Kenth 的个人资料Kenth Krokodil´s vardag.照片日志列表更多  |  工具 帮助 |
|
8月15日 Övningskörning- En dans på däck, men ingen på rosor
När människor kommer upp i den ålder som av arbetslivet kommit att kallas pensionsåldern och i och med detta kommer att kallas pensionärer, inträder något märkligt. Det som är menat av bli en livslång semester efter ett hårt arbetsliv, blir istället starten till ett liv, fyllt av diverse aktiviteter som ofta innebär att dessa folk har mer att göra som "panchisar" än dom någonsin hade som arbetstagare. Varför är det så? Detta överlåter jag till någon med "inside information" att deklarera. Vad jag egentligen är ute efter är, att detsamma gäller även för andra ting än människor. Min kära bil, den go'a gamla SAAB'en, som avhandlades i förra kåseriet, har nu officiellt gått i pension. Hon har ersatts av en betydligt yngre flicka vid namn Carina II och med efternamnet Toyota. Trots det svenskt klingande förnamnet, är hon en äkta asiat. Hon får numer sköta transporterna mellan hem, affär och arbete, medan pensionären, som dock fortfarande tillhör familjen av skäl jag snart kommer till, får handha uppgifter typ släpvagnstjänst, då hon till skillnad från Carina, innehar en krok baktill. Inte helt olikt en del andra kvinnor jag träffat. Men var kommer då den enorma ökningen av aktiviteter in som andra äldre initierar vid pension? Jo förutom släptjänstgöring har hon även åkt på det tveksamma uppdraget att agera övningsbil åt min snart vuxne son. (*Snyft* vad åren går. Tur att det inte syns eller märks. Kan fortfarande använda mitt första pass som leg.) (Bulls**t) En ära hon bär med påtvingad heder. Hon kastar onda lyktor på Toyotan intill ute på gården, och menar att "den slampan" minnsan borde kunna ta på sig även denna syssla. Gång på gång försöker jag förklara att det enbart beror på att jag inte litar på någon annan att anförtro min son åt, än henne. Då ser hon lite nöjdare ut, och jag passar på att flika in, på det mest hånfulla sätt jag kan , att "den där toyotan ju bara har EN växel, som dessutom är automatisk, och sånt går ju inte att träna med. *Fnys*. Detta accepteras nöjt, men måste upprepas då och då på grund av tilltagande senilitet.
Hur eller hur. Tog väl ut pojken till en stor grusplan där vi satte igång med säkerhetsgenomgång och olika manövrar, såsom hur man håller handen på ratten och hur körskolan vill att man ska växla på rätt sätt. Naturligtvis såg jag till att vi befann oss i mitten på den enorma planen så det inte förelåg risk för plötsliga och oplanerade bucklor i kaross och underrede. "Såja min son", sa jag myndigt och så stabilt jag kunde.(I själva verket höll jag på att skita ner mej av skräck) "Nu vrider du om nyckeln tills du hör motorn gå igång". SAAB'ar är ju så konstruerade att man alltid startar med backen i läge. Detta hade jag glömt att informera om, vilket resulterade i ett skapligt baklängeshopp och en djup suck från växellådan. "Faan", skrek jag pedagogiskt. "Du måste trycka ner kopplingen ju"! Omedvetet försökte jag skjuta skulden på eleven. "Försök igen.- Tryck ner kopplingen, kolla så handbromsen är i och så vrider du på nyckeln igen".... Nästa gång måste jag komma ihåg att säga åt honom att släppa nyckeln när motorn går själv. Ljudet som följde var ingen musik för öron, vilkas fantasi, alltför lätt kan visuallisera det gnagande förhållandet mellan startmotor och gående motor som försöker co-existera i samma tid och rum. "SLÄPP NYCKELN!!! DEN GÅR SJÄLV." Svetten pressades fram ur mina pannporer och min vänstra vadmuskel erfor begynnelsen av en kramp i mina försök att trycka ner en kopplingspedal som inte fanns där. "Bra bra," sa jag med krystat lugn. "Nu kan du lägga i ettan lite försiktigt" Sonen tog ett kraftigt tag om spaken och forcerade den i riktning mot ettans läge som om det vore en tanks han var på väg att ratta. "Ta de' liiite lugnare. Den vet var den ska ta vägen. Ge den bara en puff i rätt riktning" Till slut var den på plats. "Så ja. Nu släpper du sakta kopplingen, samtidigt som....." Längre kom jag inte förrän vi var på väg mot okända mål med ettan på 6000 varv. ".hmmmmmf." Jag fick inte fram ett ord, utan var i full färd(Bokstavligen) med att leta efter alla pedaler jag inte hade på min sida. När jag till slut återfunnit min anda från baksätet, fick jag till slut fram ett kvävt:" Koppla ner och bromsa….. tack". "Jag tänkte säga:...... samtidigt som du sakta möter med gasen". "Aha" sa sonen, med nyvunnen lärdom. "Ta det igen- och lätta handbromsen denna gång åxå. Nya tag togs, och det oväntade hände. En näst intill felfri ivägkomning. Bilen gled iväg, mjukt och fint. Så mjukt det nu kan gå på ett underlag av singel och sprängsten, på ettans växel 20 knyck. "Bra, bra, låt den andas lite(Låt mej andas). Inte så fort. Det finns tre växlar till att använda."
