Kenth 的个人资料Kenth Krokodil´s vardag.照片日志列表更多  |  工具 帮助 |
|
8月10日 Resa- utan rusning
Så var det då dags. Dagen, då resan till Ringhalsjobbet skulle begynna, grydde. Väskorna var packade. Kylväskan laddad med färdiga matlådor för 7 av de 11 förestående dagarnas hårt arbete. Klockan stod på 07.00 och jag var späckad med res-och arbets-lust. I min morgonpigga enfald hade jag totalt glömt bort avtalet som ingicks med min reskamrat dagen före. Eftersom "Elin"(HAN kallas så ibland, efter en mild tungstukning från en annan, helskön arbetskamraterska) är i den facila åldern av nästan 20 bast, var han inte det minsta intresserad att dela min entusiasm gällande morgontidigt resande. Jag borde ha vetat bättre än att tro att det funnes en enda naturkraft som var mäktig nog att dra en sådan gosse ur sängen tidigare än kl. 14. Efter mångt månglande lyckades vi till slut enas om 11.30 såsom en tid vi båda kunde acceptera. Här kunde historien vara över om det inte varit för den oroande gnagare som gnagt oroande på mitt sinne och glupskt betat på mina nerver ända sedan sommardäcken kom på plats. Ett svagt skakande i ratten, kombinerat med en lätt dragning åt vänster, vittnade om att något inte stod rätt till i framvagnen på den gamla 26000-milagågna trotjänaren från -84. Skulle den hålla? "ÄH- vad faan"- tänkte krokodilen. "Friskt vågat, hälften försvunnet" Lastade in ett av vinterdäcken och den allra finaste garage-domkraften och kände redan hur känslan för en lyckad färd ökade. För nog är det precis med däck som med paraply- Har man ett med sig så blir det inget regn. Följdaktligen kan ett medförande av extradäck bara betyda att inget ont kan hända med bilen. ("Pffff..Yeah right) Som en extra morot till det lilla livet och för att smöra in mej hos min lilla mekaniska tös, fick hon alldeles ny olja och ett nytt och fräscht filter.
Fylld med tillförsikt styrdes kosan mot den överenskomna uppsamlingsplatsen där mitt resesällskap, enligt överenskommelse, nu skulle stå och vänta. Tomt... Efter en sedvanlig respit på 5 minuter, plockades telefonen fram. Det visade sig bli ett väckningssamtal. En nyvaken "Elin" svarade med en röst, som vore den bedövad av en död grävling. "Jag kommer- Ska bara packa" (PACKA!!!???) Här ser man skillnaden mellan generationerna. Det som tar två dagar av idel planering och förberedelse för gamla krokodiler, tar för unga ödlor endast en akademisk kvart. Jag hade fyllt halva bilen med det allra növändigaste för min nödtorft. Han fyllde en halv hockeybag med sitt. Hm... Sorglösa ungdom. Klockan tolv var vi i alla fall iväg. (Den jäveln blåste mej på en halvtimme i alla fall) Allt verkade gå bra. Skakningarna var inte värre än de brukade. Fingrarna på ratten rörde sig i ett taktfast men ändå inte alltför irriterande darrande. Ungefär som när man skakar av sig smulorna från ett nyss inmundigat, rostat bröd. God musik på radion och ett i övrigt gott humör från min sida, bidrog till att tillförsikten om en trevlig resa ökade. "Elin" hade somnat igen. Det sägs att om man lägger en groda i kokande vatten, så hoppar den ur direkt, men om man lägger den i kallt vatten och låter det sakta koka upp, så stannar den kvar och dör eftersom den inte känner temperaturökningen. Vi var två av dessa grodor. Badande i ett sakta uppkok av darr, i en inglasad kastrull på en motorväg mot västkusten.
