Kenth 的个人资料Kenth Krokodil´s vardag.照片日志列表更多  |  工具 帮助 |
|
8月19日 Baka degkaka- Degkacka i baken
Visst är det gott med nybakade bullar och kakor. Och visst är det gott med sockerkaka...mums. Och visst är det förjävligt gott med deg? Att som barn smyga intill moderns bakbord och helt anonymt skära till sig en stor bit av bulldegen och sedan tassa iväg till ett hörn i soffan där man i lönndom glufsade i sig bytet på det frossande sätt som bara en degälskande unge kan. Men visst är det konstigt att man aldrig lär sig konsekvenserna av detta frosseri. Att allt detta goda alltid kräver sin tribut. Man vet vad som kommer att hända men väljer ändå att utsätta sig för det. Är det verkligen så gott? Men är det verkligen så gott att det är värt det enorma gaspådrag som osvikligen kommer, eller den enorma magknipen? Eller kan det vara så enkelt att man förtränger det mellan baktillfällena? Vem vet?
Det mest konstiga är väl ändå, att man inte tagit vara på av den erfarenheten som vuxen, utan fortfarande tillåter sig denna plåga. Tänkte redogöra för en sådan händelse.
För en del år redan, när ungarna fortfarande var små nog att uppskatta Astrid Lindgrens värld, var det inplanerat just en sådan resa, till just detta resmål. Klockan var torsdag morgon och den övriga familjen var borta på besök hos BVC eller tandläkaren eller nåt sånt. I vilket fall som helst var jag ensam hemma tills avresan skulle ske, och planerade att honorera mej själv med en fantastisk frukost, att avnjuta i min underbara ensamhet. Tankarna kretsade först bland äggen och sillarna, bland de rostade bröden med whiskeymarmelad och ost tillsammans med en enorm kopp te, men stannade av någon märklig anledning på det något otippade förslaget "sockerkaksdeg". Kanske var det just på grund av ensamheten som fick mej att välja just detta. Tänk,- inga barn att tvingas dela med. Ingen fru som påtalar det olämpliga i det hela. En hel bunke med ljummen degsmet, bara åt mej. Me, myself and I. Mmmm....arabou.
Sagt och gjort. Fram med ägg, socker, mjöl, mjölk, margarin och bakpulver. Smält, blanda, vispa och njut. Allt ackompanjerat till en bra actionrulle i videon(Detta var innan DVD'n slagit igenom helt).
Ofrånkomligt kom familjen tillbaka och vi styrde snarast kosan mot Vimmerby. Redan på vägen dit började krokodilens mage att knorra. Ett stilla försök att få någon form av medkänsla från hustrun, sablades ner med ett "- Skyll dej själv", helt utan empati. Självömkan var tydligen det enda som gällde här, och det är ju inte på långa vägar lika tillfredsställande. Fick åtminstånde förnöjelsen att dela med mej av mitt lidande genom den ökande gasproduktionen, resten av vägen. Nöjet var dock inte i paritet med själva lidandet, så jag fick inte ut särskilt mycket av det. I alla fall inte känslomässigt.
Väl framme och väl betalda och inkomna på området, var det så dags för den första utgiften. En snabb recognisering visade på skyltar som välkommnande beskrev vägen till den nödvändiga lokalen.
Vanligtvis har jag lite problem med toaletter som är utformade som bås intill varandra, där inte utrymme ges för några hemligheter gentemot grannen bredvid. I situationen jag nu befann mej i, kunde jag inte skita mer högaktningsfullt i det än jag gjorde nu. Bokstavligt talat. Jag kommer fortfarande ihåg fånleendet på mina läppar som vittnade om den befriande känslan av sjösättningen. Lättad till kropp och själ, med en lätt rodnad på kinden, lämnade jag inrättningen och återförenade mej med familjen som tålmodigt väntat utanför. Vi började vår vandring. Efter en stund kom vi fram till Ronjas borg där vi stannade. Då var det dags för nästa utbetalning. Mycket gott kan sägas om Astrid Lindgrens värld, men antalet toaletter på området lämnar mycket övrigt att önska. Åtminstånde var det så då. Man hoppas att det blivit bättre med åren.
Med korta ansträngda steg begav jag mej, lätt bakåtlutad tillbaka mot porslinsgudens tempel.
En flicka som var anställd som någon sorts tillgång i anslutning till toaletterna, gav mej en snabb, igenkännande blick. Jag låtsades inte om henne. Ett snabbt inträde och en smäll i dörren och jag var åter på plats i den nu ganska välbekanta lokalen.