Vi tog ett par varv av bastant krypkörning där jag kunde svära på att en trädgårdssnigel körde om oss på innern. En komisk syn måste det ha varit, som en film i slow motion av ett formel 1-lopp, där sonen klamrade sig fast i ratten med vitnande knogar och axlarna spända upp till öronen, och jag, hårt pressad mot ryggstödet och vänsterhanden kramande om handbromsen.
Efter några varv var vi redo att gå in i nästa fas. Tvåan. Operationen gick förvånasvärt smärtfritt. Ettan gick bra, och efter visst kraftfullt letande, hittades till slut den andra växeln och vi gled iväg i en jämn skön fart av 25 km/t. Varv efter varv tillryggalades, men efter en stund, när innerörat började rotera balansvätskan snabbare än vi körde runt, och skumpandet på grus blev njurarna övermäktig, föreslog jag att vi skulle ställa kosan mot asfaltsvägen intill planen. "Kör till vänster om det där trädet och blinka åt höger. Så svänger du däråt sen", sa jag och viftade med tummen åt höger. Trädet närmade sig kusligt hastigt och jag började tro att den massiva informationen av olika riktningar fått honom att fatta det som att jag menat igenom trädet istället. Nu kunde jag urskilja barken på stammen och mina fötter galopperade som en riverdance i sina försök att finna pedaler. Munnen formade sig till ett rop på hjälp, men precis innan skriet lämnade stämbanden, gled vi förbi hotet på vänster sida och upp på vägen. Dock inte på höger sida. "Du vet att vi har högertrafik i Sverige va?" spydigheten i rösten gick fram som den skulle. "Javisstja," sa sonen, och rattade över på rätt hälft. Sakta och mjukt körde vi fram till vänd platsen där det var meningen att en tjusig rundning skulle äga rum. I alla fall i teorin. Verkligheten ter sig ju dock sällan som man föreställt sig i förnuftets perfekta planeringar. Det började strålande med en perfekt ingång i rundeln. Hela första hälften gick lika bra, men sedan räckte inte svängradien riktigt till, och vi närmade oss snabbt ett staket som såg väldigt bräckligt och dyrt ut. "Det är nog bäst att du stannar nu och backar upp lite." Såsom varande nybakad "Körskollärare", glömde jag bort att självklarheter för oss vana bilister, inte nödvändigtvis måste vara lika självklara för dom som sitter bakom ratten för första gången, vilket föranledde sonen att få uppleva sitt första "kärringstopp". Instrumentpanelen började lysa retfullt åt oss när motorn tystnade. "Öööhh- det är en fördel att trycka ner kopplingen först." Jag svalde en matsked sarkasm, som jag visste inte skulle bygga något självfötroende.
"Jaså, var det det som var fel? Ja' undrade just varför den stannade." replikerade eleven. En tilltagande rodnad spred sig över hans kinder när han upptäckte två vittnen till malören, som förundrade hade stannat till. Förmodligen i blind fruktan för sina liv. Jag vinkade försäkrande till dom och gjorde en gest mot bakluckan, där skylten "ÖVNINGKÖR", satt. De log medkännande, och undrade säkert varför vi hade ett klart lysande, rött sken i bilen. Det var till och med så att man kunde känna värmen från de blossande kinderna på sonen. Han letade förtvivlat efter backläget en stund, tills jag påpekade att man måste trycka upp spärrknappen för att få i den. Ett välbekant sprakande från växellådan, vittnade om han lyckades. Ett lätt skutt bakåt, och vi fick tillräckligt med plats för att fullfölja svängen. Så bar det iväg utmed gatan igen. Först på vänster sida, som vanligt, sedan på höger, efter en mild påminnelse. Nu fick han prova trean. Det gick braaa. Alla vet ju att ju högre växel, desto jämnare gång. Tack och lov var det inget undantag här, och jag passade på att berömma gossen för bedriften. Det är ju trots allt extra gott med en sötsak efter en alltför saltad leverbiff.(Hm... ni fattar liknelsen va, trots att den var det sämsta jag hört?) På avstånd närmade sig åter grusplanen och jag föreslog nedväxling till tvåan, EN vänstersväng EFTER trädet och ett mjukt avstannande efter motorbroms och NEDTRYCKT koppling. Min kropp förberedde sig på manövern genom en fullkroppskramp där ryggstödet knakade missnöjt. Vänsterhanden slöt sig vit och hård om handbromsen och den högra pressade sig mot taket i ett fruktlöst försök att dämpa en eventuell krasch. Det hela slutade i en perfekt final och alla fyra hjulen stod nu still med motorn fortfarande igång. Vi hade klarat oss(Citat, taget från förra bloggen).
Efter pustande och svettorkande, bytte vi, nöjda för uteblivandet av skador, plats och styrde kosan mot hemmet. Motorfläkten tystnade och den gamla SAAB'en tuffade, lättad, mot tryggheten på gården. Vad hon inte visste var att hon två dagar senare skulle få ännu ett äventyr. Mer om detta i nästa blogg, annars blir det alldeles för långt. Ha de gott alla vänner. Krokodilen.
评论 (15)
引用通告此日志的引用通告 URL 是： http://elkokodrillo.spaces.live.com/blog/cns!3755CE7CE301C97F!1053.trak 引用此项的网络日志
|
|
|
