Kenth 的个人资料Kenth Krokodil´s vardag.照片日志列表更多  |  工具 帮助 |
|
10月6日 Samåkning- En form av Rysk roulette Idag var det Uffes tur att köra.
I och med att OKG's kärnkraftsverk befinner sig ca 6 mil från Västervik, är det både praktiskt och ekonomiskt att idka samåkning till jobbet. Man brukar vara tre fyra stycken i en grupp som alternerar bilkörandet varje morgon. Mycket funktionellt.
Idag var det Uffes tur att köra.
......................... Ursäkta. Var bara tvungen att ta ett "moment" och kontemplera över hur härligt det är att leva. Hur mycket man ännu inte hunnit se och hur gärna man vill vara med ett tag till för att om möjligt hinna uppleva ytterligare några av livets under...........
Idag var det Uffes tur att köra.
Uffe är en av de roligaste människor jag mött. Lång och smal, 55 bast ung, president för en lokal MC-klubb, ljushårig med antydan till grått. Skägg som delvis för tankarna till en ståtlig bergsget och ett språkbruk vilket lindrigast kan rubriceras som "mustigt". Han är en man som varit med om det mesta som går att vara med om. Större delen av livet har han tillbringat som sjöman på de sju haven vilket gjort honom till en äkta sjöbjörn. En svensk variant av Kapten Haddock, blandad med Anders Eriksson i galenskaparna. Roy, i "Macken" ni vet. Håll den bilden i minnet, för likheten är inte helt missvisande.
Hans sätt att framföra ett fordon hade redan tidigare nått våra öron(dvs vi som åkte med nu, men ännu inte fått den äran förrän idag) men trodde i vår enfald att det som vanligt tillhörde kategorin "överdrifter" i syfte att skaffa berättarna lätta komiska poänger. Historier om ignorerade enkelriktningar och gångbanor etc. avfärdades som kuriosa i en kryddad berättelse och skrattades helt enkelt bort vid frukostbordet.
Han hämtade upp mej först och styrde sedan kosan mot Rogers bostad(Roger från förra bloggen, ja). Lagom anlända där, blev krokodilen hastigt tvungen att låna toaletten innan vidare färd. Och tur var väl det, för efter upplockandet av Torbjörn, den siste resenären och den enda av oss som åkt med Uffe tidigare, dröjde det inte länge innan första incidenten gjorde sitt intåg.
Vi närmade oss en av stadens rondeller och bilen, en Golf Memphis, saktade ner. Rondellen var full med trafikanter som ivrigt pilade runt för att på ett säkert sätt förpassa sig till sina respektive avfarter. Så även en stor vit pic-up, som närmade sig. Intet ont anande väntade vi oss naturligtvis att även den skulle få passera. Varje normal bilist hade instinktivt beräknat avståndet som för snävt, men ett barskt -"Skit samma" ryckte oss smärtsamt ur den övertygelsen när våra nackar rycktes bakåt i ett kast av acceleration, utan förvarning och utan tillfälla att parera. "Wellcome Mr. Whiplash". Föraren i pic-upen ställde sig, av motsvarande förvåning, på sin broms och de ramsor som med all säkerhet florerade bakom den ratten, ackompanjerades av ett torrt skratt från chauffören bakom ratten i vår bil. Vi andra skrattade också, men av skilda orsaker. Där Uffes skratt bekräftade glädjen över de lyckade 15 centimetrar som skiljde bilarna från kollision, var våra bara en reflexmässig glädje över att fortfarande höra till de levandes skara. Som sagt. Tur att jag var på toan innan. Med ett glatt skrik från däcken susade vi ur halvvarvet och styrde kosan mot E22:an. Svetten bröt plötsligt fram ur huvudet. (Eftersom avsaknad av frisyr föreligger, kan jag ju inte säga enbart "pannan". ) Golfens värme stod på fullt, jag hade fortfarande jackan på mej, och det nyssa äventyret fick hjärtat att synkronisera med varvräknaren på bilen och alstrade därmed adrenalinvärme för fullt. En kort sekund funderade jag på att ta av jackan, men det skulle innebära att bilbältet fick knäppas upp och det var ett alternativ jag aldrig ens borde ha gläntat på i medvetandet. Hellre blöt än död.