Efter Jönköping, stannade vi på en vägkrog för att fylla grodmagarna med "Dagens". Alla som varit på sjön en hel dag vet att man känner havets gungningar flera timmar efter landstigning. Detsamma hände oss. Förutom det att istället för stilla vågskvalp, upplevde våra kroppar mer en känsla av att dansa en vild rumba och mina händer som darrat på ratten i 2 timmar, kändes som om de varit med om ett onani-maraton på en skum herrklubb i Soho. Väl nedsuttna på våra platser. fortsatte våra rövar en taktfast lap-dance på de flätade stolarna. Men maten smakade överraskande gott. När vi åter satt i bilen blev vi med ens varse om grodeffekten, och en viss oro spred sig i kupe'n. Skakningarna var påträngande eskalerade. Skulle vi klara oss? Vi var mer än halvvägs så ett återvändande var inte ett alternativ. Allt på ett kort alltså. Mot borås. Vi tar det i etapper så får vi se. Vi kom på att de hastigheter där darret var som lindrigast, var 80, eller 110 km i timmen. Det värsta med dessa hastigheter är, att ligger man i 80 så retar man leverfeber på alla som kommer bakom, och ligger man i 110 så innebär det att man måste köra om en massa sniglar. Detta är inte lätt med en trött SAAB från -84. Det krävs noggrann planering och nedförsbackar för att klara, och dessa kommer inte på beställning. Kontentan blev att ligga på plågsamma 90-100 där fingrarna klatschigt daskade mot varandra likt ljudet av pälslösa kaniner i vilt könsumgänge. Vi behövde dock inte lida av detta så länge. Efter Kinna, som ligger mellan Borås och Varberg, var skakningarna så påträngande att vi fick ligga i 70km/h. Armarna vibrerade som vid en våldsam massage av en pilsk polska och växelspaken betedde sig som en dröm för varje kvinna. Kinna försvann i sakta mak bakom oss och ersattes efter 45 olidliga minuter av Väröbacka. Vi var tillräckligt nära nu för att klara ett stopp, men fötretligt långt ifrån för att promenera. Farten fick sänkas till 50 medan skaket ökade med med samma procent. Fingrarna dansade tarantella. Överarmarna knådades av en Östtysk slägg-kasterska, magens rörelse skulle få en magdansös att byta karriär och växelspaken skakade så ofantligt att den skulle tillfredsställt en flodhäst, om en sådan nu suttit på den. Tillråga på allt lät det som om en helikopter landat på taket. Ljud som av rotorblad eller skadad industrifläkt skar i kupe'n. En välkänd skorsten tog form över trädtopparna. Välbekanta kraftledningar böljade mellan sina stolpar, vänligt visande vägen mot vårt mål. Välkomnande kupoler av reaktorbyggnader kikade blygt fram mellan träden, vackert bulliga som två inbjudande bröst. Synen var poetisk. Vi hade klarat det. 200 meter kvar. Vi gled in på parkeringen. Vi stannade. Vi hade klarat det. Vi klev ur. Som taget ur en tecknad film, säckade bilen ihop. Däcket tömde sig med en suck och blev platt. Med sina sista krafter, och till priset av sitt eget liv, hade det burit oss på sin såriga rygg och inte gett upp andan förrän vi var i säkerhet. Med varsam hand, och fulla av respekt, plockade vi av den döda, och satte på den dubbade ersättaren. Vi provkörde. Klockrent. Inte en skakning. Det visade sig att det inte var framvagnen det varit fel på, utan själva däcket. Tänk om man ändå bytt från start. Vad mycket lidande man besparat sig. Men å andra sidan hade det inte blivit någon blogg. Hemfärden elva dagar senare, gick klanderfritt. Så när som på att "Elin"(Eller Emil som han egentligen heter) sov i otrevnad ända till borås, medan jag fick kämpa med mina egna trötta ögon för att hålla dom på vägen. Inget stöd där inte. Däcket emellertid, ska i alla fall få en hjältebegravning. Vilket mod. Vilken heder. Vila i frid.
PS. Ska köpa en ny bil imorgon. För säkerhets skull. DS. Ha de bäst alla vänner. Gamla som nya. Er krokodil. 评论 (11)
引用通告此日志的引用通告 URL 是： http://elkokodrillo.spaces.live.com/blog/cns!3755CE7CE301C97F!1033.trak 引用此项的网络日志
|
|
|
