utrymme för några lösa tyglar denna gång. Min spacekompis, "Lilla My", är fd körskollärare och har givit en del tips om hur man bäst förmedlar kunskap om mobilt framförande. Låt dock ingen skugga falla på henne efter denna berättelse. Hur jag tolkar och vidarebefordrar hennes råd, ligger ansvarsmässigt på mej och mej allena.

Härvidlag var det alltså start och stopp som gällde. Det är oerhört viktigt att man får in rytmen och samarbetet mellan fötterna och pedalerna innan man går vidare. Traggling, eller mängdträning, som My kallar det, är det som ger resultat. Sagt och gjort. Vi svängde upp på en enorm plan på baksidan av Centralköket, där lastbilar på dagarna vände och svängde för i och avlastning av matkantiner. Här kan inget hända, tänkte jag. Inga träd och inga staket. Jag stängde av motorn och bytte plats med adepten. "OK," sa jag. "Ta och gå igenom vad man gör innan vi börjar". Lydigt räknade han upp rutinen. Starta, lägg i friläge, handbroms, gå ut och kolla lysen och blinkers.

Bilen startades med den sedvanliga startmotorslirningen. Man kan ju inte vara för säker. Reflexmässigt pressade jag ner vänsterfoten mot det pedaltomma golvet och knogarna vitnade runt handbromsen. Som om jag visste vad som komma skulle, tryckte jag omedvetet huvudet mot nackstödet för att motverka snärtskador. Drog lite extra i bältet också så att det satt tajt. Revbenet ropade att det satt perfekt och mer därtill. Alla dessa åtgärder måste ha tett sig som rena vitaminboosten för ett redan nervöst bilförarämne. Mycket riktigt. Ett harskutt senare var vi på väg. Eller inte. Kärringstopp. Ja det var bara att börja om från början.

Nu gick det aningen bättre. SAABen kved av behandlingen när lamellskivorna i gasglad friktion vittrade sönder, men iväg kom vi. Med ens fick vi båda två bevittna hur fort man kunde köra på ettan. Ljudet påminde om en ettrig motorsåg. "Det räcker, det räcker", ropade jag när mätaren gled över 40-strecket. " Ta det igen, men inte så fort nu." Tur att det inte finns varvräknare i -84:ans modell. Den hade, om den existerat, varit körd utanför skalan och förmodligen för alltid obrukbar. "Ok, ta å stanna igen så gör vi det igen." Nacken fick uppleva en omvänd whiplash, när pöjken ställde sig på bromsen och bringade bilen till ett gnisslande tvärstopp. (Påminn mej om att lägga in "mjuka inbromsningar" samtidigt med "start och stopp-övningar" i fortsättningen.) När jag efter ett par sekunder åter hittade andan, vid mina fötter, föreslog jag ett nytt startförsök, denna gång med en, om möjligt, något mjukare inbromsning. Och om det fanns utrymme, kanske också skänka en tanke åt kopplingen, så den trycks ner samtidigt som bromsen. Vi försöker spara på startmotorn, eller hur?

Sagt och gjort. Tio start och stopp, inom ramen av 30 meter, och det började gå ganska skapligt. Jag tyckte det var dags för en belöning. (Är detta rätt, My?).  "Bra, min son. Ta du och kör ett varv runt "anläggningen". Tänk på blinkers och att kolla trafiken bara. Så blev det. Vi satte av i milt sken över parkeringen med ettan på estimerade 3000 varv, tvåan letades upp förvånande snart och farten ökade till, i mitt tycke, svindlande 40 knutar. "Ta henne till trean", sa jag med darrande tvekan. "Håll dej på 40", tillade jag, för att försäkra mej om att kollisionen jag trodde var oundviklig, inte skulle medföra livshotande skador. "Lugn farsan, jag har koll", sa den lille jäveln, i ett försök att lugna mej. Min åksjuka hjärna drog sig till minnes en annan man som sa detta. Det var Edward John Smith. Han var kapten på Titanic, och vi vet ju alla hur mycket hans "koll" var värd. Likheterna mellan våra båda farkoster blev mer än önskvärt påtaglig när vi närmade oss den korsning där en vänstersväng gjorde sig alltmer påträngande. Kurvan kantades nämligen av ett antal knotiga bumlingar av granit-typ, som tedde sig likna de isberg Smith sade sig ha sådan koll på. Ska han aldrig svänga? tänkte jag. Ville dock inte säga något riktigt än. Vi hade ju ett par mikrosekunder kvar till sväng. "SVÄNG DÅ!!!  Ett pedagogiskt skri överröstade den säckande motorn, som fick utstå att driva bilen trots att bromsen var aktiverad. "OCH KOPPLA ÅXÅ". Förbannat smart av mej. Jag tyckte precis ett par nerver krypandes utanpå skinnet på sonen, där han försökte samla sig efter min skrikchock och samtidigt framföra ett döende fordon. Med den ryckiga styrstil som bara kan ses hos färska bilförare, kryssade vi förbi "isbergen" med marginalen av en gråsäls könshår. Det dammade till lite i gruset som omgav stenen, men vi klarade det. Jag drog nu ner värmen i bilen. Den var hädanefter totalt onödig. Svetten pärlade på huvudet och samlade ihop sig till en rännil som sakta strilade nerför nacken, ner mellan skulderbladen, fortsatte utmed ryggraden och lade sig till kylande vila mellan ett par fuktiga skinkor. "Bra", darrade jag fram. "Kör ner på stora planen igen, så tar vi lite start/stopp igen. (Puuuhh)