Ännu en rustik barkbåt sjösattes. Sanering skedde och jag gick åter bort mot familjen. När jag kom fram hade någon form av skådespel tagit sin början och jag antog, helt riktigt visade det sig, att det var en dramatisering av sagan som borgen var uppkallad efter. Jag tog en av mina söner och satte honom på mina axlar så han skulle se bra. Knappt had väl Birk hoppat över till Mattis sida av borgen, förrän magen gjorde en volt och lastade ner ännu en laddning sockerkakssmet i stolgången. Ner med ungen under högljudda protester och iväg bar det. Snabbt fick det gå, men inte så fort att folk undrade vad som stod på. Kräver stor skicklighet när man inom sig hör nedräkningen. "Ten, nine, eight, seven, egnition sequence start, six.....
Flickan vid toaletten såg mej nu på långt håll. Blicken hon gav mej denna gång var mer än igenkännande. Vad den innehöll, vet bara gudarna och hon själv, men jag hade allt för bråttom för att bry mej om det. Nickade bara och gav ett leende tillbaka, som för att ge sken av att allt var fullkomligt normalt.
"Nu har jag fått nog", tänkte jag. "Nu sitter jag här tills det är tomt". En kvart senare, med svettig panna och en mer än röd nyans på kinderna, klev jag ut ur båset och gick mot dörren. Likt en spion som vill undgå upptäckt, gläntade jag försiktigt på dörren för att se om flickan hade blicken häråt. Hon var borta. En lättad suck senare öppnade jag dörren och klev ut. Rakt i famnen på flickan som återkommit efter att hämtat papper för påfyllning. Säkerligen på grund av mina frekventa besök. Flicka och papper for i marken och jag hoppades att en jordbävning skulle öppna ett hål ända till helvetet så jag kunde få ramla ner dit. När nu detta inte hände, var ju det enda återstående alternativet att be om ursäkt och hjälpa henne och papperet upp igen. Att sitta där på huk och plocka papper var inte förenligt med en mage i uppror. Svetten trängde åter ut i pannan och jag försökte komma på en bra anledning för att åter gå in till min kära IFÖ-fotölj. "Jag tror jag glömde klockan där inne", sa idioten framför henne, och vände på klacken. Kände blicken i ryggen innan jag försvann in i säkerhet. Hade jag inte haft så låg smärttröskel i tungan, had e jag bitit av den och spolat ner den tillsammans med mina andra sorger. Nu blev det inte så, och dessutom var det ett falskt alarm. Jag insåg att jag var tvungen att ge henne en förklaring. Hon kunde ju inte få tro att jag var någon pervers typ som hängde på offentliga toaletter för att glutta på folk som bajsar.
" Jag tror jag har ätit något olämpligt", förklarade jag generat. Till skillnad från familjen fick jag genast empati för mitt tillstånd. Jag tror hon kände en stor lättnad över att det fanns en rimlig förklaring till allt spring. I och med detta var isen bruten och det var fritt fram för allt springande min mage kunde frambringa.
Familjen hade nu försvunnit, helt förståeligt. De skulle ju inte behöva lida av att mitt intresse var mer focuserat på avträden, än på Astrid's figurer. Efter en stunds letande hittade jag dom vid Pippis hus, på andra sidan parken. En viss oro tilltog i takt med avståndet till toan. Hur skulle det nu gå om det tränger? Oron, visade sig vara obefogad. Jag klarade mej runt alla attraktionerna och till slut var det dags att åka hem. För säkerhets skull stannade jag till en sista gång vid den enda attraktion jag för dagen betalt för, och gjorde ett sista försök till avlastning. Noll resultat. Bara en malande smärta i mittregionen. Jag vinkade hejdå till flickan och hon vinkade glatt tillbaka och formade munnen till ett "Krya på dej". Såg det ut som i alla fall. Kunde ju lika gärna varit,: "Skit på dej", maskerat bakom ett leende. Hoppas att det var det första.
Hemresan var inte kul. Jag var den ende med körkort, och fick lidande köra hela vägen hem. Till råga på allt hade jag utvecklat feber och frossa, antagligen på grund av vätskebrist. Hade ju inte haft en tanke på att dricka något. Vid ett tillfälle höll jag på att somna vid ratten, men väcktes av ett skrik från baksätet som fick mej att förbli vaken i skräck resten av vägen.
Väl hemma slocknade jag i soffan under en filt, skakande som en pneumatisk borr. Sen var det dags att spy. Otroligt nog fanns det fortfarande smet kvar i magsäcken som inte klarat tullen till tarmen. Nu skulle den bli avvisad. Jag gav upp. Hade fått nog. Borstade ur den värsta stanken ur tänderna och kröp till kojs med en handuk och en hink. Innan jag somnade svor jag en helig ed på att aldrig någonsin igen smälla i mej en hel sats sockerkakssmet. Det löftet har jag hållit. Sedan dess gör jag bara halva satser. Med hälften så mycket bakpulver.....
评论 (12)
引用通告此日志的引用通告 URL 是： http://elkokodrillo.spaces.live.com/blog/cns!3755CE7CE301C97F!1077.trak 引用此项的网络日志
|
|
|