Efter någon minut på utfartsvägen från stan, äntrade vi så E22:an söderut. Jag har nästan alltid retat mej på 2 till 1-systemen på vägarna, ni vet de där ställena där man ömsom åker i en fil och ömsom tvåfiligt. Allt som oftast hamnar man bakom en gubbe med keps, lasbil, buss och i värsta fall en moped, som drar ner farten i 2,3 lååånga kilometer. Så var icke fallet denna morgon. Jag välkomnade varje långsamtgående fordon med hela mitt panikbankande hjärta. Gärna ett hölass eller nåt. Det vore förträffligt, så man kunde lugna sig en stund. Äntligen såg jag skylten som beskrev hur vägen strax skulle smalna till en körbana. Med ögon som en 5-åring på julaftons morgon, spanade jag bort i morgondunklet. Nu hände nåt som aldrig hänt förut på denna sträcka.
Det kom ingen bromskloss. Inte så långt ögat nådde. Farten ökade. Stolparna på skiljeräcket vid sidan om bilen bläddrade förbi snabbare och snabbare, tills dom "smälte" samman till en enda enhet. Ett staket av fartblindhet. Med ett låtsat intresse av en sten utanför, försökte jag förstulet snegla på hastighetsmätaren. Den visade 140 och motorn var fortfarande under acceleration. Tankarna började utvärdera tänkbara flyktvägar, men fann inga. Jag kände försiktigt utmed dörren för att försöka avgör plåtens tjocklek, och om den skulle utgöra något som helst skydd när vi kanade av asfalten. Kunde inte säga säkert, men nog tyckte jag plåten på motorhuven rynkade sig i fartvinden. Ungefär som när man blåser på ytan av ett stycke utrullat aluminiumfolieark. Inget skydd där alltså.
Äntligen kom Gunnebo. Där fanns en fartkamera, och hastigheten sjönk till blyga 50km/h. *Pust*
En kort glädje dock. 35 cm efter kameran var vi åter uppe i 150. G-kraften tryckte hjärnan mot nackbenet och helvetet började om på nytt. Uffe höll en hand på ratten och dirigerade med den andra gester som förstärkning åt sina sjömanshistorier som för det mesta handlade om de kulturella skillnader som förelåg på bordellerna runt om i världen. Skrattande, och utan tillstymmelse till förtäckande ordalag, beskrev han livligt om hur han en gång i Hong-Kong glömde att ta ut tuggummit innan ett saftigt oralsex vilket medförde att nämnda tuggummi klibbade fast i den stackars flickans "buske". Att hon inte kände glädje över detta förstår nog alla, och han fick vackert gå över till grannen för att låna en sax. Vi skrattade så tårarna sprutade. Det var ganska förlösande efter att de senaste milen, mer eller mindre varit i ett tillstånd av ständig kramp. Så, efter att åtskilliga gånger ha inbillat sig att kor varit älgar på väg upp på vägen, kom vi till slut fram till avtagsvägen mot Misterhult.
Misterhultsvägen är känd för två saker: Dess usla standard, och dess jävligt usla standard. Den är gropig och bucklig och krokig och lappad på tusentals ställen med provisoriskt oljegrus i ett fåfängt försök att göra den jämnare. Helt utan framgång. Den är dessutom fartbegränsad till 70.
Ganska onödigt egentligen, då farter över detta medför ett tämligen stort obehag i gungningar och hopp. Detta bekymrade dock inte Uffe. Visserligen åkte vi betydligt saktare nu, men 120 på den vägen är ingen lek, även om vår käre chaufför tyckte det där han satt och skrattade för varje gång vi lättade från marken. Som ett barn på tivoli i en bergådalbana. Som ett jehu bredkasade vi förbi en medtrafikant som med sina lagstadgade 70 km/h, verkade stå still i förhållande till "skrattexpressen" som vi satt i. Uffe skrattade. Jag skrattade. Han av någon form av ospecifierad lycka, jag av skräckblandad hysteri. Äntligen- Misterhult. 30-sträcka.
50-sträcka. So what. Vad betyder sånt för någon som överlevt stormar, horor och piratattacker? Nada. Samhället forcerades på nolltid, och snart var vi åter ute i puckelpisten. En skarp 90-graderssväng på två hjul och vi var inne på den värsta sträckan. en 7 km lång version av "Balder" på Liseberg. Upprepade gånger drog jag i säkerhetsbältet för att förvissa mej om att det satt ordentligt, men ändå lättade röven från sätet gång på gång. Nackkotorna krasade rytmiskt av upprepad kompression och tarmarna dansade en slingrande Fandango med njurarna och magen jitterbuggade kluckande med levern som ovillig partner. Allt ackompanjerat av mina smärtstönanden från det brutna revbenet som nötte mot sina brottytor.