Vi kom runt hörnet och gjorde en viiid, fiiin sväng på planen innan vi stannade, häpnadsväckande mjukt. "Du kan ju göra så att du kör fram 10 meter, och sedan backar du tillbaka hit. Så får du träna backning åxå" (Vilket snilledrag va. Jag var på "G"). Så blev det. Ettan i, koppling upp, och bara ett småhopp. Bra bra. 10 nästintill perfekta meter. Så lades då backen i. Alla som kör bil vet att det alltid är lättare att backa, vad gäller smidigt kopplande. Vi var inget undantag. Mjukt och fint kom ekipaget iväg. Jag skådade en begynnande stolthet i adeptens ögon. "Du måste ju se vart du kör åxå. Vänd dej om!" Stoltheten dog och två flyende Golden Retriver, som nätt och jämt undvek att bli torrfoder under bakdäcket, vittnade om riktigheten i mitt påstående. Två damer, rastande sina älsklingar hade på ett hänsynslöst sätt smugit sig upp bakom oss och tydligen beslutat sig för att det var ofarligt att vistas bakom en bil där en skylt med "övningskör" klart varnade i ilsket grönt.  Så var då dom och deras voffsingar en erfarenhet och kunskap rikare. "Starta igen", väste jag genom ett urskuldande leende mot hundägarna. "Kör upp på parkeringen däruppe så håller vi till där ett tag." Väl där, tjugo sejunder senare, tog vi åter upp övningarna. Nu ackompanjerade av ett återkommande "Boing-ng-ngk", varje gång vi backade. Faan, tänkte jag. Nu har nåt pajat. Tack och lov visade det sig bara bero på att vi höll oss så nära asfaltskanten, att när vi for bakledes, "floinkade" radioantennen återkommande in i en gren från en envis kastanj som ovilligt släppte ifrån sig ett knippe löv varje gång vi passerade under. Hund-jävla-ägarna fick sin revansch, där de skadefnissade en bit bakom oss.

Bilen med flickan och pappan hade sedan länge försvunnit. De kände nog att utrymmet inte var stort nog för två ekipage av vår dignitet. I stället hade en mor med ung man i samma ärende, ovetande dristat sig till arenan. Deras begravning, tänkte jag. Det visade sig strax att den unge mannen befann sig på ungefär samma nivå som den unge mannen i min bil. Samma kärringstopp som, när de hände i vår bil, inte var ett dugg lustiga, var nu när de hände den nytillkomna telningen en outsinlig källa till illa dold skadeglädje. "Vilken klant va?" (Man måste ju gripa halmstråna för att bygga upp ett krakelerat självförtroende) "Han e ju mycket sämre än du." Vi körde nu i högervarv och nykomlingen valde dumt nog att köra vänstervarv. Det var ju oundvikligt att de två någon gång skulle vara tvugna att interagera i ett bilateralt, trafikalt dilemma, baserat på ömsesidig osäkerhet. Situationen lät inte vänta på sig. I en korsning blev det stopp. Vi stod nos mot nos som två marskatter på ett plankstaket. Vi hade gjort tecken för vänstersväng vilket också han gjort. Högerregeln är ju normalt sett ganska tydlig, men här skulle plötsligt båda lämna företräde för den andre, samtidigt som båda hade rätt att köra först. Vi som varit med ett tag vet ju hur båda kan köra samtidigt , men två som aldrig har gjort det fryser gärna till is i ett förvirrat tillstånd av villervalla. Jag försökte förklara hur man gör, och jag såg hur mamman i den andra bilen gjorde detsamma. Men på nåt sätt verkade det som om våra barn inte riktigt litade på att den andre fattade vad som menades, så där stod vi, sakta sjunkande i asfalten. Till slut började vi föräldrar, med yviga artighetsrörelser som renässansmänniskor i 1500-talets Frankrike, försöka förmå den andre att åka först. Tillslut insåg mamman att hon som kvinna hade det höviska företrädet, och talade om detta för sin son. De tackade och lämnade scenen. Dramat var över.

"Som avslutning idag kan du väl pricka in en av de där parkeringsrutona på ett snyggt sätt", föreslog jag. "Visst", blev det alerta svaret, och vi styrde målmedvetet kosan mot parkeringen. En kort vänstersväng  och en snabb gir åt höger, och jag såg i fasa hur det vita staketet med rutmarkeringen rusade mot oss. Mina fötter tvärbromsade mot det tomma golvet. Ett kvävt AAAhhh, kved ur min strupe, när så äntligen bromsen slog till och vi stod stilla. Ännu ett sälhår fick göra nytta. Dessutom hade han misstolkat vad jag menat med, "på ett snyggt sätt". Vi stod tvärs och snett över två platser. Kanske snyggt ur ett estetiskt perspektiv, men knappast ur ett trafikfungerande koncept-tänk.  Genast stod det klart vad som skulle stå på nästa sessions agenda: Idel parkeringar. Vi bytte plats och styrde hemåt, till en lång, renande dusch.

Sii ja läjter, alligäjter.