Mot alla odds skymtade så småningom skylten som med guldbokstäver berättade att Simpevarp var i närheten. Vi hade lyckats. Vi var framme. På rekordtid. Vi hade överlevt. Arbetsdagen kunde börja. Nu återstod bara ett problem. Vi skulle ju hem sen också.
Dagen förflöt i bävan över hemresan kl fyra. Jobbet överskuggades i sökandet av alternativa transportsätt, men återföll hela tiden till det oundvikliga. Det fanns ingen återvändo. På samma sätt vi kommit hit, på samma sätt var vi nödgade att ta oss hem. I ett skimmer av hopp försökte man intala sig att det förmodligen skulle bli enklare hemåt. Man bedrog sig.
Första varningen kom redan innan vi satt oss i bilen. Uffe hade glömt var han ställt den och det tog nog fem minuter innan vi hittade den i skogen av alla bilar på den enorma parkeringen. Nå- till slut kom vi iväg.
"Vad är det för fel på radiojäveln"? dundrade Uffe, och började ratta sig igenom bruset i etern. Det hade varit bättre om han försökt ratta sig förbi dumpern istället, som nu hotfull närmade sig vår flygel. "Shit", skrattade Uffe och styrde undan i 35:e sekunden. Vi hade nu varit på väg i 36 sekunder. Svetten började redan tränga ut. Nåja det var bara att hänga med och be böner. Ut på Baldervägen igen. 120 knyck i gupp och kurvor, varvat med anekdoter från hav och horhus. Genom imman som bildats på rutorna av min kroppsvärme, stirrade jag ner i diket på min högra sida. Hjulen var stundom skrämmande nära gruskanten och det kändes som om vi for på en alpväg med 500 meter hotande stup nedanför. Rätt var det var skrek däcken att det var en stoppskylt framför oss. Vi hade nått E22:an igen. Guppandet var borta, men nu tog istället faran för högre hastigheter vid. Vägskyltarna visa ömsom 70 och ömsom 90, men vi susade fram i 120 och 150. Kom att tänka på att det måste bero på "Haddocks" förflutna som sjöman. Naturligtvis var det så att han omvandlade kilometer till knop. 70 knop e ju 126 km/h och 90 e ju 162. Man får väl vara tacksam att han inte var vid det högsta värdet. Och inga sjömärken finns det heller så allt är ju fritt fram. En bil med släp närmade sig vid horisonten. Andningspaus?? Nä varför tror ni det. Visserligen var det en avtagsväg 500 meter framför den. Visserligen var det heldragna linjer från oss ända fram till korsningen. Men varför skulle såna petitesser hindra oss?
"Nu jävlar". Uffe kastade ut Golfen i vänster körfält, över de dragna linjerna, förbi släp-ekipaget och styrde skrattande tillbaka till vår sida över de sneddragna linjerna i det fält som betecknade avtagsvägens privata område. De mötande bilarna gick som en böljande orm in på sin vägren i hopp om att undvika krock.
Uffe är vansinnigt fascinerad av de trevliga mönster som finns mitt på vägen. Ibland är det korta sträck, ibland långa. Ibland är det två hela sträck och ibland är det ett helt med korta på ena sidan och ibland på andra sidan. Fantastiska konstverk. Vilken tid det måste ha tagit. Någon annan betydelse av dessa streck verkade han inte ha insikt om.
Gunnebo närmade sig åter. Fartkameran tvingade oss ner till 50. Därefter kom 2 till 1 vägen, som denna gång tack och lov befolkades av tillräckligt många laglydiga förare för att vi skulle hålla oss strax över 100. Efter den var det så äntligen dags att svänga in på vägen till Västervik igen. Jag rättade till revbenet och inälvorna och kände på något sätt ett visst avslappnande i musklerna som fram till nu befunnit sig i ett katatont tillstånd av kramp. Vi var hemma. "Blir det bra om jag släpper av dej här", frågade han. Det blir jäättebra det, svarade jag. Paradoxalt nog gick jag ur bilen precis utanför polisstationen. Dom skulle bara veta varför mina ben darrade som dom gjorde när jag promenerade de sista stegen mot hemmet. Dom skulle bara veta....
Ha de bäst alla ni, hälsar Krokodilen. 评论 (16)
引用通告此日志的引用通告 URL 是： http://elkokodrillo.spaces.live.com/blog/cns!3755CE7CE301C97F!1137.trak 引用此项的网络日志
|
|
|
